Följande brev har av professor Anders Agell ingivits till Regeringsrätten:
Stockholm den 24 mars 2004
Till professor Anders Agell
(Adress)
Socialstyrelsens åberopande av SVT-journalisten Borgnäs´ reportage.
I två inlagor till Regeringsrätten avseende resningsansökan för Thomas Allgén och Teet Härm har Socialstyrelsen genom ombudet Bertil Södermark ifrågasatt huruvida uppgifter i min bok ”Döden är en man” kan anses vara tillförlitliga. Socialstyrelsen har därvid hänvisat till några reportage gjorda för Sveriges Televisions (SVT) ”Uppdrag Granskning” av journalisten Lars Borgnäs och till hans bok, som bygger på dessa reportage, ”Sanningen är en sällsynt gäst”.
Ursprungligen hade Socialstyrelsen tydligen för avsikt att inlämna videokassetter med kopior av reportagen till Regeringsrätten till stöd för sin uppfattning att de två f.d. läkarna inte bör medges resning i målet. I enlighet med sin allmänna policy har SVT emellertid nekat myndigheten att utnyttja programmaterialet för egna syften. I stället åberopar Socialstyrelsen nu den bok, som utgår från programmen. I sin senaste inlaga (2004-03-16) har man preciserat vilka avsnitt, som anses vara relevanta i sammanhanget.
Eftersom uppgifter i min bok om styckmålet ifrågasätts, vill jag lämna några synpunkter på just den delen av Socialstyrelsens argumentation. Det finns emellertid inledningsvis anledning att kommentera Socialstyrelsens val av underlag för sin bedömning av resningsansökan.
”Uppdrag Granskning” är numera den statliga televisionens enda redaktion för s.k. undersökande journalistik. Enligt Lars Borgnäs själv är ”Uppdrag Granskning ett program som driver teser” (s. 13 i hans bok). Det är ingen hemlighet att det internt inom SVT under lång tid funnits kritik mot redaktionens sätt att arbeta. Åtskilliga inslag har upplevts som alltför ytliga och oseriösa. Ambitionen att veckovis åstadkomma nya scoop, avslöja maktmissbruk och gå tillrätta med överheten har inte alltid gått att förena med kraven på publicistisk professionalism och objektivitet i faktaredovisningen. På senare tid har den här interna kritiken kommit upp till ytan, så t.ex. i SVT-programmet ”Mediemagasinet” som sändes den 26 februari i år, i en rapport från Institutet för mediestudier, ”Dold kamera. I sanningens tjänst?” (Stiftelsen Institutet för mediestudier/Sellin & Partner 2004) och nu senast i tidningen Journalisten (nr 7 och 9/2004)
Jag nämner detta, eftersom Lars Borgnäs i sin bok åberopar sin bakgrund som reporter i statstelevisionens tjänst och låter förstå att detta borgar för kvalitet i hans publicistiska verksamhet. Socialstyrelsen har uppenbarligen tagit detta för gott.
Det hör också till saken att Lars Borgnäs som yrkesman är ifrågasatt av många kollegor, inte enbart inom SVT. Detta sammanhänger bl.a. med hans ihärdiga försök att utpeka svenska poliser som skyldiga till mordet på statsminister Olof Palme, ett fantasifullt konspirationsdrama, som nog snarare borde ha finansierats över underhållningsavdelningens budget än med de pengar som avsatts för undersökande journalistik. Det vedernamn, som Borgnäs begåvats med av skämtsamma arbetskamrater (”Nojnäs”) alluderar sannolikt på hans benägenhet för just konspirationstänkande. Det var inte bara en sammansvärjning inom polisen, som han förmodar låg bakom statsministermordet, nu driver han också tesen att en liga av onda män en arkitekt, en polisinspektör, en ”obducent” och en allmänläkare är inblandade i styckmord på en prostituerad kvinna.
I det här sammanhanget finns det anledning att erinra om just da Costafallets massmediala dimensioner.
Sedan min bok ”Döden är en man” publicerats i januari 1999 har hundratals artiklar och debattinlägg skrivits om fallet. Flera examensarbeten vid universitet och högskolor har knutit an till det, debatten i radio och TV har periodvis varit intensiv, kampanjer har initierats, som nu senast ROKS-anhängarnas namninsamling mot den aktuella resningsansökan. Den intresserade kan hänvisas till www.mediemordet.com , länken ”Debatten”.
Publicistklubbens nuvarande ordförande Jan Guillou har i en krönika beskrivit denna debatt under rubriken ”Styckmordsmålet är mediernas religionskrig” (Aftonbladet 2001-05-11). Det är en välfunnen bild. Det rör sig nämligen genomgående just om trosuppfattningar, vilket sammanhänger med att flertalet engagerade debattörer saknar förstahandskännedom om fallet och i stället grundat sin övertygelse på uppgifter, som förmedlats av kvällspress och andra medier, uppgifter som med tiden antagit karaktären av etablerade sanningar.
