1988 friades han från mordet på Catrine men befanns skyldig till styckning av hennes kropp. Tretton år senare misstänks han inte för någonting men lever ändå som dömd.
Maria Wilhelmson,
Moderna Tider, juni 2001
I juli 1984 kände en man som rastade sin hund en obehaglig lukt. Han tipsade polisen, som åkte till platsen, Essingeleden i Solna, och hittade två säckar innehållande likdelar. Någon tid senare hittades flera säckar, vid Eugeniavägen, med delar av samma kvinna. Det var inledningen till det kanske mest dramatiska rättsfallet i svensk modern kriminalhistoria.
I december grep polisen en rättsläkare som misstänkt för mordet på, och styckningen av den prostituerade Catrine . Gripandet fick tumultartad uppmärksamhet i massmedierna.
Läkaren släpptes några dagar senare, men 1987 greps han igen, och åtalades tillsammans med en annan läkare för mordet.
Historien om Styckmordet, om Obducenten och Allmänläkaren, kom att gå som en följetong i massmedierna ända in på 1990-talet. Jag följde den uppmärksamt, fascinerad av alla de bisarra inslag som slogs upp i framför allt kvällspressen.
Inte minst tilldrog sig Barnets Berättelse min uppmärksamhet. ”Barnet” var den lilla dottern till Allmänläkaren, som enligt mammans tolkning verkade ha upplevt en styckning.) Jag övertygades också av referaten av barnpsykiater Frank Lindblads förklaring att ett barn som är ett och halvt år och ännu inte kan prata faktiskt kan minnas upplevelser och senare, som något äldre, sätta ord på dem.
Vittnespsykolog Astrid Holgerson som, under en rättegångsförhandling, protesterade mot detta, uppfattade jag precis som journalisterna ville: hård, kall och barnfientlig.
Vittnen, som Damen med hunden, som sa sig ha träffat på läkarna och barnet vid anatomiska institutionen vid en för dem graverande tidpunkt, fotohandlarparet som sa sig ha framkallat de hårresande bilderna av en styckad kvinna, uppfattade jag dock inte som helt trovärdiga.
Däremot övertygade Dagboksvittnet, som sa sig vara kamrat till Catrine . Hon framträdde med dagboksanteckningar som utpekade de anklagade.
Och, förstås, imponerades jag av debattören Hanna Olssons artikel på DN Kultur (29.3.1988). Den ingav mig en känsla av att förstå vad fallet egentligen handlade om: ett patriarkaliskt samhälles kvinnoförtryck. Enligt henne var skändandet av den prostituerade kvinnan ett exempel på den yttersta konsekvensen av manssamhället.
När åklagare Anders Helin inte ville låta prostituerade vittna om Obducenten som kund – han ville inte ha några ”fladdriga vittnen i rätten” – såg jag det som ett bevis för att män skyddar andra män.
När läkarna omsider frikändes höll jag med den överväldigande majoritet som svarade ja på Aftonbladets läsarfråga om läkarna borde ha fällts för mord. Jag uppfattade det som att läkarna dömts för styckning, men gick fria eftersom brottet var preskriberat. Att skrivningen i domskälet inte var en dom förstod jag inte. Jag uppfattade det, som uppenbarligen de allra flesta andra mediekonsumenter, som att läkarna inte kunde fällas för mord då dödsorsaken inte gick att fastställa eftersom kvinnans huvud inte hade återfunnits. När läkarna fråntogs sina läkarlegitimationer kände jag lättnad.
Sju år senare, 1999, meddelade Ekot att förlagsdirektören Agneta von Schinkel lämnat Fischer förlag i protest mot att det skulle ge ut en bok om styckmordet, en som skulle hävda läkarnas oskuld. Jag tyckte att von Schinkel uppträdde föredömligt. Tänk att någon – en man förstås! – kunde besudla den döda kvinnans minne genom att påstå att hon inte blivit mördad av de tidigare utpekade männen.
Men där någonstans började jag bli konfunderad, och min misstänksamhet växte när större delen av medieetablissemanget med sådan hetta avfärdade boken. I stället för att kommentera bokens innehåll misstänkliggjorde man författaren och hans uppsåt. Någon skribent ansåg rent av att boken inte borde ha fått tryckas.
