”Barnpsykiatrin förstörde två mäns liv”. Falska incestanklagelser avgjorde styckmordsmålet till de två läkarnas nackdel

”Barnpsykiatrin förstörde två mäns liv”. Falska incestanklagelser avgjorde styckmordsmålet till de två läkarnas nackdel, skriver barnpsykiatrikern Gunnar Höst

Gunnar Höst
DN Debatt 24/12 1999

Vid den så kallade styckmordsrättegången utpekades två läkare som skyldiga till att ha styckat en kvinnokropp – och därmed underförstått som skyldiga till mordet. Anledningen var att en barnpsykiatriker felaktigt pekade ut en av läkarna som skyldig till incest. Barnet användes som ett medel för att fälla fadern. Men i dag vet vi att allt var ett misstag – nya uppgifter gör att läkarna inte kan misstänkas för att ha något med mordet att göra. Det skriver pensionerade barnpsykiatrikern Gunnar Höst. Han ifrågasätter om barnpsykiatrin någonsin kan återfå sin legitimitet efter detta.

Som barnpsykiatrisk konsultläkare vid LVU-hem och i samband med undersökningsuppdrag från socialtjänst och förvaltningsdomstolar har jagunder senare år vid flera tillfällen sett exempel på hur barnpsykiatrin hamnat vid sidan av sitt egentliga ansvarsområde och i en del fall snarare vållat skada än medfört förbättringar för de unga patienter som berörts.Tyvärr diskuteras de problem som sammanhänger med barn- och ungdomspsykiatrin sällan öppet. Detta är så mycket mer beklagligt som misslyckanden kan få så utomordentligt långtgående följder både för de barn som varit föremål för åtgärder och för barnens anhöriga.

Det finns inom det här området ett strukturellt och juridiskt problem somär värt att observera. Till skillnad från barnpsykiatrin står de rättspsykiatriska och rättsmedicinska verksamheterna i Sverige under särskild, central tillsyn. Inom dessa båda specilaliteter ingår möjligheten till överprövning som en etablerad del av rättssystemet.

För barnpsykiatrin däremot har vi inget liknande, trots att barnpsykiatriker ofta avger utlåtanden som blir avgörande för rättsliga beslut med livsavgörande konsekvenser för enskilda människor – både barn och vuxna.Någon central instans som kan överpröva en barnpsykiatrikers utlåtande i en rättssak finns inte.

En anmälan från en missnöjd part till Socialstyrelsen eller ansvarsnämnden, med de personliga antagonismer som följer härav,initierar en process som lever sitt eget liv och erfarenhetsmässigt knappast får någon betydelse för utgången av det ursprungliga ärendet.Det finns inte heller några klara regler som styr valet av barnpsykiatriskexpertis när ett ärende aktualiserats vid en domstol eller hos socialtjänsten. I bästa fall går remissen från domstolen till cheföverläkaren vid en barnpsykiatrisk klinik och denne bestämmer sedan vem som ska fullgöra uppdraget.

Ingenting hindrar dock att en domstol efter förslag från en av parterna eller från åklagaren vänder sig direkt till en viss läkare, utan att man iförväg tar reda på dennes lämplighet för uppgiften, exempelvis om det redan föreligger en vårdsituation där läkaren i fråga kan förutsättas ha enviss förhandsinställning till någon av parterna. Fältet ligger alltså öppet för att uppdraget landar i en situation där parternas förtroende redan polariserats och där det kan finnas anledning att ifrågasätta bedömarens möjligheter att förhålla sig objektiv vid bedömningen.

Dessa förhållanden har framträtt mera tydligt under de senaste årens incestvåg som barn- och ungdomspsykiatrin surfat på – genom de allmänna råd som givits till förskolepersonal om att vara särskilt observant på beteenden hos barnen som kunde tyda på att de utsatts försexuella övergrepp, och genom att hävda att barnpsykiatrin skulle vara i besittning av en icke-verbal metodik som gör det möjligt att avgöra om ett mycket litet barn utsatts för övergrepp.

På det här sättet har man från barnpsykiatrins sida kunnat gå domstolarnatillhanda med bevismaterial i form av utlåtanden, vars slutsatser intekunnat överprövas i ljuset av vetenskap och beprövad erfarenhet.Till bilden hör även den devalvering av barnpsykiatrikernas betydelse i vården som följde i spåren på 1960-talets omorganiseringar av barn och ungdomspsykiatrin (BUP), där andra personalkategorier – i synnerhet kurators- och psykologresurserna – kraftfullt förstärktes. I förlängningen uppstod läkarbrist och det fanns BUP-mottagningar där man fick nöja sig med enbart symbolisk läkarmedverkan.

Mest oroande i den här utvecklingen var att detta inte betraktades som något större problem. Verksamheten inom barn- och ungdomspsykiatrin har kommit att bli en skyddad enklav i en sjukvård som kvider under rationaliseringar och åtstramningar. Ansvaret för patienter fluktuerar okontrollerat mellan de olika personalkategorierna. Den läkare som formellt är patientansvarig behöver inte ens ha sett patienten. Utredningar och behandlingar tillåts utbreda sig i tiden, utan att man tar någon verklig hänsyn till att tiden är kostbar för en växande ung människa.

