Det yngsta barnvittnet i Nordens historia

ur Jan Guillous bok ”Häxornas försvarare – ett historiskt reportage”

Piratförlaget 2002

Sommaren 1984 hittades de styckade kvarlevorna efter den prostituerade Catrin da Costa i ett grönområde i Stockholm. Det skulle leda till en av de mest omdiskuterade mordrättegångarna i svensk historia. Ännu 18 år senare är frågan om skuld och icke skuld i det så kallade styckmordsmålet glödhet och errupterar då och då i oerhört aggressiva utfall för och emot i medierna.
Det mesta av den diskussionen skall jag lämna åt sidan i just det sammanhang jag nu skriver. Däremot finns det skäl att påminna om de rent demonologiska inslagen i styckmordsmålet, särskilt i ett sammanhang där man diskuterar Blåkullalegendernas utseende och funktion i vår egen tid.

I den innersta kärnan av styckmordsmålet finns nämligen ett barnvittne som var 17 månader gammalt vid den kritiska tidpunkten. Barnet har alltså inte kunnat vittna direkt, varken inför domstol eller psykologer. Det är hennes mor som har fungerat som ett översättande medium för att ett och ett halvt år senare tolka barnets eventuella upplevelser.

Att barnet blev indraget i historien berodde tidstypiskt nog på en vårdnadstvist med incestanklagelse. Vid mitten av 80-talet svepte den USA-inspirerade incestvågen också över Sverige.

Hustrun till läkaren A hade gjort vissa observationer sommaren 1984. Hon ansåg sig vid ett tillfälle ha sett den lilla dotterns mödomshinna när hon bytte blöjor och vid ett senare tillfälle skulle mödomshinnan ha försvunnit. Därtill var dottern misstänkt röd i stjärten och hennes mor hade vid ett tillfälle upptäckt en handduk i badrummet som vid beröring alstrade ”det typiskt frasande ljudet av sperma”.

När också dagispersonal ansåg sig ha gjort observationer om misstänkt röd stjärt och den lilla flickan dessutom hade ont i magen var det dags för polisanmälan och medicinsk undersökning av barnet. I sinom tid skulle denna incestutredning rinna ut i sanden, eftersom inget brott kunde påvisas eller göras troligt annat än i ett psykologutlåtande. Det hade lekts med anatomiskt korrekta dockor.

Men när den så kallade Obducenten greps som misstänkt för styckmordet fick mamman till barnet som inte hade varit utsatt för incest en uppenbarelse. Hon förklarade senare att det var hennes ”intuition” som lett in henne på spåret. Hennes man Allmänläkaren hade nämligen några år tidigare haft just den nu gripne rättsläkaren och hans excentriskt klädda hustru hemma på en socialt sett tämligen misslyckad middag. Sedan dess hade de två paren aldrig setts mer. Men bevisligen kände ju den misstänksamma mammans man den gripne rättsläkaren som döpts till Obducenten i medierna. Så uppstod tanken att det kanske dolde sig något värre än incest i den lilla flickans innersta och förträngda minnen.

Mamman började förhöra sitt barn, vilket inte kan vara lätt eftersom barnet var för litet för att kunna uttrycka sig konkret och begripligt och de förmodade händelserna dessutom låg ett drygt år tillbaka i tiden. Men under dessa förhör, som mamman säger sig anteckna efteråt ur minnet, växer undan för undan en tämligen typisk Blåkullahistoria fram. Som mamman själv meddelade i ett av de polisförhör där hon kontinuerligt redogjorde för nya rön ”så har jag ju ibland så att säga legat ett halvt steg före Erika och liksom förstått vart hon ville komma ibland. Och så har hon så småningom kommit dit” (ur förhörsprotokoll av den 13 november 1985).

Den historia som mamman arbetade fram med sitt barn följer till punkt och pricka häxsabbatsmönstret från 1980- och 90-talens förhör med något äldre dagisbarn. Det börjar med tämligen konkreta misstankar om sexuellt övergrepp och slutar med häxsabbat.

I första stadiet gällde det för mamman att få misstankarna mot sin man bekräftade, alltså att fastställa att han förgripit sig på dottern innan hon var två år gammal. Vad gäller dessa avslöjanden blev barnets av mamman tolkade berättelser inte underlag för någon dom.