Journalisten Jan Guillou – som en av ytterst få – lovordade Lindebergs sakliga granskning av rättsfallet.
Professorn i kriminologi, Leif GW Persson, visade på ett lysande sätt i DN (19.2.1999) att mordet överhuvudtaget inte var möjligt att genomföra på det sätt och under de ca två timmar som åklagaren hävdade i sin beskrivning.
PER LINDEBERGS BOK Döden är en man, Fischer & Co, (1999) är en 766 sidor lång, oerhört noggrann genomgång av bakgrund, förundersökning, vittnesmål och rättegångar. Den innefattar dessutom en granskning av Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan i vilken författaren gör upp med det manssamhälle som är förklaringen till Catrines grymma död.
Lindeberg visar övertygande att massmediernas rapportering om fallet var tendentiös, att polisutredningen var undermålig, att polis och åklagare tidigt bestämt sig för att de bägge läkarna var skyldiga och att all kraft lades på att bevisa det, istället för att finna Catrines mördare.
Lindeberg visade att åklagarens och polisens syn fick totalt genomslag i massmedierna. Jag förskräcktes när jag upptäckte att man i denna rättegång kallat vittnen som man i andra utredningar enkelt skulle ha avfärdat. Det tidigare omtalade Dagboksvittnets uppgifter och Barnets Berättelse belyses också i Lindebergs bok på ett så klargörande sätt att den tidigare medierapporteringen för mig började framstå som skandalös.
De kolumnister och kulturskribenter i den tongivande pressen som vid rättegångstillfället fabulerade i starkt nedsättande ordalag kring de båda läkarnas psyken och fysionomier hade lyckats skapa en allmän föreställning om att läkarna inte bara var skyldiga, utan också bestialiska.
Genom att det har gjorts fiktion av historien, genom krönikor, pjäser, sånger, satirer, dikter och romaner har föreställningen om läkarnas skuld stadfästs och lever kvar. De flesta medborgare som känner till fallet, men inte satt sig in i det, tror fortfarande att läkarna är skyldiga.
Sanningen är att männen är frikända, och alltså oskyldiga per definition. Den nya polisutredningen, som togs upp 1999, har avfört läkarna från alla misstankar.
Uppgifterna i den nya polisutredningen ligger till grund för den begäran om resning i legitimationsfrågan som männen genom advokat Kerstin Koorti lämnat in till Regeringsrätten.
Numera är det tyst om fallet i massmedierna. Och den tystnaden kan givetvis förklaras med att tongivande skribenter och andra inflytelserika debattörer är ohjälpligt komprometterade i frågan.
JAG TRÄFFAR ALLMÄNLÄKAREN för en intervju. Vi ses på ett café i Stockholm. Han har varken flyttat, bytt namn eller begärt skyddad identitet. Han säger att han kunnat ”röra sig relativt fritt” under åren som gått. Han har precis börjat en kurs och ingen reagerar på hans namn. Den friheten vill han inte riskera genom att framträda med sitt efternamn.
”Historien lever kvar”, säger Thomas. ”Så sent som hösten 2000 florerade ett rykte om att jag en gång i tiden kom in på Karolinska institutet som studerande, med hjälp av falska papper”.
”Femton år av mitt liv är delvis förstörda, men jag är inte bitter. Snarare förbannad på min förra fru. Det är ju hennes berättelse, så som hon tolkat saker som vår dotter påstås ha sagt, som är grunden för anklagelserna mot mig och Erik”. (Obducenten, som i verkligheten heter något annat.)
”Det finns inte ett enda bevis, ingen dokumentation av barnets berättelse. Bara mamman som tolkar. Det begriper väl varenda vettig människa att ett arton månaders barn inte kan tolka, minnas och senare återberätta, en sådan här händelse”.
Barnpsykiater Frank Lindblad anser ju det?
”Ja, men han har fått kritik för det, till exempel av barnpsykiater Gunnar Höst, som på DN Debatt (24.12.1999) undrade om barnpsykiatrin någonsin kan återfå sin legitimitet efter hur Lindblad agerat i målet”.