Bland de fall som jag i mitt konsultarbete under senare år granskat på uppdrag av barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborg finns flera exempel på ärenden där barn enligt mitt bestämda intryck kommit att ta skada av oprofessionell hantering i ett stelbent utrednings- och behandlingssystem.Ett problem för den som vill diskutera bristerna inom den barnpsykiatriska verksamheten är den i sig helt nödvändiga patientsekretessen. Men också avsaknaden av en naturlig arena för diskussioner kring tillkortakommanden inom barnpsykiatrin gör att dessa frågor sällan lyfts fram i ljuset.

Desto angelägnare blir därför en sådan diskussion när ett uppenbart fall av maktmissbruk inom barnpsykiatrin ges offentlighet och låter sigdiskuteras i en större krets. Jag syftar på debatten kring det så kallade styckmordsmålet och uppmärksamheten kring Per Lindebergs bok ”Döden är en man”. Kärnfrågan synes mig här vara om redovisningen av en barnpsykiatrisk utredning kan utnyttjas som ersättning för en brottsbeskrivning, trots att det inte föreligger några tillförlitliga uppgifter om att något otillbörligt förekommit.

Incestdelen i detta mål kan kort sammanfattas på följande sätt: Mamman till den knappt ett och ett halvtåriga flickan fick för sig att dottern skadats i underlivet. Hon sökte läkare, frågade en väninna, ringde anonymt till barnläkare. Något halvår senare såg daghemspersonal att flickan var röd och irriterad i underlivet, men sade först ingenting till modern om detta, utan uppmanade henne att ta flickan till en erfaren barnläkare. Denne fann ingenting anmärkningsvärt. Daghemspersonalen och mamman konstaterade då att de var för sig trott att det handlat om incest. Mamman hänvisades av personalen vidare till barnpsykiatrin, där flickan ånyo undersöktes av läkare, denna gång av en som upplysts om incestfrågeställningen.

Det torde vara betecknande för hur ordet ”incest” påverkar omdömet att denne läkare fann att ytterligare utredning krävdes. Några dagar senare sövdes barnet ned och undersöktes under narkos. Det kunde nu definitivt slås fast att flickans underliv inklusive mödomshinnan var som det skulle vara.

Den barnpsykiatriska utredningen gav emellertid vid handen att något kunde ha hänt med barnet och i det utlåtande som senare tillställdes socialtjänsten framhölls att man inte kunde utesluta att flickan utsatts för övergrepp. En kompletterande utredning några månader senare utmynnande i liknande formuleringar: ”kan inte uteslutas”, ”skulle kunna tala för att”.

Senare samma år undersöktes flickan en tredje gång, nu på uppdrag avåklagare, och av samma läkare som tidigare befunnit sig i en vårdsituation visavi mamman. Det tidigare tveksamma undersökningsresultatet presenterades nu som fakta. Den utpekade fadern friades så småningom i tingsrätten från incestanklagelsen, men det barnpsykiatriska utlåtandet gjorde att han av domstolen beskrevs som skyldig till att ha styckat en kvinnokropp, det vill säga underförstått skyldig till styckmord. Genom Per Lindebergs granskning av fallet och den nya polisutredningen vet vi i dag att de två åtalade läkarna inte längre kan misstänkas för att ha något med den styckade kvinnokroppen att göra.

Det barnpsykiatriska utlåtandet lämnar efter sig två män vars existenser slagits i spillror och en snart vuxen flicka som fått växa upp som ett identifierat incestoffer utan att vara det.Vållande till detta är en offentliganställd barnpsykiatriker som själv aktivt,på mammans initiativ, letat efter bevis för att barnets pappa skulle hagj ort sig skyldig till incest, och som också gått åklagarmyndigheten tillhanda genom att uppgradera polisens utredningsmaterial till expertutlåtande. I samma anda som det legitimationsärende som nu snart blir föremål för Regeringsrättens prövning kan man fråga sig om en person som i likhet med denna barnpsykiatriker fått samhällets fullmakt att besluta om sjukt och friskt och som i sitt yrkesutövande gjort människor så illa verkligen bör få behålla sin läkarlegitimation.

Men den frågeställningen bör egentligen diskuteras på en mer generell nivå, eftersom barnpsykiatrikern i fråga inte ensam bar ansvaret för sittmisslyckande. I sitt forskningsarbete om sexuella övergrepp på barnhandleddes han av en professor i barnpsykiatri och rådgjorde också med denne när han arbetade på polisens och åklagarens uppdrag. Och innan han under 1985 fick hand om fallet hade barnet redan undersökts av ett annat barnpsykiatriskt team, där samma psykolog som senare skulle vittna i domstol beträffande styckmålet ansett sig kunna påstå att barnet utsatts för övergrepp.

Mot den här bakgrunden ter det sig irrelevant att ställa frågan om disciplinåtgärd enbart mot en enskild person. Det man i stället borde diskutera är den barnpsykiatriska specilalitetens legitimitet.Kommer någon domstol efter det som avslöjats i styckmålet att i framtiden våga ha förtroende för ett rättsintyg utfärdat av en specialist i barn- och ungdomspsykiatri?

Det finns ytterligare en fråga, som inte är mindre angelägen. Barnet i styckmordsmålet kom att användas som ett medel för att uppnå ett visst resultat. Syftet med undersökningen var att få hennes pappa förklarad skyldig.

När en människa används som medel kränks hennes människovärde. En vuxen kan återvinna det, men det är svårare för ett barn. Om barnet inte får hjälp tar det varaktig skada och växer upp med ett falskt medvetande om sig själv. Hur tar barn- och ungdomspsykiatrin sitt ansvar för den kränkning som denna unga människa utsatts för?

 

Texten återges med författarens och Dagens Nyheters tillstånd.