Fem rättsläkare i första motattacken mot kollegan Jovan Rajs: ”Han vill skandalisera hela kåren”

DN Debatt 1/6 2001

Fem erfarna rättsmedicinare går nu till motattack mot kollegan Jovan Rajs – känd från styckmålet mot två läkare och Osmo Vallo-fallet. Han har i en rad uttalanden anklagat andra rättsläkare för att vara fega och dölja sanningen. Jovan Rajs anser att rättsläkaren alltid skall vara tvärsäker i sina utlåtanden, en syn som de flesta kolleger inte delar, skriver de fem. Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera hela den svenska rättsläkarkåren och förhärliga hans egen person.

Det är något sjukt med rättsmedicinen i Sverige. Rättsläkarna döljer sanningen, de skyddar brottslingar, är fega och korrumperade och håller
varandra om ryggen. De är till och med kriminella!

Detta budskap har professor emeritus Jovan Rajs trummat i den svenska allmänheten i en serie tidningsintervjuer i Arena, Läkartidningen,
Ica-kuriren med flera och i memoarboken ”Ombud för de tystade” (Norstedts förlag). Rajs känner sig utfrusen av sina kolleger inom rättsmedicinen och slåss för sin upprättelse.

Grunden till beskyllningarna är att många rättsläkare i landet gjort andra bedömningar än Rajs i ett flertal uppmärksammade rättsfall, som till
exempel styckmålet mot de två anklagade läkarna, Vallo-fallet och fallet med den tvååriga flickan i badkaret. Åtskilliga journalister har okritiskt
godtagit Rajs påståenden att sanningen kommit i dagen genom hans exceptionella kunskaper och insatser. Endast ett fåtal journalister har hittills iakttagit en mer nyanserad hållning. Utan att gå in i detalj på de enskilda fallen vill vi klargöra vad vi anser att saken egentligen handlar om.

Jovan Rajs har en annan syn än flertalet andra svenska rättsläkare på vad som är rättsläkarens uppgift och vad rättssäkerheten kräver. Rajs anser
att man som rättsläkare måste bestämma sig i den ena eller andra riktningen. När han har uppfattningen att ett dödsfall har orsakats av ett
mord, så är detta därmed sanningen. ”En katt ska vara en katt”, sammanfattar Rajs sin inställning i Arena- artikeln.

De flesta övriga rättsmedicinare har ett annat synsätt. Efter att ha sökt besvara frågan: ”Vad är det som har hänt?” ställer vi också en andra
fråga: ”Hur säker är jag på detta?” Det är nämligen från rättslig synpunkt helt avgörande, med vilken sannolikhet man som rättsläkare uttalar sig.
Det är en betydande skillnad på om man utifrån sina iakttagelser kan säga att ett händelseförlopp är helt säkert, att det är nästan säkert eller att det är ganska säkert.

Rättsläkaren har ju inte varit med och sett den faktiska händelsen, utan ska utifrån påvisade skador och andra undersökningsfynd i efterhand
försöka att uttala sig om vad som har hänt. Det svåra i det enskilda fallet – och det som egentligen är ett mått på rättsläkarens skicklighet och
omdöme – är att veta hur säker man kan vara på sin tolkning. Det gäller att inte vara alltför försiktig, men inte heller alltför säker. Ett misstag kan
vara särskilt ödesdigert, när bevisningen bygger enbart på obduktionsfynden. Alla erfarna rättsläkare har råkat ut för fall där händelseförloppet till slut visat sig vara ett helt annat, än vad man först har trott.

Att kritiskt granska sina iakttagelser och slutsatser, att diskutera vilka felkällor och fallgropar som kan finnas, är också det arbetssätt man
använder i andra vetenskapliga sammanhang. Rajs anser emellertid att de kolleger som ifrågasätter hans kategoriska slutsatser i själva verket
motarbetar honom personligen, att de är fega och oärliga och försöker hindra rättvisan. Då går han ut i massmedierna och smutskastar sina kolleger. Han drar sig inte för att påstå att hans kolleger i sina bedömningar skulle snegla på brottsoffrets sociala bakgrund, så att
personer med en lägre social status därigenom skulle ha en sämre rättssäkerhet. Att sådana beskyllningar upplevs som oerhört kränkande av de misstänkliggjorda kollegerna behöver knappast sägas.

Jovan Rajs tycks inte ha några problem med att vid behov kunna blunda för sådan information, som kolliderar med hans åsikter om vad som är
”sanningen”. Ett exempel på detta är när han i styckmålet skrev och sökte råd hos professor Klaus Püschel i Hamburg, som då nyligen hade gjort den största sammanställningen av styckningsfall i litteraturen och var en ledande auktoritet på området. Rajs ansåg i fallet med den styckade
kvinnokroppen att det måste vara fråga om ett mord, att detta utförts av någon med kunskap i obduktionsteknik och att två personer varit inblandade i styckningen.

