DN debatt 7/9 2001
Ge de två läkarna i det så kallade styckmålet möjlighet till en ny rättegång i högre allmän domstol, kräver 24 kända svenskar i ett upprop. Läkarna friades 1988 från att ha mördat en kvinna, men i domskälen skrev tingsrätten att de två överbevisats om att ha styckat kvinnans kropp. Läkarna, som nekat till anklagelserna, blev senare fråntagna legitimationen. Att i en lägre domstol först utpekas som skyldig till ett så allvarligt brott som styckning och sedan nekas överprövning i högre instans är inte förenligt med grundläggande rättssäkerhet, anser undertecknarna.
Två läkare åtalades 1988 för att ha mördat en kvinna, som hittats styckad. I en dom i tingsrätten i Stockholm samma år frikändes läkarna från mordanklagelsen, men i domskälen uppgav tingsrätten att de två männen överbevisats om att ha styckat kvinnans kropp. Trots att detta påstådda brott vid denna tidpunkt redan var preskriberat och därför inte heller omfattades av åtalet, valde alltså tingsrätten att framställa läkarna om skyldiga till styckningen.
För läkarna, som hela tiden hävdat att de aldrig haft någon kontakt över huvud taget med kvinnan, har detta fått förödande konsekvenser. De har
försökt få styckningspåståendet prövat i högre allmän domstol, men vägrats detta med hänvisning till att de formellt sett erhållit en friande dom.
Påståendet i domskälen har av medier och allmänhet uppfattats som en dom innebärande att läkarna både styckat kvinnan och troligen också
dödat henne. Den skenbart friande domen fick därigenom i praktiken effekten av en fällande dom, vilket medfört att läkarna fått sina sociala och yrkesmässiga liv förstörda. Trots att läkarna inte fått rätt att överklaga styckningsanklagelsen i högre allmän domstol har samma bevisning som i tingsrätten legat till grund för kammarrättens beslut 1991 att ta ifrån läkarna legitimationen.
Läkarnas försök att få styckningsanklagelsen omprövad i allmän domstol har tillbakavisats med motiveringen att uttalanden i domskäl enligt praxis
inte får överklagas. Vi anser att denna formalistiska inställning från domstolens sida strider mot en rättsstats ovillkorliga skyldighet att tillgodose den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet och därmed innebär en grov kränkning av de två männens medborgerliga rättigheter. Detta drabbar inte enbart de båda männen och deras anhöriga, det medför också allvarlig risk för att förtroendet för svenska domstolars integritet skadas.
Eftersom rättegångarna mot de båda läkarna gav upphov till sensationsjournalistik, där läkarna redan före domslutet framställdes som skyldiga samtidigt som starka opinionsyttringar riktades mot dem, finns det risk för att styckningsanklagelsen i tingsrättens domskäl uppfattas
som en eftergift för en upprörd allmän opinion. En sådan misstanke framstår som än allvarligare när man beaktar den omständigheten att tingsrätten torde ha varit fullt medveten om att en graverande anklagelse i domskälen kan framföras utan att de anklagade har möjlighet att få saken prövad i högre rätt.
Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna skall envar som anklagats för straffbar gärning ha rätt att betraktas som oskyldig till dess
hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier. Att i en lägre domstol
först utpeka någon som skyldig till ett så allvarligt brott som styckning och sedan inte tillåta överprövning i högre instans kan inte vara förenligt med detta grundläggande rättssäkerhetskrav. Det ligger med andra ord både i de två männens och i rättsväsendets intresse att styckningsanklagelsen prövas på nytt.
Det angelägna i en sådan omprövning understryks ytterligare av den rättspolitiska debatt kring styckmålet, som pågått under en följd av år och
där numera en växande kritik gör gällande att såväl gärningsbeskrivningen som den framlagda bevisningen mot de båda männen saknar trovärdighet.
Läkarna har nu på nytt begärt överprövning av sin sak hos Högsta domstolen. Ärendet har också anhängiggjorts i Europadomstolen. Vi anser
det vara ytterst angeläget att Stockholms tingsrätts påstående om läkarnas skuld tas upp till förnyad prövning i högre allmän domstol. Eventuella formella hinder för en sådan prövning bör därför upphävas av Högsta domstolen eller – om detta av lagtekniska skäl inte skulle visa sig vara möjligt – undanröjas genom beslut av regering och riksdag.
Knut Ahnlund, professor, ledamot av Sv. Akademien
Marianne Ahrne, författare, filmregissör
Lars Bergström, professor i filosofi
Stig Centerwall, advokat
Jan Gehlin, fd domare
Nils Funcke, journalist, författare
Lena Hellblom Sjögren, fil. dr, leg. psykolog
Germund Hesslow, professor i neurovetenskap
Kristina Hjertén von Gedda, fil. lic. författare
Gunnar Höst, läkare (barnpsykiater)
P C Jersild, författare
Bo Lindblom, författare, fd ordförande i Amnesty
Claes J B Löfgren, journalist
Finn Löfquist, fd avdelningsdirektör
Gustaf von Platen, fd chefredaktör
Stig Ramel, författare, tidigare vd Nobelstiftelsen
Rigmor Robèrt, läkare och leg. psykoterapeut
J P Roos, professor i socialpolitik, Helsingfors
Bengt Rösiö, fd ambassadör
Rudolf Schlaug, med. doktor
Bengt Sköld, journalist
Carin Stenström, journalist
Lars-Erik Tillinger, fd hovrättslagman
Maria Wilhelmson, journalist
Texten återges med författarnas och Dagens Nyheters tillstånd.