Leif G W Persson,
DN 19/2 1999
Av det inledande citatet i Hanna Olssons artikel om mordet på Catrine bibringas läsaren den uppfattningen att jag skulle vara tveksam till att hon verkligen blev mördad (DN 10/2).
Själv har jag aldrig hyst några – för min granskning av det aktuella fallet – hämmande eller ens besvärande tvivel om att Catrine blev mördad. Mot bakgrund av tidigare kända, liknande och uppklarade fall, överstiger den sannolikheten i vart fall 90 procent. Jag håller till och med för troligt att hon blev strypt. Det är nämligen den vanligaste enskilda dödsorsaken vid brott av det här slaget riktade mot offer med Catrines bakgrund.
Givetvis kan jag inte utesluta att hon till exempel blev skjuten (ett allt vanligare modus operandi även vid sexuellt motiverade styckmord på kvinnor), men enda konsekvensen för mig vore då att mitt erfarenhetsstyrda kriminologiska finger skulle peka i en annan riktning än vid en strypning. Värre blev det för åklagarens gärningsbeskrivning och alla populära försanthållanden och spekulationer om obducenten och allmänläkaren. Dessa skulle nämligen rasa ihop som korthus.
I det kalla skenet från juridikens läslampa är samtidigt detta ointressant. För att fälla någon för mord krävs enligt gällande svensk rätt att man med högre sannolikhet än 90 procent kan utesluta att offret dött av en annan orsak: till exempel genom något annat brott med ett lägre straffvärde, av en plötsligt inträffad sjukdom, en överdos, en olyckshändelse eller till och med ett självmord. Dessutom fanns det ännu en juridisk stötesten som var både ansenlig och given från början.
Enligt svensk rätt är det åklagarens sak att närmast i detalj fördela och bevisa det straffrättsliga ansvar som faller på varje åtalad, och lyckas han inte med det skall alla inblandade frias från det som icke kan fördelas och bevisas. Vilket till exempel skedde i det numera riksbekanta mordåtalet i det så kallade Lindomefallet för ett antal år sedan.
När åtalet mot obducenten och allmänläkaren inleddes yrkades ansvar mot dem för att gemensamt, tillsammans och samtidigt ha mördat Catrine utan att åklagaren ens försökte visa vad deras individuella gärningar – för sådana måste ju ändå ha förekommit – skulle ha bestått i.
De båda åtalade däremot nekade kategoriskt, samstämmigt och var för sig, till att ens ha träffat Catrine. Än mindre mördat och styckat henne. De försökte inte ens skylla på varandra vilket annars är det närmast vedertagna sättet att utnyttja den gällande rättens Lindomedilemma.
Hur som helst med detta. För mig – och så tycker jag det borde vara för varje tänkande och kännande människa – handlar inte mordet på Catrine om mediernas etik, argument i kvinnokampen eller ens juridik. Allra minst handlar det om Hanna Olsson. Den grundläggande frågan – allt annat avgörande – är en annan. Vem mördade Catrine? Hanna Olsson drivs av en stark övertygelse om obducentens och allmänläkarens skuld. Själv hyser jag tvivel som med åren blivit så djupa att de lämnar mig lika lite ro som Hanna Olssons övertygelse tycks skänka henne. För ingen av oss, som fakta i målet ser ut och oavsett tro eller tvivel, kan ju veta säkert. I en professionell, rent hantverksmässig mening är Stockholmspolisens utredning av mordet på Catrine en av de sämsta mordutredningar som jag tagit del av. Jag är kritisk mot nästan allt i den och till detta finns det anledning att återkomma i många andra och framtida sammanhang.
Här skall jag dock inskränka mig till två omständigheter och inleda med den som fick mina tvivel att börja gro av intuitiva, erfarenhetsbetingade orsaker, och för övrigt långt innan jag hade en aning om Per Lindebergs existens. Obducenten och allmänläkaren satt häktade i ett halvår. Under den tiden underkastades de ett mycket stort antal förhör på sammanlagt flera hundra timmars förhörstid. I allt väsentligt betedde de sig som ovana häktade gör. De visade de vanliga tecknen på depression, uppflammande aggressivitet och med tiden en alltmer bristande förmåga till närvaro. De erkände utan större omsvep även pinsamma och plågsamma personliga erfarenheter och förhållanden, och hela tiden nekade de hårdnackat och konsekvent till att ens ha träffat Catrine. Det senare är något mycket ovanligt. Inte ens garvade förbrytare brukar klara avatt neka sig igenom ett halvårs häktning. Har man två i samma mål, ett tillräckligt grovt brott och bara en hygglig uppfattning om hur det hela har gått till brukar man nästan alltid och ganska snart kunna få dem att börja skylla på varandra för att därefter erkänna.
Men inte de här båda. De nekar hela tiden och sättet de gör det på är irrationellt, osorterat och förvisso inte till gagn för någon av dem. Så fort förhören kommer in på Catrine och den påstådda gärningen verkar de helt enkelt inte fatta vad förhörsledarna frågar om, och detta oavsett om det gäller större sammanhang eller detaljer.
