<<<

Respekten för rättsordningen hotas av da Costa-domar

Dagens Nyheter den 1 mars 2005

Det svenska rättsväsendet saknar förmåga att rätta sig självt, skriver 29 kända svenskar.
 
Domstolar och myndigheter begick allvarliga rättsövergrepp i fallet med Catrine da Costa som hittades död 1984. De båda misstänkta läkarna frikändes från mord, men utpekades ändå, utan dom, som skyldiga till att ha styckat kvinnans kropp. Utan hållbara bevis drogs läkarlegitimationerna in. En utredning pekar på att flera allvarliga fel begåtts. Men Regeringsrätten avslog läkarnas resningsansökan förra året. Därför måste JK och JO nu ingripa.

 

Catrine da Costa dog någon gång i juni 1984. I juli och augusti detta år hittades vissa kroppsdelar efter henne i plastsäckar på skilda håll i Solna.
 
Den 28 oktober 1987 publicerade Expressen en skräckhistoria som synes ha inköpts genom en läcka inom polisen. Under mycket kraftiga rubriker berättas om en styckning av en människokropp på rättsläkarstationen i Solna med ett litet barn som vittne.
 
Detta blev inledningen till en mångårig intensiv hetsjakt i massmedierna och till en ännu pågående förföljelse av två läkare. Mediernas aktivitet kom att åtminstone indirekt påverka polisutredning och rättslig prövning, framför allt genom "bevisning" som framkom såsom en följd av dessa skriverier.
 
Det är i dag inte känt var, när eller hur Catrine da Costa avled, inte heller var, när eller av vem hennes kropp styckades. I juli utpekade dock Stockholms tingsrätt med stöd av en bräcklig bevisning de två unga läkarna, den ene verksam som allmänläkare, den andre som rättsläkare, som skyldiga till styckningen.
 
De blev därmed även misstänkta för mord trots att de i samma dom frikändes för detta. Som en konsekvens fråntogs de senare sina läkarlegitimationer.
 
Fallet har genom åren väckt enormt intresse och rättslig prövning har ägt rum på flera punkter och i flera instanser. Det är här inte möjligt att gå in på detaljer men vi vill framhålla att ärendet nyligen fått en uppseendeväckande ny belysning genom professor Anders Agells resningsansökan 2003 och hans skrift "Anatomin av en häxprocess" (2004).
 
Man kan notera att Agell i sitt arbete använder ett omfattande originalmaterial, av vilket åtskilligt inte behandlats av domstolarna eller till och med varit okänt för dem.
 
Vi begränsar oss därför till några enstaka exempel på förhållanden som ger anledning att starkt ifrågasätta de domar och beslut som givits i ärendet.
 
Vid förhör i december 1987 påstod sig förhörsledaren och åklagaren med säkerhet veta att läkarna tillsammans mördat och styckat Catrine da Costas kropp på pingstaftonen den 9 juni 1984. När det under den första rättegångsdagen i tingsrätten 1988 blev klart att hon varit vid liv den 10 juni ändrade åklagaren sig till att veta att illdådet skett den 11 juni. I polisutredningen finns vittnen som berättat att Catrine da Costa levde efter pingsten 1984. Domstolarna hörde aldrig dessa vittnen.
 
Efter många tidningsartiklar och polisens vädjanden på hösten 1987 hörde "hjälpsamma vittnen" av sig med berättelser som med stor sannolikhet förefaller att vara influerade av massmedierna, en inte ovanlig företeelse vid uppseendeväckande brott. De tre år gamla vittnesmålen borde ha utsatts för kritisk värdering med betydligt större skärpa än som skedde.
 
I sin dom 1988 fäste tingsrätten avgörande vikt vid vad det lilla barnet skulle ha upplevt vid 17 månaders ålder. Berättelsen om dessa upplevelser framfördes uteslutande av barnets mor, som skilts från allmänläkaren. Det kan i dag konstateras att moderns vittnesmål inte kan användas för att ens göra sannolikt att läkarna styckat Catrine da Costas kropp, ett konstaterande som också gjorts av kammarrätten i Stockholm.
 
Efter tingsrättens dom 1988 har de rättsliga instanserna med hänvisning till gällande processuella regler i allt väsentligt ägnat sig åt spörsmål som rört form och förfarande, medan den avgörande sakfrågan om bevisningens värde lämnats utan granskning. Undantaget utgör kammarrättens dom år 1991, då domstolen avslog läkarnas överklagande av att deras läkarlegitimationer återkallats. Det är därför särskilt viktigt att skärskåda domskälen vid detta tillfälle.
 
Kammarrätten fann en speciell beviskedja vara ställd "utom varje rimligt tvivel". Den avgörande bevispunkten var därvid en vittnesutsaga av ett fotohandlarpar som år 1987, efter det att tidningsartiklar publicerats, berättade att någon lämnat in en film och hämtat ut bilder föreställande en likstyckning. Inga sådana filmer eller bilder har företetts, men paret anses ha identifierat allmänläkaren som inlämnaren.
 
