Anders Agell, DN Debatt, 24 november 2003
Rättsläkaren och allmänläkaren i det snart tjugo år gamla fallet Catrine da Costa har utsatts för ett verkligt justitiemord. Det skriver professor Anders Agell på DN Debatt efter en grundlig genomgång av fallet, som också lett till en resningsansökan till Regeringsrätten.
Professor Anders Agell underkänner helt bevisningen i det omdebatterade fallet Catrine da Costa:
”Läkarna utsatta för rent justitiemord”
Rättsläkaren och allmänläkaren i fallet Catrine da Costa har utsatts för ett verkligt justitiemord. Det centrala bevistemat mot läkarna gällde att de under pingsthelgen 1984 skulle ha styckat kroppen i närvaro av den enes lilla dotter samt fotograferat styckningen. Detta är helt gripet ur luften. Därmed blir också flera centrala vittnesberättelser orimliga. Ett inspelat samtal mellan läkarna visar också att de är oskyldiga. Den slutsatsen drar professor Anders Agell av den grundliga undersökning han gjort av fallet. Han har på läkarnas vägnar begärt resning i Regeringsrätten.
År 1988 frikände Stockholms tingsrätt två läkare, här i fortsättningen kallade ”rättsläkaren” och ”allmänläkaren”, från åtal för mord på Catrine da Costa. I domskälen förklarade dock tingsrätten att läkarna styckat hennes döda kropp under eller i anslutning till pingsthelgen 1984. Styckningen som sådan utgjorde ett brott mot så kallad griftefrid, men det brottet var redan preskriberat och läkarna var heller inte åtalade för det.
Styckningen skulle enligt domen ha skett på rättsläkarstationen inom Karolinska institutet i Solna, i närvaro av allmänläkarens 1,5 år gamla dotter. Styckningen skulle rent av ha fotograferats, och allmänläkaren skulle ett par veckor senare ha lämnat in filmen för framkallning i en fotobutik i Solna.
På grund av tingsrättens domskäl om styckningen blev det naturligt att anta, att läkarna eller åtminstone en av dem var mördare som frikänts i brist på bevis. Den uppfattningen förstärktes när kammarrätten i Stockholm genom en dom 1991 tog ifrån läkarna deras legitimationer sedan också kammarrätten efter en ny prövning ”som i brottmål” funnit att läkarna styckat den döda kroppen.
Läkarna förnekade helt och hållet att de mördat Catrine da Costa eller styckat hennes döda kropp. De hade aldrig råkat henne. Inte heller hade de råkat varandra mellan 1982 och 10/12 1987, då båda var häktade och sammanfördes för ett så kallat konfrontationsförhör.
Det har inte saknats invändningar mot de rättsliga processerna. En invändning har gällt att läkarna, som frikänts för mord, inte kunde överklaga tingsrättens domskäl om styckningen. En annan har gällt ett beslut av Regeringsrätten 1990, som ledde till att kammarrätten kunde göra en självständig prövning ”som i brottmål” av frågan om läkarna styckat kroppen.
Invändningarna har föranlett rader av klagomål till Högsta domstolen, Regeringsrätten och andra myndigheter, ja även till Europadomstolen. Inom ramen för de principer som enligt gällande rätt fastlagts av Högsta domstolen respektive Regeringsrätten har emellertid dessa överklaganden, som inriktats på formella förhållanden, varit ofruktbara.
Däremot har – förvånande nog – varken någon myndighet eller någon annan sökt att med utgångspunkt i kammarrättens domskäl (vilket i realiteten drar in även tingsrättens dom) pröva den materiella frågan om bevisningen för att de båda läkarna styckat Catrine da Costas kropp verkligen varit juridiskt hållbar med ledning av allt som kan letas fram i polisens material och vad som numera i övrigt blivit känt.
Med tillämpning av de regler som gäller för brottmål skall så kallad resning till förmån för läkarna beviljas i målet om deras legitimationer, om nytillkomna omständigheter eller bevis gör det sannolikt att det inte längre är ”ställt bortom rimligt tvivel” att de skulle ha styckat den döda kroppen. Ett sådant beslut om resning betyder att hela bevisningen, såväl gammal som ny, måste göras till föremål för en helhetsbedömning.