När jag första gången läste igenom protokollen från förhören med obducenten och allmänläkaren inställde sig så småningom den obehagligaste känsla som man kan drabbas av när man granskar vad en misstänkt haft att säga. Den som man på polissvenska brukar sammanfatta med att ”den här gubben känns inte rätt”. Eftersom jag vid den tiden var övertygad om att i vart fall obducenten på något mystiskt vis ändå var insyltad i mordet på Catrine, låt vara att jag ännu inte lurat ut hur, kändes det naturligtvis extra knepigt. Därför kom åklagarens gärningsbeskrivning närmast som en lättnad för mig. Den övertygade mig nämligen om att det i vart fall inte kunde ha gått till på det vis som han påstod. Döm själva.
Enligt åklagarens gärningsbeskrivning, de vittnen och den övriga bevisning som han presenterade skulle mordet på Catrine ha utförts på måndagen annandag pingst, den 11 juni 1984 mellan cirka kl 11 och cirka kl 13. Det är den enda tidsrymd då de fyra personer som skulle ha varit närvarande inte är sysselsatta med annat och befinner sig på andra och olika ställen. Så kallad alibiprövning och helt uppbyggd på åklagarens egen beskrivning och hans egen bevisning. Under cirka två timmar skulle de båda åtalade i vart fall ha genomfört gärningsmomenten 2) till och med 20) enligt nedan:1) Fått tag i Catrine, som saknade bostad, telefon etc och levde ett väldigt stökigt liv vid den här tiden, och bestämt möte med henne ute vid rättsläkarstationen i Solna.
2) Själva begett sig från sina bostäder i Täby Kyrkby respektive på Kungsholmen. Allmänläkaren medförande bland annat sin 18 månader gamla dotter samt barnvagn.
3) Sammanträffat med varandra under vägen eller senast vid eller i närheten av rättsläkarstationen.
4) Efter sammanträffandet, och av okända skäl, valt att bege sig till rättsläkarstationen via en helt annan byggnad belägen cirka 125 meter från rättsläkarstationen.
5) Sammanträffat med Catrine vid eller i närheten av rättsläkarstationen varefter alla fyra gått in på stationen.
6) Genomfört någon form av sexuell aktivitet med Catrine inne på stationen.
7) Mördat Catrine genom någon form av våld mot hennes huvud och/eller hals.
8) Placerat Catrines döda kropp på ett obduktionsbord i en av stationens två obduktionssalar.
9) Styckat Catrines kropp på det ställe där hon placerats.
10) Försäkrat sig om att det 18 månader gamla barnet kunnat observera i vart fall moment 9). Eftersom barnet är betydligt kortare än höjden på obduktionsbordets skiva innebär detta att hon antingen placerats högt eller att någon hållit upp henne.
11) Fotograferat styckningen av Catrine varvid åtminstone allmänläkaren måste ha skiftat roller genom att han påstås vara inblandad i såväl styckningen som fotograferingen.
12) Någon gång under momenten 6) till och med 8) tagit på sig andra kläder, och då sannolikt obduktionskläder.
13) Någon gång under momenten före 6) till och med 7) tagit av Catrine hennes kläder och smycken eller fått henne att själv göra det.
14) Efter styckningen stoppat ner kroppsdelar, inre organ, kläder och övriga tillhörigheter i minst fem olika paket bestående av minst åtta plastsäckar.
15) Städat obduktionssalen, gjort rent obduktionsborden samt de instrument som använts.
16) Bytt om från obduktionskläder till vanliga kläder.
17) Gjort sig av med de använda obduktionskläderna.
18) Gjort sig av med plastsäckarna och deras innehåll på ett sådant sätt och ett sådant ställe att de inte omgående påträffas.
19) Gjort den sista avslutande kontrollen av att allt är ”lugnt” och därefter lämnat rättsläkarstationen med barn, barnvagn och övrigt pick och pack.
20) Återvänt till sina respektive hem och anhöriga utan att framstå som känslomässigt påverkade av det som de just varit med om. Allmänläkaren till exempel åt middag med hustrun, barnet och sina föräldrar.
Vi bortser från om denna gärningsbeskrivning är rimlig rent sakligt sett. Vi bortser också från de upptäcktsrisker som följer av att göra det på ett ställe som hela tiden besöks av olika anställda även under helger. Vi bortser slutligen från det oväntade eller oplanerade. Allt gick som smort. Catrine passade tiden, barnet var lugnt och skötsamt. Inte ens bilen behövde tankas. Alla grejor man behövde fanns på plats.
Vi inriktar oss helt på tidsaspekten. Hinner man med att genomföra gärningsmomenten 2) till och med 20) på cirka två timmar? Det gör man naturligtvis inte. Den utmätta tiden är helt otillräcklig. Enbart transporterna tar mer än en timme. Enbart det manuella genomförandet av denstyckning som Catrines kropp utsatts för tar närmare en timme för den som är van att göra sådant. Hur lång tid det tar om två skall turas om att stycka, samtidigt fotografera och försäkra sig om att ett litet barn kan iaktta det som sker undandrar sig min bedömning.
Åklagarens gärningsbeskrivning skildrar – lyckligtvis för offrens anhöriga – ett brott som aldrig har inträffat. Vad som återstår nu är att ta reda på hur det verkligen gick till när Catrine mördades. Att hitta gärningsmannen. Att se till att han döms för mordet på Catrine. Och när allt detta är klart kan vi luta oss tillbaka. Diskutera mediernas etik, valet av argument i den könspolitiska debatten, juridikens begränsningar och allt mellan himmel och jord som inte har med saken att göra. Texten återges med författarens och Dagens Nyheters tillstånd.