Menar du att din förra fru hittat på hela historien?
”Nja, hittat på… Eva (som i verkligheten heter något annat) har snarare fantiserat, fått för sig, vävt ihop. Till exempel berättade hon för polisen om en obduktion jag närvarat vid. Jag hade missat en av de obligatoriska obduktionerna när jag läste rättsmedicin, och Erik lät mig ta igen det jag missat vid en obduktion för poliselever. Eva påstår att Erik då skurit upp pungen och visat testiklarna på den döde. Men så var det inte alls. En av poliserna bad att få se hur ett knä ser ut inuti, och Erik visade det. Däremot hade jag tidigare, på ett annat sjukhus, varit med om en pungoperation, som jag berättat om för Eva. Dessa två historier vävde hon ihop, och kunde beskriva på ett övertygande sätt, eftersom hon ju hört mig berätta om båda händelserna”.
Varför?
”Jag tror att hon var helt övertygad om att det hon berättade var sant. Först fixerade hon sig vid tankarna om incest, och när de aldrig bekräftades, övergick hon till mordet och styckningen av Catrine. Hon läste allt om historien i tidningarna och kände ju till Erik”.
Vad finns det för samband mellan dig och Erik?
”Han var AT-läkare på den avdelning där jag gjorde min medicinutbildning på Södersjukhuset. En eftermiddag bjöd han hem mig på te efter jobbet. En tid senare sågs vi på en lunchrestaurang, och Erik berättade då att hans fru tagit sitt liv”.
Sedan träffades de vid obduktionen för poliseleverna och som tack bjöd Thomas, som nu gift sig med Eva, hem Erik och hans nya sambo, en gång hösten 1982.
”Jag såg honom inte igen förrän vi hade häktats för mord, år 1987”.
”På senare tid har jag försökt reda ut hur det verkligen började, varför Erik blev misstänkt från första början. Jag tror att en rimlig förklaring är att som rättsläkare hade Erik många kontakter med polisen, och det fanns poliser som trodde att hans fru i själva verket mördats av sin make”.
Kombinationen rättsläkare med hängning och strypning som vetenskapliga intresseområden, och en fru som hängt sig, bäddade för misstankarna.
Thomas och Eva blev ett par 1981. Hon var 27 och han 32. Thomas beskriver det som ett resonemangsparti. ”Vi kände väl båda att det var dags att bilda familj, om vi överhuvudtaget skulle få någon. Men det blev mitt livs största misstag”, säger han.
Thomas hade börjat på läkarlinjen. Det var hans andra akademiska utbildning, han hade en ekonomisk examen, men ville hellre satsa på läkarbanan.
”Eva stöttade mig under de mest arbetsamma terminerna”, säger han.
1982 blev hon gravid. Thomas beskriver den här perioden som lycklig. De var glada över det väntade barnet och gifte sig. Anna (som i verkligheten heter något annat) föddes 1983 och förlossningen gick bra. Ja, de var lyckliga då.
Ungefär när Anna var ett år började förhållandet bli dåligt.
I augusti 1984 började Thomas sin AT-tjänstgöring i landsorten. Eva och Anna stannade i Stockholm.
”Kanske passade vi inte så bra ihop helt enkelt. Hon hade nog gjort sig en idealbild av mig som jag inte levde upp till. Men jag ser det som bådas fel att det inte fungerade”.
1984 kom incestdebatten till Sverige. Uppgifter om att var femte, ja i vissa fall till och med varannan, flicka någon gång utsatts för sexuella övergrepp, presenterades i svensk press.
”Debatten importerades ju som så mycket annat från USA, och det blev som i USA, med alla falska anmälningar och övertoner, fast tio år senare. Eva fixerade sig vid det här med incest”.
Sedan augusti 1984 bodde Thomas i landsorten. Under hösten började dottern på daghem. I december 1984 berättade daghemspersonalen för Eva om sina misstankar om att Anna utsattes för sexuella övergrepp. Anna hade visserligen dokumenterade problem med blöjeksem, men misstankarna om incest fanns ändå.
