Nils Funcke
Journalisten, debatt 2003-11-11
För snart 20 år sedan hittades Catrine da Costas styckade kropp i Stockholm. Nyligen kom den tredje boken om detta brottsfall sannolikt inte den sista.
Lars Borgnäs Sanningen är en sällsynt gäst är baserad på hans program för SVTs Uppdrag granskning. Boken är inte oävet skriven.
Ingångsvärdet och den deklarerade grundinställningen är det heller inget fel på. Borgnäs anser sig ha närmat sig frågan utan förutfattade meningar och upprepar gång på gång att han söker sanningen. ”Noggrannhet in i minsta detalj är ett krav” och ”allt måste vara sant” skriver han.
De bägge läkarna, Obducenten och Allmänläkaren, friades från anklagelsen att ha mördat da Costa. Men i domskälen förklarade tingsrätten att de styckat hennes kropp. Ett brott som var preskriberat. Eftersom en friande dom inte kan överklagas har de förvägrats prövning av anklagelsen om styckning.
De har blivit fråntagna sin läkarlegitimation. Behandlingen av dem kan inte beskrivas som något annat än rättsröta. Det kan tyckas obegripligt hur Borgnäs som sanningssökande reporter inte anser att de bör få sin sak prövad i regeringsrätten.
Svaret finns i boken. Borgnäs har nämligen bestämt sig. De två läkarna har styckat da Costa. Men han nöjer sig inte med det. En tredje person, Arkitekten, utmålas som inblandad och tänkbar mördare. Och Obducenten mer än antyds ha mördat sin hustru och ytterligare två kvinnor. Borgnäs frammanar bilden av en seriemördare. För att få det hela att gå ihop måste han bortse från en rad omständigheter, göra långsökta kopplingar mellan personer och fantasifulla tolkningar av indicier.
Underkänner vittnesmål
Arkitekten som i dag är död gav enligt polisen logiska förklaringar till sina förehavanden. Ingen betvivlade hans uppgift att han sedan han satt av Catrine i Kungsträdgården på pingstdagen den 10 juni åkte på middag på en gård i Uppland. Uppgiften kontrollerades också med en polisinspektör som var närvarande. Detta vittnesmål underkänner Borgnäs.
Enligt Per Lindeberg som skrev boken Döden är en man har två vittnen berättat att de haft kontakt med Catrine i veckan efter pingsthelgen och ytterligare två hört andra säga att hon levde då. Borgnäs finner vittnet Ragnar svajigt. Men lyckas inte övertyga om att Ragnar skulle fara med osanning eller minnas fel.
De övriga utsagorna förbigår Borgnäs. Uppgifterna stämmer inte in i det scenario han bygger. Borgnäs formulerar försiktigtvis sina påståenden som frågor. ”Dog hon i Arkitektens händer? Förde han kroppen till Obducentens disposition? Förde han henne levande till honom?”. För att få ihop hela historien med Allmänläkaren påstås han och Obducenten ha styckat och fotograferat Catrine på rättsläkarstationen under pingsten i närvaro av läkarens dotter. Polisinspektörens vittnesmål att Arkitekten var på gården i Uppland är inte nog för Borgnäs. För att hans resonemang inte ska falla måste Borgnäs skapa ytterligare en relation.
Han gör det genom att koppla samman polisinspektören och Obducenten. De är grannar och ”var bekanta” förklarar han. Nästa steg i konspirationen blir att Borgnäs insinuerar att Obducenten kamouflerat mordet på hustrun till ett självmord. Och att en seriemördare varit i farten 1982-1984. Catrine och ytterligare två kvinnor ska ha fallit offer för mördaren. Men hur de två övriga kvinnorna dött är inte helt fastställt.
Utländska experter
Borgnäs driver sin tes bland annat genom intervjuer med två utländska experter på seriemord. Förvånande nog väljer Borgnäs att trots principiella invändningar betala en av experterna. Sådana intervjuer gagnar inte trovärdigheten.
Även om Borgnäs inte skriver det rakt ut är det Obducenten som han anger som den möjlige seriemördaren och därmed inkluderar han även dennes hustru som ett fjärde offer.
Han gör det genom den minst sagt långsökta parallellen att de fyra kvinnornas förnamn ska ha varit likartade med fyra av Jack the Rippers offer. Och att tre av dem lämnats av längs en sträcka av E4an i Stockholm. Han gör också en långsökt kopplingen mellan en bild på Yngsjömörderskan som polisen hittat i Obducentens bil och tanken på att Obducenten skulle kunna vara seriemördaren. Obducentens förklaringar varför han hade bilden bortser Borgnäs helt ifrån.
De kopplingar och mängder med förutsättningar och konspirationer Borgnäs väver och att han bortser från sådant som talar till läkarnas fördel gör det befogat att tala om insinuant, inte undersökande, journalistik.
NILS FUNCKE