I andra stadiet började mamman knyta ihop sin man med den misstänkte rättsläkaren och den styckade prostituerade kvinnan. Barnet uppges ”spontant” ha känt igen den döda Catrin da Costa på en bild i tidningen.

När historien trappas upp till nästa avsats så har de två läkarna haft homosexuella samlag med varandra framför det lilla barnet.

Och därefter tillkommer de sedvanliga rituella inslagen. De har iförda någon sorts maskeradkostymer, ”kåpor”, och med svärtade ansikten målat sitt offer (”Tanten” som barnet känt igen från en tidningsbild) röd, gul och blå. Självfallet har de fotograferat under sina orgier.

Slutligen kommer bekännelsen om kannibalism. De två läkarna skulle ha ätit på den styckade kvinnans kropp, bland annat hennes ögon, och därtill anrättat okända delar på någon sorts grill.

Dessa uppgifter togs på största allvar av de utredande poliserna eftersom den inblandade barnpsykologiska expertisen intygade att mammans tolkning av vad barnet kanske berättat tydde på att historien var fullt pålitlig.

Mamman trodde länge att grillandet skulle ha ägt rum vid hennes före detta svärföräldrars sommarställe i skärgården. Polisen spettade sedermera upp trädgårdslandet på det angivna sommarstället i sökandet efter det styckade offrets försvunna huvud.

Då hade emellertid utredarna kommit fram till att mordet och de satanistiska orgierna ägt rum på en helt annan plats, nämligen på rättsläkarstationen i Solna.

Följaktligen vallades barnet på den antagna brottsplatsen i sällskap av psykologer, rättsläkare och polis. Varken ute i själva bårhuset eller på andra ställen i lokalerna visade emellertid barnet några som helst tecken på att känna igen sig. Detta fann de två psykologiska experterna i utredningen särskilt anmärkningsvärt. Eftersom det visade att hon varit där. Eftersom hon vägrade att känna igen sig.

I sitt expertutlåtande om denna synförrättning på den förmodade brottsplatsen skrev de två barnspecialisterna att ”Erikas reaktioner vid detta besök kan beskrivas som en tillkämpad oberördhet gränsande till uppspelthet och skulle psykologiskt kunna uppfattas som en försvarshållning mot att våga berätta eller minnas. Det kan tyckas egendomligt att Erika reagerade på detta sätt när hon i dialogerna med modern ger så mycket uppgifter kring fadern och (rättsläkaren) och deras förehavanden om det som polisen misstänkt, nämligen att Erika varit med fadern och (rättsläkaren) på rättsläkarstationen och där åsett ett styckmord. Man bör dock beakta att de psykologiska omständigheterna vid samtalen med modern skiljer sig väsentligt från att vara på den plats där Erika möjligen varit utsatt för dessa skrämmande upplevelser och dessutom vara där inte ensam med modern utan med en psykolog och en barnpsykiater (och delvis också en rättsläkare).”

Rättsläkaren som deltog i denna övning var Jovan Rajs, som på helt andra grunder resonerat sig fram till att de två misstänkta var skyldiga. Han hade hjälpt till genom att dekorera den misstänkte kollegans tjänsterum med tre kranier, dock utan att ens därmed uppnå några hågkomster från den lilla flickan.

Även om själva styckmordsprocessen har en mängd bevisning utanför barnvittnets av modern tolkade utsagor så är det till syvende og sidst barnets påstådda berättelse som är det centrala för all bevisföring i själva målet. Åklagarsidan vände exempelvis mot Allmänläkaren att han bevisligen varit tillsammans med Obducenten på rättsläkarstationen. Eftersom hans dotter hade berättat det. Men framför allt för att en psykolog och en barnpsykiater vetenskapligt bekräftat att dotterns historia var sann.

De två läkarna kunde aldrig fällas för mord. Men för att åtminstone något blidka allmänheten fann Stockholms tingsrätt i sin dom anledning att skriva in att de två misstänkta dock, bortom varje rimligt tvivel, hade styckat den prostituerade kvinnan på rättsläkarstationen just så som barnets berättelse vidimerats av vetenskaplig expertis.

