Nils Funcke på Dagens Nyheters ledarsida den 3 juli 2004
Ett starkt ord. Ett ord som bör ransoneras och bara användas när de rättskipande myndigheterna begått svåra övergrepp mot oskyldiga. Och den som inte är överbevisad om sin skuld ska alltid betraktas som oskyldig.
Det saknas inte exempel på rättsröta i Sverige. Minns Vilhelm Mobergs kamp på 1950-talet eller senare års fall som till exempel Joy Rahman. Det som kännetecknar en rättsstat är att den har inbyggda system som ger dömda både två och tre chanser till prövning. Att det finns kontrollerade samhällsfunktioner och inte minst att staten erkänner sina tillkortakommanden.
Justitiekanslern Göran Lambertz menar att i stället för att förutsättningslöst pröva påstådda fel har det blivit ”alltför vanligt att företrädare for rättsväsendet mer eller mindre instinktivt intar en försvarsattityd”.
Rättsstaten löses upp inifrån och vi glider i väg mot ett samhälle där upprättelse och självprövning är okända begrepp.
Två som redan känner sig som rollgestalter i en Kafkaroman är de två läkare som i medierna går under namnen Allmänläkaren och Obducenten. Sommaren 1988 friades de av tingsrätten i Stockholm från anklagelsen att ha mördat Catrine da Costa. Däremot ansåg rätten att de styckat hennes kropp. Ett preskriberat brott de inte kunde dömas för och därmed inte heller överklaga.
Tingsrättens anklagelse ledde till att de berövades sina läkarlegitimationer. Allmänläkaren har berättat hur han stötts ut ur samhället (DN 1/7). De två läkarna kämpar för att få tillbaka sina legitimationer. Inte för att arbeta som läkare utan för att få upprättelse. Trots vädjanden om att få sin sak prövad i en ny rättegång säger rättsinstanserna nej. Senast i torsdags avslog Regeringsrätten en andra och mycket övertygande ansökan om resning. Sannolikt är därmed alla rättsliga möjligheter uttömda.
Det finns bara ett ord:
Justitiemord.