Under tio års tid har jag avböjt att underteckna ett antal behjärtansvärda men ganska utsiktslösa klagomål mot de processuella förfarandena. Samtidigt har jag känt oro för att läkarna dömts utan tillräckliga bevis.
I början av detta år råkade jag ta del av Regeringsrättens beslut i ett tidigare resningsärende i detta fall. Den resningsansökningen var helt undermålig som grund för en verklig omprövning.
Därför beslöt jag – tydligen som den förste som gjort detta – att själv analysera bevisningen mot läkarna med utgångspunkt i kammarrättens dom 1991 och med hänsyn tagen till polisens material med mera. Jag har även beaktat tingsrättens dom 1988. Mitt arbete har lett fram till en resningsansökan som ingavs till Regeringsrätten 23/9.
Slutsatserna av undersökningen är entydiga. Läkarna fråntogs sina legitimationer, varmed de i realiteten utpekades som mördare, trots att de måste antas vara oskyldiga såväl till mordet på Catrine da Costa som styckningen av hennes kropp.
”Barnets berättelse”, som i realiteten var ”mammans berättelse”, var enligt åtalet och tingsrättens dom det enda direkta beviset för att de två läkarna i närvaro av allmänläkarens dotter skulle ha styckat Catrines döda kropp på rättsläkarstationen och dessutom fotograferat likdelarna. Visserligen måste berättelsen underkännas av kammarrätten, men den fann ändå på grund av vittnesmål och andra indicier att läkarna hade styckat den döda kroppen.
Med ledning av polisprotokoll, som aldrig redovisats i domstolarna, vet vi dock numera att Catrine måste antas ha levt åtminstone flera dagar efter pingsthelgen 1984. Därmed är ”barnets berättelse” borta ur bilden på än säkrare underlag än vad kammarrätten kände till.
Läsaren bör nu noga observera följande: När man måste utgå från att Catrine inte mördades förrän tidigast flera dagar efter pingsthelgen, finns det inte minsta skäl för antagandet att styckningen skulle ha skett i barnets närvaro eller på rättsläkarstationen och än mindre att läkarna skulle ha fotograferat det hela för att därefter inlämna filmen i en fotobutik i Solna. Redan detta förhållande gör att det man vill bevisa (”bevistemat”) – att läkarna skulle ha styckat kroppen – mist sin kärna.
Sedan ”barnets berättelse” väckt en oerhörd uppmärksamhet i massmedierna på hösten 1987 uppenbarade sig ganska många personer hos polisen och ville tala om, att de 1984 iakttagit personer som kan ha varit någon av de nu misstänkta läkarna eller båda två tillsammans. Dessa ”vittnen”, skulle aldrig ha hört av sig till polisen över huvud taget om de inte genom massmedierna fått reda på de fasansfulla händelser som skulle ha utspelats på rättsläkarstationen år 1984.
När det centrala ”bevistemat” har varit gripet ur luften, blir flera ”centrala” indicier i form av vittnesberättelser orimliga på grund av både sin tillkomsthistoria och sitt innehåll.
Redan det som nu sagts med utgångspunkt i det övergripande bevistemat gör att bevisningen mot läkarna inte håller. Detta blir än mera tydligt om man dessutom analyserar vad varje vittne sagt till polisen och under de olika rättegångarna. Det är nu fråga om bevisvärdet av varje enskilt bevis. Man prövar om ett bevis med en tillfredsställande sannolikhet visar vad det påståtts visa.
Frågorna blir då exempelvis följande. Var det verkligen de två läkarna med den enes lilla barn som ”damen med hunden” sett gå in på anatomiska institutionen, alltså inte rättsläkarstationen, vid Karolinska institutet, på annandag pingst 1984? Var det allmänläkaren som i en fotobutik lämnat in film med bilder vilka aldrig påträffats men som påstods ha föreställt ett styckat lik?
Med ledning av ”bevisvärdemetoden” för enskilda bevis i kombination med ohållbarheten av ”temat” styckning på rättsläkarstationen i närvaro av barnet (”kronvittnet”) och under fotografering, blir det vidare av flera skäl uppenbart att berättelsen av ”den prostituerade med dagboken” var lögnaktig. Enligt ”dagboken” skulle Catrine ha berättat om häpnadsväckande sexuella övningar inte bara mellan henne och båda läkarna samtidigt utan också mellan läkarna inbördes, allt i närvaro av den lilla flickan, för vilken Catrine också påstods ha varit barnvakt.