Det brott som de två mordåtalade enligt den frikännande domen skulle ha gjort sig skyldiga till – brott mot griftefrid – var emellertid preskriberat.

Följaktligen har de frikänts så att de ändå dömts, fast utan att kunna överklaga. Men därvid är vi inne på rättsskandalen i stort.

Vad gäller den av påstådd vetenskap bekräftade demonologiska berättelsen om maskeradkostymer, homosexuella orgier, målat lik och kannibalism, så har både medierna och domstolarna visat en märklig finkänslighet. Man undviker att beröra de uppenbart absurda inslagen, diskuterar exempelvis inte hur de två misstänkta på den korta tid som enligt utredningen skulle ha stått dem till buds lyckats kleta ned både sig själva och offret med färg, klä ut sig i kåpor, fotografera, äta ögon och grilla likdelar och därefter återställa allt till sin ordning och, i Allmänläkarens fall, spatsera hem för att äta pingsthelgsmiddag med familj och föräldrar.

Den barnpsykologiska expertisen är också något undanglidande när det gäller de uppenbart orimliga inslagen i ”barnets berättelse” som sagan kallas. Liksom de medier som, med ytterst få undantag, skildrade hela rättsskandalen med utgångspunkt från att de misstänkta var skyldiga och att barnet sett dem både stycka och mörda. Somliga journalister inom den hejarklack som arbetade för en fällande dom utvecklade en märkligt hög grad av vetenskapligt kunnande när det gällde att förstå och tolka ”barnets berättelse” till slutsatsen att den i allt väsentligt måste vara sann. Men också de undvek visligen att närmare diskutera kannibalismen och den svarta sabbaten.

Och detta är, tycker jag mig ha funnit, ett typiskt drag för vår tid när det gäller att associera till allt som har med ”häxprocesser” att göra.

Å ena sidan vantolkar vi de historiska häxprocesserna för att få dem att passa in i nutidens politiska agenda. Å andra sidan förefaller det omöjligt för oss att se häxprocessernas karaktäristiska drag upprepas i vår egen tid.

När Dagens Nyheter på den traditionella häxaftonen detta år, således på skärtorsdagen, berättar för sina läsare om de historiska häxprocesserna heter det att ”några forskare bedömer att det var 600 000 människor, kvinnor mest, som gick under i lågorna”. Vilket några forskare inte alls gör eftersom det knappast finns belägg för tjugondelen så många. Och vidare upplystes Dagens Nyheters läsekrets om att häxprocesserna genomfördes av överheten ”för att få pli på befolkningen” för att lättare kunna driva in skatter. Vilket är en fnoskig förklaring, dock en något bättre fnoskig förklaring än den som länge var den mest populära bland kulturskribenter och feminister: nämligen att det var tre miljoner kvinnor som brändes på bål som ett uttryck för männens vilja att som grupp förtrycka kvinnorna som grupp eller möjligen att slå ett slag för skolmedicinen på de manliga universiteten.

De historiska häxprocesserna används som emblem för i stort sett vilken som helst nutida politisk attityd. När en professor i Uppsala nyligen sökte en professur i Lund råkade han ut för malören att en anställningsgrupp inte ville förorda honom. Då gick han ut i pressen med beskedet att han varit utsatt såväl för ”en häxprocess” som för ”inkvisitionen”. Märkligt nog var han professor i historia, galenskapen kan blomma ut i de mest överraskande sammanhang när det gäller häxprocesser. För övrigt fick han jobbet i alla fall.

Och å andra sidan. Ingen enda observatör såg i tid de typiska häxprocessinslagen i exempelvis barnets häxsabbatssaga i styckmordsprocessen, barnens berättelser från häxjakten i Bjugn, legenden om de 12 000 barnen som skulle ha deltagit i satanistorgier på amerikanska barndaghem, eller i berättelser om massgravarna, kannibalorgierna och barnoffren till Satan i Södertäljesagan.

För Blåkulla i vår egen tid är vi blinda. Och det var just i vår egen tid som vi slog det historiska rekordet med det yngsta barnvittnet någonsin i en häxprocess.