Publicerad 2008-12-02 kl 11:42
Av Johanna Björkman, åklagare och expert på DNA-bevisning.
Den 25 november 2008 var en bra dag för Steven Barnes. För att inte säga en helt fantastisk dag. Förra tisdagen blev nämligen hans nästan 20 år gamla fällande dom för våldtäkt och mord undanröjd och han blev en fri man efter nästan två decennier bakom lås och bom. Steven Barnes var sedan 1993 klient till The Innocence Project i New York och blev projektets 225:e oskyldigförklarade fall. Den ideella organisationen The Innocence Project har blivit en succé och allt tack vare DNA-analysernas frammarsch inom rättsväsendet samt den ständigt pågående förfiningen av metoden bakom dessa. Vi kan med andra ord kalla fenomenet DNA-bevisningens friande verkan. Samtidigt som en skrämmande verklighet inom det amerikanska rättsväsendet blir alltmer påtaglig.
The Innocence Project är intressant ur många perspektiv. Och en helt unik företeelse i världen. Projektet sjösattes 1992 av Barry C. Scheck och Peter J. Neufeld, båda vid Cardozo School of Law i New York. Syftet med organisationen skulle vara att bistå utvalda dömda gärningsmän med nya DNA-tester på gamla bevis för att eventuellt kunna få dem frikända vid en ny prövning. Hela projektet byggde således på uppkomsten av detta nya fantastiska hjälpmedel i form av kriminaltekniska DNA-analyser. Idag har projektet flera heltidsanställda advokater samt ett stort antal studenter knutna till sin verksamhet, vilka alla utvärderar ansökningar från dömda gärningsmän samt i de flesta fall bistår dem som ombud vid resningsansökningar. Och projektet har som sagt visats sig vara framgångsrikt – inte bara i skenet av antal nyblivna friade gärningsmän utan även för att projektet klart och tydligt visat att gamla fällande domar som byggt på till exempel felaktiga vittnesutpekanden inte utgör några enstaka fall här och där utan snarare kan tyda på vad de själva kallar ett ”systemfel” inom det amerikanska rättssystemet.
Mot bakgrund av projektets framgångsrika verksamhet kommer det säkert inte som en överraskning att det i dagens amerikanska fängelser finns många enligt egna utsagor ”oskyldigt” dömda fångar som gärna vill att projektet skall ta sig an just deras fall. Projektet har dock tydliga krav – endast fall där biologiska spår finns sparade blir aktuella, dvs. de fall där det idag finns en realistisk möjlighet att göra om DNA-analyserna med hjälp av den senaste tekniken. Detta är en beklämmande stupstock enligt projektet själva, särskilt eftersom det finns tusentals dömda där de biologiska spåren i just deras fall – vilket är vanligt – har gallrats bort eller förstörts efter den fällande domen. I dessa fall kan således projektet inte bistå med någon hjälp.
Så hur kan det då komma sig att så många som 225 tidigare dömda gärningsmän faktiskt har blivit friade med hjälp av DNA-analyser? Hur har bevisläget sett ut i dessa fall vilka uppenbarligen tidigare övertygat samtliga amerikanska rättsliga instanser? The Innocence Project pekar på ett antal faktorer som varit bristfälliga i de tidigare domar där de vunnit framgång genom nya DNA-analyser. I dessa fall har det varit fråga om bl.a. felaktiga vittnesutpekanden, icke-tillförlitlig eller begränsad bakomliggande forskning till presenterade forensiska bevismedel, falska erkännanden eller dåliga försvarsadvokater. Men helt klart visar projektets sammanställning att just felaktiga vittnesutpekanden har varit den klart vanligast förekommande oriktiga faktorn. I hela 77 procent av projektets friade fall har det förekommit vittnen som felaktigt identifierat någon som gärningsman. Av dessa 77 procent var 40 procent fall där det förekom så kallad cross-racial eyewitness identification, dvs. att vittnet pekade ut gärningsmannen inom en annan rasgrupp än sin egen. Enligt projektet har studier visat att människor i allmänhet har svårt att känna igen ansikten inom en annan ras än sin egen, vilket således i sig skulle kunna vara en förklaring till att vittnets utpekande tillerkänts alltför stor vikt i enskilda fall.
Men låt oss återvända till Steven Barnes. Han dömdes 1989 för en våldtäkt och ett mord på en high school-student 1985. Han har hela tiden hävdat sin oskuld till dessa brott, men flera som det skulle visa sig felaktiga vittnesutpekanden jämte bristfälliga forensiska sakkunnigutlåtanden band Barnes till brottsplatsen vid den aktuella händelsen.
Barnes var 19 år gammal när 16-åriga Kimberly Simons kropp hittades i Whitestown i staten New York. Obduktionen visade att hon hade blivit våldtagen och strypt till döds. Vid rättegången mot Barnes fyra år senare berättade ögonvittnen att de kan ha sett Barnes i Whitestown samma kväll som brotten ägde rum och att de kan ha sett Barnes tillsammans med Simon. Men inga vittnen kunde med säkerhet säga att så var fallet. Med svaga vittnesutpekanden blev övrig bevisning mer intressant. Den tekniska bevisningen bestod i att jord på Barnes bildäck liknade den jord som fanns på brottsplatsen samt att ett jeansavtryck på utsidan av ett av hans bildäck matchade ett visst jeansmärke som bars av offret vid brottstillfället. Båda dessa typer av bevisning saknar så kallad vetenskaplig grund (ett krav som ställs i amerikanska domstolar på just teknisk bevisning), dvs. det fanns inte 1989 eller ens idag någon sammanställning över hur många andra jordsorter som kan anses likna brottsplatsjorden samt hur många andra jeansmärken som kan lämna samma spår som de avtryck som återfanns på Barnes däck. Bevisningen var med andra ord i moderna ögon alldeles för intetsägande. Men det räckte 1989 och Barnes dömdes mot sitt nekande för både våldtäkt och mord. 2007 lät projektet öppna upp ärendet på nytt och åklagarsidan gick med på att låta omanalysera DNA-spår som säkrades på offrets kropp och kläder. Vid dessa nya analyser tillämpades nya och moderna DNA-analysmetoder, vilka inte fanns att tillgå i slutet av 1980-talet. De nya DNA-analysresultaten visade klart och tydligt att spåren på offret inte kom från Barnes, vilket i slutändan ledde till att han friades från brotten. Nu fortsätter dock utredningen för att finna den riktige gärningsmannen och inte förrän en sådan har identifierats är Barnes ”riktigt fri” från alla anklagelser.
Det finns mycket att ta lärdom av i projektets arbete, men det som framförallt sticker ut är den vanliga förekomsten av tveksamma vittnesutpekanden. I brist på annat är det faktiskt ofta där vi hamnar vid bevisvärderingen i enskilda fall även i dagens Sverige. I många fall finns inga andra bevis att tillgå, varför vittnesuppgifter tillerkänns stor vikt. Att spårsäkra för att i möjligaste mån finna biologiska spår som binder en tilltalad till ett brott har aldrig tidigare känts så angeläget som efter en inblick i arbetet kring The Innocence Project.
Johanna Björkman