Klaus Püschel menade emellertid att fallet var svårtolkat. Dödsorsaken och tillvägagångssättet framgick ju inte av obduktionsfynden, eftersom
delar av kroppen med de eventuellt dödande skadorna saknades. Inte heller ansåg han att ett uttalande om gärningsmannens yrkeskunskaper
var möjligt. Püschels åsikter överensstämde således väl med dem som framförts av Rättsliga rådet, och som Rajs kritiserat rådet så hårt för.
Vad som har inträffat i en rad uppmärksammade ärenden, där Rajs bedömningar stått emot andra kollegers, är att Rajs har varit tvärsäker på
att dödsfallet orsakats av ett våldsbrott och försökt övertyga polisen, åklagaren och domstolen om detta. Andra rättsmedicinare har ansett att
det visserligen funnits en hel del som talat för att dödsfallet orsakats av ett våldsbrott, men att detta inte varit säkerställt. Det borde inte vara
upphetsande att olika sakkunniga kommer till olika bedömningar i svåra fall. Så sker inom alla vetenskapliga områden världen över. Även i domstolsavgöranden kan som bekant olika instanser komma till olika slutresultat på identiskt utredningsunderlag.

Givetvis kan det förekomma felbedömningar och misstag. Därifrån är dock steget mycket långt till att man som sakkunnig rättsläkare avsiktligt –
som Rajs påstår i boken ”Ombud för de tystade” – skulle uttala sig mot bättre vetande i syfte att kunna gå emot Jovan Rajs, att dölja sanningen och att skydda brottslingar.

Det är en oerhörd beskyllning som Rajs riktar mot stora delar av den svenska rättsläkarkåren, i boken också direkt namngivna. Lågvattenmärket
i fråga om personbeskyllningar är Rajs påståenden om att en numera pensionerad kollega skulle ha motarbetat honom, därför att kollegan varit
antisemit och nazist.

I utredningen av de flesta våldsbrott är rättsläkarens uttalanden av stor, ibland avgörande betydelse för den juridiska bedömningen. Det är givetvis
illa om en brottsling går fri på grund av att en rättsläkares utlåtande är för svagt formulerat. Långt värre är det ändå om en oskyldig fälls, därför att
rättsläkarutlåtandet är alltför kategoriskt. När Rajs beskyller de rättsläkare som inte instämmer i hans kategoriska bedömningar för att
skydda brottslingar, ger detta upphov till en motfråga: ”Har oskyldiga människor dömts på grundval av alltför kategoriska uttalanden av Jovan
Rajs?” Själv anser Rajs antagligen att några sådana fall inte existerar, men varje kritiskt tänkande människa bör allvarligt begrunda denna
möjlighet.

”Och vem vinner? Jag vinner alltid!”, säger Jovan Rajs i artikeln i Arena. Ett sådant uttalande är skrämmande. Han har gjort rättsläkarens
sakkunniguppgift till en maktkamp, där det gäller att vinna över sina meningsmotståndare. Vi har i Sverige en fri bevisprövning, där det står
domstolen fritt att anta eller förkasta framlagda bevis. Det rättsmedicinska utlåtandet är en del, om än viktig, bland många andra
faktorer, som skall sammanvägas inför ett domslut. Den rättsläkare som anser att han ”vinner” om domstolen godtar hans framlagda slutsatser,
men ”förlorar” om domstolen anser att andra omständigheter väger tyngre har helt missförstått sin roll i den svenska rättsprocessen.

Det är viktigt att förstå vad Rajs arbetssätt i praktiken betyder för rättssäkerheten. Riskerna med den omnipotente rättsläkaren är
internationellt väl bekanta och omtalas ibland under beteckningen ”Sherlock Holmes-syndromet”. Det avser rättsläkare, som av olika skäl
intar en tvärsäker position och alltid anser sig sitta inne med rätt svar. Försiktighet i bedömningarna är därför något som alltid poängteras i
kvalitetsdiskussioner och i läroböcker i rättsmedicin. De allra flesta rättsläkare blir med ökande erfarenhet av komplexiteten i bedömningarna
alltmer försiktiga i sina uttalanden, till gagn för den verkliga rättssäkerheten. Skandaler med denna bakgrund förekommer dock
alltjämt. I USA friges i dagarna ett antal personer, som dömts för allvarliga brott på ett expertvittnes alltför kategoriska uttalanden.
Förmågan att erkänna att man inte säkert vet svaret på alla frågor är kanske den allra viktigaste egenskapen hos en erfaren och skicklig
rättsläkare.

Jovan Rajs för en strid, men ingen kollega har sökt strid med honom. Ingen rättsläkare har hittills i medierna offentligt kritiserat Rajs, varken
hans person eller hans bedömningar. Rajs ser fiender överallt. För tillfället är Karolinska institutet föremål för hans aggressioner eftersom man i ett
tillsättningsärende på hans tidigare institution inte låtit sig påverkas av Rajs synpunkter.

I mycket påminner han i sitt agerande om litteraturhistoriens berömde spanske riddare, som med vapen i hand kämpade för rättvisan. Men när
han angrep fienderna som från alla håll ansatte honom, upptäckte han till slut att dessa i själva verket enbart var fredliga väderkvarnar.
Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han
borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i
arbetet.

Lennart Rammer, Professor, Rättsmedicinalverket Linköping

Anders Eriksson, Professor, Rättsmedicinalverket Umeå

Robert Grundin, Docent, rättsläkare Rikspolisstyrelsen

Peter Krantz, Docent, Rättsmedicinalverket Lund

Göran Sköld, Docent, Rättsmedicinalverket Lund

 

Texten återges med författarnas och Dagens Nyheters tillstånd.