Eva flyttade, tillsammans med dottern, ifrån hemmet i december 1984 och den första incestutredningen drogs igång. Två utredningar på sjukhus, och en utredning hos psykolog skulle senare visa att det inte fanns stöd för misstankarna.
Thomas såg sin dotter sista gången i februari 1985, då hon var två år.
I februari 1986 kallades han till polishuset i Stockholm. Han fick höra att han var misstänkt för att tillsammans med Erik ha utnyttjat, mördat och styckat en kvinna. Thomas kan idag inte sätta ord på vad han kände då.
Kort efteråt inträffade Palmemordet, åklagare Helin blev engagerad i det. Utredningen om styckmordet lades åt sidan.
”Jag ringde min advokat Bengt H Nilsson flera gånger, och fick till svar att den nye åklagaren Torsten Wolff trodde att förundersökningen skulle komma att läggas ned”, säger Thomas.
I augusti 1986 meddelade pressen att förundersökningen mot Obducenten skulle läggas ned. (Att även Thomas var misstänkt var inte känt för massmedierna.)
Nu tog Eva ny kontakt med kriminalpolisen, och berättade att barnet talat om kåpor, att äta ögon och dricka blod. Det verkade som om barnet varit med om kannibalistiska orgier.
I oktober 1987 anhölls Thomas och Erik för mordet. Anders Helin var åter inkopplad på fallet.
Före och under den första rättegången satt läkarna häktade med fullständiga restriktioner i sex månader. Fick inte läsa tidningar, se på tv, lyssna på radio.
”Jag visste inget om massmediernas inställning. Jag utgick från att de journalister jag såg i rättssalen bevakade rättegången objektivt och rättvist”, säger Thomas.
Har du senare läst vad som skrivits om målet, och om dig?
”Nej, jag vill inte. Det lilla jag läst har varit fullt av okunnighet och felaktigheter. Till exempel att man kallade Erik för Obducenten. Han var rättsläkare, det var ju på rättsläkarstationen han arbetade, och de som arbetar där obducerar ibland, men de gör lika ofta rättsmedicinska undersökningar på levande personer, som misshandlade och våldtagna, och arbetar med forskning och utbildning. Genom att kalla honom Obducenten gavs bilden av en person som ägnar dagarna åt att skära i lik”.
Ansvarsnämndens ordförande, före detta hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger reserverade sig mot beslutet att dra in läkarnas legitimationer. Han refererade bland annat till personutredningen och skrev i sin reservation: att båda varit skötsamma såväl privat som i yrket. De har varit ambitiösa och framgångsrika i studierna och deras hittillsvarande yrkesverksamhet har (…) förlöpt utan anmärkning.:
Detta kommenterar journalisten Per Svensson i sin bok Den leende mördaren så här: Han har sett två mönstergossar. Men när jag i rättssalen försöker fixera H och A har jag inte svårt att istället se två monsterpojkar. Senare i boken skriver Svensson om Thomas: kanske är det så att den som går genom livet som vore han död får liv först i närheten av de döda?
Känner du igen dig i beskrivningen?
”Nej, definitivt inte. Det får stå för hans människosyn. Jag tror att vi lever i olika världar.
Sedan har ju två av de som skrev i Per Svenssons anda, författaren PO Enquist och journalisten Yrsa Stenius, ändrat uppfattning efter att ha läst Lindebergs bok, det förtjänar att nämnas”.
Du och Erik har i den ideologiskt färgade debatten som initierades av Hanna Olsson, fått symbolisera den manliga ondskan.
”Jag har inte fördjupat mig i vad Hanna Olsson skriver. Vad som är gott och ont känner jag till, men det har mer med människor att göra än med kvinnor och män. Att leva efter den gyllene regeln är en bra grundregel. Och att vara noga med sanningen”.
Författaren Per Lindeberg, som skrev boken Döden är en man, är starkt kritisk till hur Thomas advokat, Bengt H Nilsson, skötte försvaret. Lindeberg anser att Nilsson inte gjorde sitt bästa, att han inte läst förundersökningen ordentligt.