Över huvud taget har inte någon av läkarna beslagits med en enda lögn av betydelse för bevisvärderingen. Däremot har varje vittnesuttalande, som avvikit från vad läkarna sagt, tolkats som att de ljugit! I varje fall finns det inget bevis som på något sätt gendriver deras egna upplysningar att de inte träffats mellan 1982 och 1987.
Den ofrånkomliga slutsatsen av resningsansökan blir att beviskravet för fällande dom, grundad på vad som är ställt ”bortom rimligt tvivel”, uppenbarligen inte är uppfyllt om man beaktar allt som numera är känt. På juridiskt språk kan man säga att det inte ens finns skälig misstanke (det vill säga minimikravet för anhållande) mot någon av läkarna.
De bevis som förelåg vid konfrontationsförhöret 10/12 1987, och som också utgjorde den centrala delen av det åtal som väcktes strax därefter, var i första hand knutna till allmänläkaren på grundval av ”barnets berättelse” plus fotohandlarparets utpekande av honom tre dagar tidigare. Vad som åberopades med inriktning på rättsläkaren utgjorde enbart smutskastning av hans person, ett alltför subjektivt utlåtande av den rättsläkare som utfört obduktionen av den döda kroppen plus att rättsläkaren var bekant med allmänläkaren. Man förutsatte nämligen att allmänläkaren måste ha haft hjälp av en läkare vid rättsläkarstationen.
Därmed hade läkarnas roller plötsligt kastats om i polisens och åklagarens tankevärld. Från början hade allmänläkaren blivit misstänkt för sin bekantskap med ”obducenten”, som helt utan bevis antogs vara en illgärningsman. Nu misstänktes rättsläkaren bland annat på grund av sin bekantskap med allmänläkaren!
Vad skulle läkarna själva tro vid konfrontationsförhöret 1987 som enbart gick ut på att frampressa erkännanden? Allmänläkaren visste ju att han var oskyldig, trots den påstådda bevisningen mot honom i form av ”barnets berättelse” och fotohandlarparets utpekande av honom.
Rättsläkaren kan däremot inte säkert bedöma denna påstådda bevisning, som inte gäller honom själv. När förhörsledarna frågat färdigt fortsätter ett samtal mellan de två läkarna. Rättsläkaren ber allmänläkaren spekulera i vad som kan ligga bakom barnets berättelse. Allmänläkaren upprepar flera gånger att han inte vet, men att han skall söka få klarhet i saken när han fått lämna häktet.
Rättsläkaren ger dock inte upp och säger bland annat: ”Du är medveten om vilket pris du begär utav andra människor, det priset jag närmast åsyftar är det att jag själv sitter inspärrad som oskyldig. Jag har också en familj att tänka på och ett litet barn.” Allmänläkaren: ”Jag förstår … Jag har ingenting att säga som kan hjälpa dig. Jag har ingenting som kan hjälpa mig heller. Jag har över huvud taget ingenting att säga i den här saken, det är den trista sanningen … Det är väl dokumenterat.”
Dessa citat är korta utdrag ur ett långt samtal som rimligtvis, när man vet hur bevisläget var, bara kan tolkas på ett sätt: Här talade två helt oskyldiga människor till varandra.
Om en oskyldig person döms till ansvar för ett brott, som någon annan begått, innebär det en dubbel olycka. Gärningsmannen går fri till nackdel för offrets rättstrygghet. Samtidigt innebär en fällande dom utan tillräckliga bevis ett nederlag för rättssäkerheten. Domen mot en oskyldig människa utgör dessutom ett justitiemord.
Dessa dubbla olyckor har inträffat i fallet Catrine da Costa. Rättsläkaren och allmänläkaren har fällts för styckningen av en kropp och därmed indirekt utpekats som mördare. Bevisläget är sådant att det måste anses föreligga ett verkligt justitiemord. Samtidigt går den eller de personer, som mördat Catrine och styckat hennes kropp, fria från straff.
Läkarna kommer, därom är jag övertygad, att få sina legitimationer tillbaka även om de antagligen varken vill eller kan arbeta som läkare igen. Förstörelsen av deras liv kan heller aldrig repareras.
Anders Agell