Gunilla Edelstam,
jur dr, Södertörns högskola
Moderna Tider, juli/augusti 2001
Kammarrätten agerade brottmålsdomstol när läkarna i styckmålet fråntogs sina legitimationer. Regeringsrätten ser inget fel – men har den rätt? regeringsrätten (RegR) beslutade 30.05.2001 att de bägge läkarna i styckmålet inte ska beviljas prövning av rätten till läkarlegitimationer. Kammarrätten tog ifrån läkarna deras legitimationer 1991. Tingsrätten, som 1988 friade läkarna från anklagelsen om mord, skrev i domskälet att läkarna styckat kvinnans kropp.
I RegR:s beslut behandlas bland annat två frågor: Begicks det ett rättegångsfel vid RegR:s handläggning1990 av socialstyrelsens överklagande? (Socialstyrelsen överklagade 1989 kammarrättens beslut att inte återkalla legitimationerna.)RegR upphävde domen och ansåg att kammarrätten borde ha föranstaltat om ytterligare utredning. Frågan återförvisades till kammarrätten. Därefter återklalade kammarrätten 1991 legitimationerna, då rätten efter ytterligare utredning och sammanvägning av bevismaterialet funnit att läkarna tillsammans styckat kvinnans kropp. Det är denna dom som läkarna har begärt resning av, och som RegR avslagit.
Den andra frågan är huruvida det begicks ett rättegångsfel vid den utredning och prövning av bevisen för styckningen, och ansvaret för denna, som kammarrätten gjorde. Beträffande den första frågan anser RegR att en återförvisning till lägre instans i syfte att låta denna göra en egen utredning, inte strider mot lag eller praxis. Beträffande den andra frågan uttalar Regeringsrätten att omständigheten att ett och samma faktiska händelseförlopp kan komma att bedömas såväl av allmäm domstol i brottmål som av förvaltningsdomstol i mål om återkallelse av läkarlegitimationer innebär inte att det är samma sak som prövas av de båda domstolarna.
I allmän domstol rör målet frågan om straffrättsligt ansvar för visst handlande och i förvaltningsdomstol frågan om handlandet, oavsett om det är straffbart eller ej, innebär att en läkare visat sig olämplig att utöva yrket. RegR finner att rättegångsfel ej har begåtts. En central fråga är: Har förvaltningsdomstolen rätt att ta ställning i en skuldfråga som rör ett brott? Om svaret är nej blir konsekvensen i detta mål att kammarrätten endast kunde utgå från domen i tingsrätten vid sitt ställningstagande till huruvida legitimationerna skulle återkallas.
I så fall gjorde RegR fel då man återförvisade för utredning och kammarrätten gjorde fel då man på uppmaning av RegR, tog egen ställning i bevisfrågan. Fastställande av handling och skuld i ett brottmål sker efter åtal av en åklagare i en process där det är åklagarens sak att bevisa att personen har begått brottet, och vid fällande dom har den dömde rätt att överklaga till minst en instans: tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen är brottmålsdomstolar med behörighet och erfarenhet att döma i brottmål, och med en särskild processordning för detta, i syfte att bevara en legitimitet för rättssystemet, och tillse att en person döms endast om det är bevisat bortom varje rimligt tviviel att denne begått brottet. Man betraktas som oskyldig till dess man fälls i en sådan domstol.
RegR finner att olika saker har prövats i tings- respektiver kammarrätten. Man kan vara ense med RegR om att, när det gäller påföljden, två olika saker har utretts. Men när det gäller handlandet prövas samma sak: var läkarna skyldiga till styckning? Ska skulden till det brottsliga handlandet få bedömas av en förvaltningdomstol? RegR har funnit att RegR gjorde rätt när den återförvisade målet till kammarrätten. Vi har anledning att fundera över om Sverige uppfyller kraven på en rättsstat.
Texten återges med författarens och Moderna Tiders tillstånd.