Det har nu uppdagats att Catrine levde efter pingsthelgen, vilket gör att hela historien faller, eftersom indiciekedjan bygger på att hon mördades under pingsten. Uppgiften fanns i förundersökningen, men hade registrerats under fel datum. Det hade försvarsadvokaterna lätt upptäckt om de läst förundersökningen mer noggrant.
Tycker du att din advokat gjorde ett bra jobb?
”Bengt H Nilsson tyckte att målet skulle föras i rätten, alla parter skulle säga sitt, och så skulle han hålla sin slutplädering. Dessutom tror jag att han påverkades av massmedierna och den allmänna opinionen. Jag tror att han tvivlade på vår oskuld. Han blev påhoppad och hotad för att han försvarade mig, så rättegången fick flyttas till säkerhetssalen i Rådhuset”.
Vad hände efter frikännandet?
”Vi ville överklaga domskälet, men det gick inte. Vi var ju frikända. Vi försökte med Europadomstolen, men det var samma sak där”.
Så blev de fråntagna läkarlegitimationerna 1991. Thomas skrev in sig på arbetsförmedlingen.
”Men det var omöjligt för mig att få ett jobb. Jag var märkt”.
En tid arbetade han på sin fars läkarmottagning, med administrativa uppgifter. Något annat arbete har han inte haft.
Vet du något om din dotter?
”Hon är 18 år idag. Mer vet jag inte. Förr kunde jag fundera om jag såg en flicka i Annas ålder, om det kunde vara hon, men det har jag slutat med. Men när jag fortfarande grät över henne, då när hon var liten, brukade jag tänka på henne som ett mycket starkt och friskt barn.
Jag hoppas att hon mår bra mentalt idag, hon är ju det största offret i den här historien. Jag som är vuxen, och vet att jag är oskyldig, klarar mig ju, med visst stöd. Men ett barn som utnyttjats så här är ju helt utlämnat”.
Hur presenterar du dig idag?
”Jag berättar bara halva sanningen, att jag är ekonom, men inte att jag är läkare. En enda gång har jag berättat min historia, det var när jag träffade en gammal lumparkompis helt apropå.
Han var på genomresa i Stockholm och vi tog en öl tillsammans. Vad har hänt dig sen sist? undrade han. Hans tåg skulle gå om en halvtimme. På en kvart berättade jag allt som hänt mig, och nästa kvart berättade han allt som hänt honom, de senaste tjugo åren. Han och hans familj har blivit mina vänner”.
Vilka har stött dig under åren?
”Mina föräldrar, min bror och hans familj, och några fler. En av mina bästa vänner från läkarutbildningen, Claes-Göran Lönnroth, avstängdes för övrigt från sin överläkartjänst 1992 för att han lät mig närvara vid ett föredrag om rehabilitering för ryggmärgsskadade, vid det sjukhus där han verkade. Claes-Göran fick senare det dittills största avgångsvederlaget inom sjukvården. Men han tvingades flytta till Norge för att få nytt jobb. Han har alltid engagerat sig för min sak, bland annat på sin hemsida”.
Har du funderat på att byta identitet, flytta från Sverige?
”Nej, varför skulle jag behöva göra det? Jag är oskyldig och det här är mitt land”.
Nu har du och Erik begärt resning i Regeringsrätten, du vill ha tillbaka din legitimation. Vad tror du om det?
”Ja, i alla fall är vår nya advokat, Kerstin Koorti, den Perry Mason jag hade behövt under första rättegångarna”.
Om du får tillbaka din läkarlegitimation, ska du då uppdatera dina kunskaper och börja jobba igen?
Thomas skakar bara på huvudet.
”Men att få tillbaka legitimationen skulle vara en bit på väg mot att få tillbaka min heder. Sätta någon sorts punkt för helvetet”.
fotnot:
Den så kallade Obducenten ville inte ställa upp för en intervju. Han medverkar av princip inte längre i massmedierna. Han har gjort det några gånger och publiciteten har medfört problem för honom och hans familj. Han anser att processen ska drivas i rätten, inte i massmedierna.
Texten återges med författarens och Moderna Tiders tillstånd.