Fallet Catrine da Costa
Två läkare i trettioårsåldern åtalades 1988 för ett fyra år gammalt styckmord på en 28-årig prostituerad kvinna. Massmediernas intresse för fallet var intensivt. Obducenten och Allmänläkaren, som läkarna kallades, beskrevs som överbevisade om sin skuld redan innan målet avgjorts i domstol.
Den första rättegången i Stockholms tingsrätt havererade under medietrycket och fick göras om. Eftersom det inte fanns några övertygande bevis friades läkarna från mordåtalet, men som eftergift för den upprörda opinionen förklarade tingsrätten i domskälen, att läkarna överbevisats om att ha styckat kvinnans kropp. Eftersom domskäl inte kan överklagas fick läkarna aldrig möjlighet att få anklagelsen prövad i hovrätten eller högsta domstolen.
Tingsrättens påstående om styckningen gav emellertid socialstyrelsen möjlighet att trots den skenbart friande domen begära att läkarnas legitimationer skulle återkallas. Ansvarsnämnden beslöt 1989 att dra in legitimationerna. Nämndens två jurister röstade dock mot beslutet och bara några månader senare återgav kammarrätten läkarna deras legitimationer. Det friande beslutet väckte starka reaktioner i press, radio och TV. Sveriges Radio, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Tidningen namngav nu för första gången läkarna, som ju redan under lång tid i medierna beskrivits som troliga sexualsadistiska mördare.
Redan tidigt hade rättegångarna mot läkarna fått starka ideologiska övertoner. Enligt opinionsbildarna handlade da Costafallet om kön och klass snarare än om bevisning och rättssäkerhet. Kammarrättens beslut att återge legitimationerna resulterade i en folkstorm. Regeringsrätten gav kammarrätten bakläxa. En ny rättegång genomfördes under våren 1991. Den här gången gick domstolen opinionen till mötes och förklarade läkarna överbevisade om att ha styckat kvinnans kropp. Deras legitimationer drogs följaktligen in. Först sju år efter det att den döda kvinnans styckade kropp påträffats hade till slut den rättsliga prövningen av läkarnas skuld avslutats.
1999, ytterligare sju år senare, publicerades boken ”Döden är en man”, som presenterade nya uppgifter ur polisutredningen och ifrågasatte den påstådda bevisningen mot läkarna. Fallet blev åter förstasidesnytt. Den ideologiska kampanjen mot läkarna startade på nytt. Debatten färgades av da Costafallets betydelse som pilotfall för den svenska feminismens samhällskritik och vänsterns klasskampslära. Det handlade sällan om fakta i målet eller om vikten av rättssäkerhet. Att de två läkarna faktiskt skulle kunna vara oskyldiga var inget som flertalet av debattörerna ens ville diskutera.
Resningsansökningar har under de år som därpå följde ingivits till Svea Hovrätt, Högsta Domstolen och Regeringsrätten. Hittills har samtliga ansökningar avslagits av formella skäl. Man har hänvisat till att läkarna ju ursprungligen friats från mordåtalet och att påståenden i domskäl inte får överklagas. Man har påstått att inga nya omständigheter av betydelse framkommit.
En märkliga situation har uppstått. Polisen misstänker numera inte längre läkarna för något brott. Den tidigare åklagaren i da Costafallet har förklarat att han inte skulle ha åtalat läkarna ifall han känt till det som idag är känt i fallet. Trots detta har domstolarna vägrat att ompröva den påstådda bevisningen mot de två läkarna.
I Sveriges Television bedrevs under 2001 och 2002 en mediekampanj mot de två läkarna av redaktionen för Uppdrag Granskning. I en serie på fyra program har SVT framställt dem som troliga mördare. Enligt statstelevisionen skulle Teet Härm - den s.k. ”Obducenten” – dessutom sannolikt ha tagit livet av sin hustru och även vara misstänkt seriemördare av flera prostituerade.
Samtliga fyra SVT-program har anmälts till Granskningsnämnden för Radio och TV (se även denna webbplats debattsida, där anmälningarna och nämndens beslut finns inlagda). Granskningsnämnden har i sin tur anmälts till Justitieombudsmannen (JO) för misstänkt jäv i anslutning till nämndens behandling av ärendet.
Det svenska rättssystemet har utpekat två personer som skyldiga till ett avskyvärt brott, utan att de fått möjlighet att få den påstådda bevisningen prövad i högre rätt. Under hösten 2002 meddelade Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg att inte heller denna domstol tänkte ta upp de två läkarnas klagomål.
