Läkartidningen, 2008 01 16
av Johan Lagerfelt och Lars Berggren
Läkarförbundet och vi som individuella kollegor måste ta ställning för våra båda kollegor i »styckmordsfallet« som blev friade och nu kräver skadestånd av staten.
Det har nu gått nästan ett kvartssekel sedan den ödesdigra julinatten 1984 då en polispatrull, efter tips, hittade ett antal svarta sopsäckar i ett buskage vid Talludden nära Karlbergs slott i Stockholm. Säckarna visade sig innehålla kroppsdelar från en kvinna som så småningom kunde identifieras som en prostituerad, Catrine da Costa. Ingen kunde då ana att detta skulle bli upptakten till en omfattande häxjakt och så småningom utveckla sig till ett av 1900-talets största justitiemord.
Polisens spaningar inriktade sig tidigt, och i stort sett enbart, på en underläkare vid rättsmedicinska institutionen i Solna, och knappt ett halvår senare hämtades han av uniformerade poliser från sin arbetsplats. Misstankar från åklagare Anders Helin och spaningsledare Inge Reneborg riktades också mot honom rörande omständigheterna kring hans förra hustrus självmord ett par år tidigare. Några egentliga bevis fanns dock inte, och efter fem dygn släpptes han fri. Detta borde ha varit slutet på den sorgliga historien men blev i själva verket upptakten till en mardröm för rättsläkaren vars slut man ännu inte kan skönja. Ryktesspridningen hade kommit igång, underblåst av pressen, i kombination med strategiska läckor från polisen, och hans identitet blev snart känd.
Ungefär samtidigt, i december 1984, initierades på annat håll en incestutredning efter att personalen på ett daghem i Stockholm framfört misstankar om att en 2-årig flicka hade utsatts för sexuella övergrepp. Undersökningen gav emellertid inga hållpunkter för detta, vilket inte heller fortsatta utredningar på Karolinska sjukhuset gjorde.
Ytterligare en psykologutredning initierades av modern under sommaren 1985, men inte heller denna bekräftade misstankarna. Under tiden tjänstgjorde fadern som AT-läkare i Alingsås och hölls ovetande om hustruns förehavanden. Han kom senare att på lösa grunder kopplas samman med rättsmedicinaren i utredningen av mordet på Catrine da Costa. Även han åtalades för mordet.
Det kan här vara på sin plats att påminna om att just vid denna tid initierades två omfattande samhällsdebatter i medierna. Den ena var incestdebatten, vars huvudtes var att det förelåg ett skrämmande högt mörkertal och att samhället inte uppmärksammat detta tillräckligt. Den andra debatten, som fördes mest internt hos polisen, var förekomsten av en möjlig seriemördare som i första hand skulle ha tagit livet av ett okänt antal prostituerade.
Det var mot bakgrund av dessa diskussioner som hetsjakten startade och så småningom nådde en sådan styrka att rättsväsendet havererade under anstormningen.
Det finns här inte utrymme för att redogöra för alla följande turer – intresserade bör läsa Per Lindebergs bok »Döden är en man«. Så småningom inleddes emellertid den första rättegången mot de två läkarna i tingsrätten i januari 1988. I mars meddelade tingsrätten att det fanns »… övertygande bevisning om brott …« och föranstaltade om rättspsykiatrisk undersökning av dem båda. Hovrätten ogiltigförklarade emellertid rättegången och försatte läkarna på fri fot samt återförvisade processen till den lägre instansen.
I den andra rättegången friades de båda kollegorna från samtliga anklagelser men drabbades av en formulering i domskälen där lagman Carl-Anton Spak skrev att det var klarlagt att de gemensamt skändat och styckat Catrine da Costas kropp. Då detta brott var preskriberat kunde det dock inte medföra några rättsliga påföljder. Läkarna var sålunda friade men samtidigt fällda genom domskälen. De fråntogs därigenom möjlighet att överklaga – domskäl kan inte överklagas lika lite som en friande dom kan överklagas av de friade. Ett juridiskt moment 22.
Formuleringen ledde till en Kafkalik mardröm där läkarna var formellt friade men likväl skyldiga i allmänhetens ögon. Stämningen underblåstes framför allt av debattören Hanna Olsson, som drev tesen att läkarna hade friats därför att de tillhörde den manliga överklassen medan Catrine da Costa definitionsmässigt som prostituerad kvinna tillhörde de förtryckta på samhällets botten. Mordet blev nu en köns- och klassfråga snarare än en juridisk fråga om rättvisa.
Under de år som dramat pågick och även därefter har läkarkåren, med några få undantag, både kollektivt och individuellt valt att ducka, i den mån man inte istället deltagit i hetsjakten. Läkarförbundets dåvarande VD Bo Hjern lyckades initialt stå emot lynchopinionen. Ett stort antal enskilda medlemmar uttryckte dock en avvikande mening i Läkartidningen, och Kvinnliga läkares förening underkände Hjerns och Läkarförbundets ställningstagande med »massiv majoritet« på sitt höstmöte 1989. På liknande sätt uttryckte flera ledamöter i styrelsen för Svensk förening för psykosocial obstetrik och gynekologi i ett öppet brev på Expressens ledarsida krav på delegitimering.
Vi, undertecknade, kan tyvärr inte skryta med att ha kämpat för våra kollegor. Liksom många andra har vi valt att titta åt ett annat håll. Bättre sent än aldrig vill vi nu återigen lyfta fram frågan utifrån det faktum att läkarna faktiskt inte bara formellt friades i tingsrätten, utan även avfördes helt från utredningen då polisen efter att Per Lindebergs bok kom ut 1999 ånyo gick igenom allt material i fallet. De båda är således funna oskyldiga på alla punkter, utom paradoxalt nog just i domskälen från 1988.
Vi menar att det är absurt att en facklig organisation, som uteslutit två medlemmar på så tvivelaktiga grunder, inte engagerar sig i deras berättigade försök att få rättvisa. Våra två kollegor har fått kämpa i stort sett ensamma mot drevet – endast någon enstaka har försökt att bistå. I Attunda tingsrätt pågår nu en process där de båda kräver staten på ett rejält skadestånd. Deras krav är berättigade, och det med råge. Justitiemordet har slagit deras liv i spillror. Läkarförbundet och vi, individuella kollegor, har tittat bort. Nu är det dags att ta ställning för våra kollegor!