Rätten nämner dock inte att både mannen och hustrun - mannen rent av med säkerhet - har pekat ut andra personer vid det första identifieringstillfället hos polisen.
 
I nästa led av resonemanget finner rätten att allmänläkaren saknade kompetens för den genomförda styckningen. Han måste ha haft hjälp.
 
Därför drar domstolen in även rättsläkaren, med vilken allmänläkaren var flyktigt bekant, i sitt resonemang: ett vittne ansåg sig ha under pingsten 1984 sett (de för henne helt obekanta) läkarna tillsammans gå in i den anatomiska institutionen vid Karolinska institutet i Solna, det vill säga i en annan byggnad än rättsläkarstationen där styckningen enligt åklagaren skulle ha skett.
 
Kammarrättens bedömning präglas av att domstolen saknar vana vid bevisvärdering i brottmål. Värdet av utsagor om flera år tidigare gjorda iakttagelser måste starkt ifrågasättas. Minnets förmåga att influeras och att tillrättalägga är betydande. Modern vittnespsykologi lär att det förhållandet att ett vittnesmål presenteras säkert eller "lugnt och sakligt" inte säger något alls om vittnesmålets sanning. Än mer tvivelaktigt är att konstruera en hel beviskedja på så bräckligt underlag.
 
Det påstådda händelseförloppet ter sig mycket osannolikt. Det är förvisso inte ställt utom varje rimligt tvivel att de båda läkarna styckat Catrine da Costas kropp. Synnerliga skäl finns att genom resning på nytt pröva ärendet.
 
Det samlade underlag som aktualiserats genom professor Agells utredning gör det troligt att allvarliga fel begåtts på olika stadier av den rättsliga behandlingen av ärendet. Det senaste avgörandet - Regeringsrättens avslag den 1 juli 2004 på läkarnas resningsansökan - synes visa att det svenska rättsväsendet saknar möjlighet eller förmåga till självrättelse i fall där olika instanser i två skilda domstolssystem agerat i ett komplicerat fall och vissa avgöranden eller domskäl visat sig inte hålla måttet.
 
Vi sammanfattar: Läkarna är frikända från mordanklagelserna och är inte heller dömda för styckningen men likväl av förvaltningsdomstol fråntagna sin läkarlegitimation utan hållbar bevisning. Dessutom noterar vi, som dokumenterats i resningsansökan, att polisen inte ordentligt utrett en rad andra möjligheter för att finna Catrine da Costas mördare.
 
Vi anser
-att den samlade verkan av domstolarnas och myndigheternas handlande blivit att rättsövergrepp har begåtts och att det är viktigt att säkerställa att övergrepp av liknande slag inte kan förekomma i framtiden, och
-att läkarna skall rentvås, genom att den dom som fråntagit dem deras läkarlegitimation undanröjes.
 
Vi uppmanar justitiekanslern och justitieombudsmannen att verka för att rättvisa skipas och för att de brister i systemet som blottats blir avhjälpta.
 
Den svenska rättsordningens trovärdighet står på spel.
 
Holsten Fagerberg
Professor i etik

Anders Frigell
Advokat

Arne Johansson
Professor i kärnfysik

Knut Ahnlund
Ledamot av Svenska Akademien

Bertil Bengtsson
Professor i civilrätt

Ulla Bergengren
Särskild ledamot i kammarrätten i Stockholm
i mål om laglighetsprövning,
f d skattejurist

Lars Bergström
Professor i filosofi

Lars Billing
Psykolog

Bill W. Dufwa
Professor i försäkringsrätt

Åke Frändberg
Professor i allmän rättslära

Minna Gräns
Docent, lektor i allmän rättslära

Magdalena Haeggström
Advokat

Germund Hesslow
Professor i neurofysiologi

Astrid Holgerson
Fil dr pedagogik

Anders Jeffner
Professor i livsåskådningsvetenskap

Michael Koch
Med dr

Torvard Laurent
Professor i medicinsk och fysiologisk kemi

Leif Mutén
Professor i internationell skatterätt

Svante Nycander
F d chefredaktör

Rolf Nygren
Professor i rättshistoria

Stig Ramel
F d direktör för Nobelstiftelsen

Tore Sigeman
Professor i civilrätt, särskilt arbetsrätt

Anders Stening
Advokat, jur dr i processrätt

Erland Strömbäck
F d försäkringsdirektör

Stig Strömholm
Professor i allmän rättslära

Gunvor Wallin
Professor i civilrätt

Thomas Wettergren
Statsvetare

Owe Wikström
Professor i religionspsykologi

Eva Österberg
Professor i historia

 

<<<