Nils Funcke, DNs ledarsida, 2003 09 27
STYCKMORDET – Läkarna bör utan förbehåll återfå sina legitimationer. Det förklarar Anders Agell, professor emeritus i civilrätt vid Uppsala universitet, i en inlaga till Regeringsrätten. Obducenten och allmänläkaren friades i juli 1988 för mordet på en prostituerad kvinna. Trots att själva styckningen av kvinnan, brott mot griftefriden, var preskriberat sedan två år prövade tingsrätten brottet.
Någon påföljd kunde rätten givetvis inte utdöma men skrev i domens motivtext att de två utfört styckningen. När de försöker få ”domen” prövad förklarar såväl hovrätt som högsta instansen, Högsta domstolen, att en friande dom inte kan överklagas. Med hänvisning till att tingsrätten funnit att de styckat kvinnan dras deras läkarlegitimation in av Ansvarsnämnden. Läkarna överklagar till kammarrätten som ger dem upprättelse och legitimationen åter. Efter att ha varit uppe i Regeringsrätten hamnar ärendet åter hos kammarrätten. Läkarna blir av med legitimationen igen.
Vädjanden och inlagor till justitieombudsmannen, riksåklagaren och Justitiekanslern med krav på ny prövning leder ingenstans, även om JK uttrycker ”viss förståelse”. Anders Agell har som ombud för de två läkarna nagelfarit bevisningen och domsluten. Tingsrätten fäste i sin dom tilltro till att den enes 1,5- åriga dotter varit med under styckningen. Kammarrätten menar att ”barnets berättelse” tyder på att det varit utsatt eller upplevt skrämmande upplevelser men att det inte går att fastställa var och vilka. På ytterligare några punkter bland annat tilltron till ”damen med hunden” som påstått sig ha sett de två gå in i anatomibyggnaden på Karolinska institutets område tillsammans med ett barn, går bedömningarna isär.
Tingsrätten menar att ”hennes vittnesutsaga inte kan tillmätas någon betydelse” medan kammarrätten finner den trovärdig. I ett fall, fotohandlarparet, gör domstolarna samma bedömning. I bägge fallen sätter de tilltro till parets utpekande av en av männen som den som lämnat in filmrullar med bilder på den styckade kvinnan. Parets trovärdighet när det gäller det aktuella utpekandet har tidigare smulats sönder av Per Lindeberg i boken ”Döden är en man”. Efter en genomgång av de fyra vittneskonfrontationerna anser sig Agell kunna konstatera att utpekandena är synnerligen vaga. Men än värre är att vittneskonfrontationen inte sköts professionellt. Vid ett tillfälle styr polisen vittnet till en av de misstänkta genom sina frågor.
Till det ovanstående kan läggas att domstolarna inte tillmätt läkarnas egna berättelser någon trovärdighet, att det finns vittnen som sett kvinnan i livet efter den påstådda dagen för styckningen och att ingen kunnat beskriva hur de två kommit över kroppen och forslat den till och från rättsläkarstationen. När det gäller styckningens utförande finns motstridiga utlåtande från rättsläkare huruvida den utförts av personer kunniga i anatomi eller inte. Agell är visserligen ombud för de två läkarna, men visar övertygande att det rör sig om ett rättsligt haveri. För rättssäkerhetens skull bör Regeringssrätten pröva målet.