Under 2003 ingavs emellertid en ny resningsansökan till Regeringsrätten av professorn emeritus i civilrätt vid Uppsala Universitet Anders Agell med begäran att de två läkarna skulle återfå sina legitimationer.
Agitationen från feministgrupper, vänsterdebattörer och en företrädare för statstelevisionens Uppdrag Granskning mot de två läkarna tog samtidigt förnyad fart. Det uttalade syftet har varit att förmå Regeringsrätten att avslå läkarnas resningsansökan och förhindra en omprövning av fallet.
Professor Agells resningsansökan finns att läsa på denna webbplats. Denna rättsvetenskapligt grundade analys är den hittills starkaste inlagan till svensk domstol i fallet och pekar på en rad tidigare okända omständigheter och missbedömningar, som borde göra det självklart att ta upp da Costafallet till förnyad prövning.
Efter att ha legat på ärendet i nio månader avfärdade emellertid Regeringsrätten i juni 2004 summariskt resningsansökan. De tre regeringsråden Susanne Billum, Carina Stävberg och Stefan Ersson samt den föredragande regeringsrättssekreteraren Rune Hedin fäste inte något avseende vid Anders Agells kritik mot behandlingen av de två läkarna. I det svenska rättssystemet betyder domstolens och de enskilda domarnas prestige mer än den enskilde medborgarens rättssäkerhet. Regeringsrätten var inte beredd att vidgå de grova misstag som begåtts i tingsrätt och kammarrätt.
Rättsväsendets ovilja att erkänna begångna misstag har fått allt fler jurister, läkare, journalister och samhällsdebattörer att ställa sig bakom kravet på en omprövning av domarna mot de två läkarna.
Den nya polisutredning som startade efter publiceringen av ”Döden är en man” 1999 lyckades aldrig kompensera för alla de misstag som begicks i den ursprungliga
mordutredningen femton år tidigare. Den har
dock medfört att polisen numera inte längre tror att läkarna är skyldiga och att bortglömd teknisk bevisning mot en okänd gärningsman kommit i dagen.
Under 2007 beslöt professor Anders Agell att pröva den enda återstående möjligheten att få upp da Costafallet i en svensk domstol. Som ombud för de två läkarna och med stöd av en framstående expert på skadeståndsrätt stämde han svenska staten för de fel och försumligheter från rättsväsendets sida som under mer än tjugo års tid förstört de två läkarnas liv och berövat dem deras yrken och inkomster.
Svenska staten har genom Justitiekanslern (JK) förnekat att några fel eller försummelser skulle ha förekommit. Och även om så skulle vara fallet är dessa fel och försummelser numera enligt JK preskriberade.
I en s.k. mellandom vid Attunda tingsrätt har rådmannen Nils Hedström våren 2008 beslutat att inte godkänna statens krav på preskription. Läkarnas sak skall alltså prövas utan inskränkningar. Detta beslut har i sin tur fått Justitiekanslern att anklaga rådmannen för att vara jävig och begära att han byts ut mot en domare som är mer lyhörd för statens krav.
När detta skrivs (i juli 2008) är den kommande rättegången i Attunda tingsrätt planerad att ta sin början under hösten 2008. Professor Agells inlaga till domstolen beträffande bevisningen i skadeståndsmålet finns att läsa på denna webbplats. För övriga skrifter och inlagor från Anders Agells och läkarnas sida, se www.andersagell.se
När det under 2007 stod klart att en skadeståndsprocess mot svenska staten inletts i da Costafallet, upphörde med ens försöken från polisens och åklagarmyndighetens sida att komma vidare i jakten på den eller de som styckat Catrines kropp och möjligen också bringat henne om livet. Teknisk bevisning och försummade spår i den ursprungliga mordutredningen bearbetas inte längre. Det är tydligt att polis och åklagare inte vill försätta sin arbetsgivare staten i ett sämre läge genom att förstärka uppfattningen att de två läkarna är att betrakta som oskyldiga.
Fallet preskriberas om mindre än ett år, under sommaren 2009. Idag tyder det mesta på att den eller de som skyldiga till brottet aldrig kommer att identifieras.
Så länge de två läkarna inte officiellt friats från anklagelserna mot dem och fått social upprättelse kan Sverige inte göra anspråk på att vara en rättsstat.