Till
Justitieombudsmannen
2003-02-12
Vi som undertecknar denna anmälan har under lång tid följt den juridiska händelseutveckling-en i det uppmärksammade rättsfall som kommit att kallas för styckmordsfallet Catrine da Costa. Tingsrätten i Stockholm friade i en dom 1988 (DB 17, mål nr B 8-11-88) två läkare från mordåtalet, men utpekade dem ändå som skyldiga till att ha styckat kvinnan. Läkarna har konsekvent förnekat att de haft med gärningen att göra, men förvägrades ändå rätten att pröva tingsrättens dom i högre instans. Skälet var att Svea hovrätt betecknade domen som friande. Den bedömningen strider självklart mot den allmänna rättsupp-fattningen om vad som är en friande dom, och effekten blev också mycket allvarlig. Om den ifrågasatta tingsrättsdomen i stället hade fått prövas av en mer kvalifi-cerad allmän domstol, hade rättssäkerheten trots allt kunnat upprätthållas. Nu kom skuldfrågan på ett felaktigt sätt att tas upp som ett brottmål i en disciplinrättslig process, vilket i stället ledde till att de juridiska misstagen förstärktes. Detta har nu medfört förödande konsekvenser för läkarna under cirka femton år.
De domar som vi kritiserar är dels domen i Stockholms tingsrätt 1988 (DB 17, mål nr B 8-11-88), dels de domar som gäller prövningen av legitimationsärendet i olika förvaltningsdomstolar (Regeringsrätten 11 juni 1990 och 30 maj 2001 samt Kammarrätten i Stockholm 31 maj 1991, mål 3938-39-1990). Under dessa domstolsprocesser har ett flertal fel begåtts vilket medfört att de brottsutpekade läkarna inte fått en rättvis rättegång
Som underlag för vår anmälan vill vi, med tillstånd av författaren, åberopa den bifogade uppsatsen ”Kammarrättsdomen i styckmålet – ett rättsövergrepp” skriven av f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger och daterad den 4 december 2002. Vi åberopar också den faktagenomgång som Per Lindeberg redovisar i sin bok ”Döden är en man” (Fischer & Co, Stockholm 1999). Denna erkänt noggranna genomgång lyfter fram flera brister i bevisföringen som, vid tiden för rättegången, inte var kända varken av domstolarna eller av chefsåklagaren Anders Helin.
En del av de juridiska fel som vi anser ha skett har anmälts till JO en gång tidigare, och då av f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger (6 februari 2002). Att JO avvisade denna anmälan på i praktiken två arbetsdagar, och på formella grunder, visar att myndigheten inte gjort en grundlig genomgång av anmälan. Detta sätt att avvisa en omfattande och noggrann genom-gång av ett komplicerat rättsfall väcker oro, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom det kan vara en svår och känslig uppgift för JO att granska och eventuellt kritisera kollegor i närliggande ämbeten är det viktigt att JO, för att undvika alla misstankar om ovidkommande hänsyn, i stället bemödar sig om att redovisa ett svar som bygger på en analys av de sakförhållanden som kritiserats. De skäl som JO åberopade vid avvisningen av Tillingers anmälan uppfattar vi under alla omständigheter som irrelevanta och som tecken på dålig kunskap om rättsfallet. Att i detta unika rättsfall hänvisa till en så vag och icke tvingande regel som att JO enligt instruktion inte bör ta upp förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om inte särskilda skäl före-ligger, är svårt att förstå. Det råder ingen tvekan om att det finns gott om särskilda skäl med tanke på att de rättsligt tvivelaktiga processer som förekommit väckt stor uppmärksamhet i jurist-kretsar samt att fallet resulterat i upprörd allmän debatt, böcker, radio- och TV-program samt artiklar i juridisk facklitteratur. Vidare avvisar JO den anmälan Tillinger lämnat in med det irrelevanta beskedet att JO inte brukar uttala sig i frågor som inne-fattar bedömningar eller andra ställningstaganden av domstolar och andra myndigheter. En välvillig tolkning av detta svar är att det är någon form av missförstånd från JO:s sida. Saken är ju den att Tillingers anmälan huvudsakligen handlar om felaktig-heter i domstols-processerna, bl.a. undanhållande av oklarheter i bevisföringen samt om brott mot likabe-handlingsprincipen enligt Regeringsformen 1 kap. 9 §. Anmälan handlar alltså inte om bedömningar, utan om underlåtenhet samt grova misstag och förbiseenden, dvs. sådant som JO har till uppgift att granska! Vi accepterar därför inte JO:s tidigare avvisande svar och anhåller nu om att myndigheten denna gång gör en noggrannare genomgång så att vi kan få svar på de oroande frågor gällande rättssäkerheten som processerna mot de två läkarna ställer.
De frågor som vi särskilt vill ha svar på är följande:
1. JO ska enligt sin instruktion verka för att brister i lagstiftningen avhjälps. Med anledning av detta vill vi veta hur JO bedömer konsekvenserna av tingsrättens sätt att använda ”fällande” domskäl. Det måste innebära en allvarlig rättsosäkerhet att först blir utpekad som skyldig till brottslig handling i domskälen och sedan nekas rätten att överklaga domen. Enligt grundläggande praxis ska den som har rättsligt intresse av att få domen (dvs. domslut och domskäl) ändrad också få rätt att överklaga. Att som i detta fall kalla domen för friande kan kanske vara formellt riktigt, men för den rättsmedvetne framstår det närmast som ett rättsövergrepp och en lek med ord som inte anstår en rättsstat. Till sina praktiska och mänskliga konsekvenser kom domen förstås att innebära en fällande dom. Vi menar att detta rättsfall visar att en grundregel bör införas i lagstiftningen som anger att om någon i en dom utpekas som skyldig till brottslig gärning skall den tilltalade ha rätt överklaga domen, oavsett om utpekandet står i domslutet eller domskälen. Vi anhåller om att JO verkar för en sådan lagändring.
2. JO ska tillse att domstolar inte kränker medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 11.1) skall envar, som anklagats för straffbar gärning, ha rätt att betraktas som oskyldig till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier. Med det menas givetvis att man ska få försvara sig i högre instans. Att i en lägre domstol först utpekas som skyldig till en så allvarlig gärning som griftefridsbrott (och i praktiken mord) och sedan nekas överprövning i högre instans, kan inte vara förenligt med detta grundläggande rättssäkerhetskrav. Artikel 11.1 skiljer inte på om brottet är preskriberat, om det utdöms straff, eller var i domen det står: det talas om att skulden blivit lagligen fastställd. I detta fall har brottet blivit lagligen fastställt (i domskälen) trots att de anklagade inte fått åtnjuta alla för sitt försvar nödiga garantier eftersom de nekats rätten till en fortsatt rättslig prövning i högre instans. Vi menar att användningen av oöverklagbara ”fällande” domskäl strider både mot den allmänna rättsuppfattningen och mot FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Vi vill höra om JO instämmer med vår bedömning och vad JO tänker vidta för åtgärder för att rätta till detta missbruk av domskäl.
3. Hur kan det vara möjligt att Kammarrätten överhuvudtaget kan hålla brottmålsrättegång, och dessutom om ett preskriberat brott, som inte är slutligt prövat i allmän domstol? Vi menar att här har ett rättegångsfel begåtts som leder till rättsosäkerhet.
4. Hur kan det vara tillåtet att Regeringsrätten omdefinierar en brottslig gärning och kallar det för ”handling”? Den uppenbara anledningen var att Regeringsrätten ville undgå kravet att skuldfrågan först måste slutligt fastställas i allmän domstol, innan frågan om påföljd kunde tas upp i förvaltnings-domstol. Regeringsrätten gjorde alltså i själva verket denna omdefiniering därför att man ville göra det möjligt för Kammarrätten att hålla brottmålsrättegång. Detta har skapat ett nytt osäkert prejudikat som gör att legitimerade personer kan åtalas vid disciplindomstol utan att brott först fastställts vid allmän domstol. Detta prejudikat bryter mot likabehandlingsprincipen enligt Regeringsformen 1 kap. 9 §. Vi anhåller om att JO vidtar åtgärder som leder till att rättssäkerheten i detta rättsfall kan återupprättas.
5. Vi anhåller om att JO granskar om inte domstolarna gjort grova misstag och förbiseenden genom att acceptera en bevisföring som är så uppenbart ofullständig, missvisande och undermålig.
Knut Ahnlund, professor och ledamot av Sv. Akademien
Marianne Ahrne, författare och filmregissör
Lars Bergström, professor i filosofi
Bengt Fredricsson, docent, f.d. högskolelektor och överläkare
Jan Gehlin, f.d. domare
Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog
Germund Hesslow, professor i neurovetenskap
Kristina Hjertén von Gedda, fil.lic., författare
Bure Holmbäck, docent, författare
Gunnar Höst, läkare (barnpsykiater)
P.C. Jersild, författare
Finn Löfquist, f.d. avdelningsdirektör
Claes-Göran Lönnroth, läkare
Patrik Nyberg, idéhistoriker
Stig Ramel, författare och tidigare VD i Nobelstiftelsen
Rigmor Robèrt, läkare och leg. psykoterapeut
Bengt Rösiö, f.d. ambassadör
Carin Stenström, journalist
BILAGA: ”Kammarrättsdomen i styckmålet – ett rättsövergrepp”; f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger,
4 december 2002
………………………………………………………
JO:s beslut beträffande Anmälan mot Kammarrätten i Stockholm, Regeringsrätten och Stockholms tingsrätt
2003-03-10, dnr 641-2003
Finn Löfquist m.fl. har i en skrivelse till JO kritiserat rättskipningen i dels Kammarrättens i Stockholm och Regeringsrättens avgöranden i det s.k. styckmordsfallet angående återkallelse av läkarlegitimationer, dels Regeringsrättens beslut angående en ansökan om resning av kammarrättens dom i målet, dels Stockholms tingsrätts dom i det bakomliggande målet angående åtal för mord. Som underlag för anmälan hänvisas också till en skrivelse den 4 december 2002 av f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger rörande påstådda brister i kammarrättens och Regeringsrättens handläggning och ställningstaganden i målen.
Enligt 20 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän bör JO inte ta upp till utredning förhållanden, som ligger mer än två år tillbaka i tiden, om inte särskilda skäl föreligger. På grund av bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen gäller vidare att JO inte brukar uttala sig i frågor som innefattar bedömningar eller andra ställningstaganden av domstolar och andra myndigheter. Mot bakgrund härav föranleder det som framförts i anmälan inte någon åtgärd från JO:s sida.
Jag har i ärendet samrått med chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh, som har tillsynen över de allmänna domstolarna.
Beslut
Jag kommer inte att utreda anmälan.
Nils-Olof Berggren
Pär Hemmingsson