Styckmålet lämpar sig mycket väl för politisk mytologisering. För att citera en erfaren brottsutredare, kriminalkommissarie Pim Martinsson vid Västerortspolisen: ”Vi vet inte när Catrine da Costa blev mördad, vi vet inte var hon mördades, vi vet inte hur hon blev mördad, vi vet inte varför hon blev mördad, vi vet inte vem som mördade henne och vi vet faktiskt inte heller om hon blev mördad” (intervjuad för TV2 Rapport i januari 1999).
Brottets skrämmande karaktär i förening med dessa stora kunskapsluckor har skapat en gynnsam grogrund för spekulativa tolkningar. För många feminister och företrädare för olika vänsterrörelser har scenariot med de två överklassmännen och det socialt marginaliserade brottsoffret i själva verket känts så pass övertygande, att det inte varit politiskt korrekt att ens ifrågasätta det.
Detta medförde att jag själv utsattes för hårda angrepp, när min bok om fallet publicerades. Jag framställdes som kvinnofientlig och som barnhatare, som en företrädare för patriarkatet, vilken kränkt den döda kvinnans minne genom att ifrågasätta de båda männens skuld. Det påstods att jag föraktade prostituerade och att jag kränkt vittnen, som inte gjort något annat än sin medborgerliga plikt. Dessutom skulle jag ha kränkt Thomas Allgéns lilla dotter (numera en vuxen kvinna) genom att ifrågasätta påståendena om att hennes pappa utsatt henne för sexuella övergrepp (en anklagelse som Stockholms tingsrätt 1988 inte fann någon grund för). Det spreds också uppgifter om att jag skulle ha fått betalt för att i boken föra läkarnas talan.
Jag nämner detta bara för att visa hur starka reaktioner, som väcktes av ”Döden är en man” och för att demonstrera hur man inledningsvis försökte avliva budbäraren snarare än bemöta bokens argumentation med sakliga påpekanden.
Så småningom antog kritiken av boken emellertid en mer officiös karaktär. En vänsterjurist vid Stockholms universitets juridiska institution, KPML-anhängaren Christian Diesen, satte två av sina elever på att göra ett examensarbete, som skulle visa att ”Döden är en man” var osaklig och i grunden felaktig. Elevarbetet (som för övrigt omnämns i Borgnäs bok) mottogs mycket positivt av en del kultursidesskribenter och förlänades omgående status av forskningsrapport med stor betydelse för förståelsen av styckmålet och för det patriarkaliska systemets försök att manipulera sanningen.
Lars Borgnäs fyra program för ”Uppdrag Granskning” och den bok som nu utgivits av Norstedts förlag blev ytterligare inlägg i styckmålsdebatten av just denna officiösa karaktär. Borgnäs vidareutvecklade i sitt första tv-program den kritik, som tidigare framförts av hans journalistkollega Ingvar Hedlund på tidningen Expressen, en kritik som riktade sig mot den nya polisutredningen i da Costafallet, vilken startade under våren 1999. Borgnäs lanserade emellertid samtidigt också en egen teori om fallet (”arkitektspåret”) , som han sedan skulle utveckla i de efterföljande programmen parallellt med misstänkliggörandet av Teet Härm som förmodad sexualsadistisk seriemördare.
Det är dessa program och denna bok som Socialstyrelsen nu åberopar som underlag för sitt beslut att motsätta sig resning i målet för Thomas Allgén och Teet Härm.
Stort utrymme i boken ”Sanningen är en sällsynt gäst” ägnas fotohandlarparet Arne och Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén som den mystiske kund, vilken enligt paret lämnat in film för framkallning med bilder föreställande en styckad kvinnokropp. Socialstyrelsen åberopar här sidorna 104 151, i synnerhet det som redovisas på sidorna 148 150 ”rörande Anita Schröders identifiering av allmänläkaren”. Styrelsen fortsätter: ”Av intresse är också vad Borgnäs skriver på s. 128, som skall jämföras med vad sökandena anför i sin ansökan på s. 49 m om att ’ingen anställd hos fotohandlarparet kunnat erinra sig den upprörande händelsen'”.
I Kammarrättens dom från 1991 utgör fotohandlarparets utpekande av Thomas Allgén utgångspunkten för det resonemang, som förde rätten till slutsatsen att de båda läkarna kunde anses bundna till att ha styckat Catrine da Costas kropp. För den som anser att läkarna är skyldiga är detta vittnesmål följaktligen av central betydelse och därför viktigt att försvara mot ifrågasättanden. Frågan är då hur pass relevanta Borgnäs invändningar mot kritiken av makarna Schröders vittnesmål kan anses vara.
Vittnespsykologen fil. lic. Birgit Hellbom har i en studie postumt publicerad i Svensk Juristtidning nr 3/1994 (”Ögonvittnesidentifieringar”) granskat de identifieringskonfrontationer, som fotohandlarparet medverkade vid, sedan de kontaktat polisen tre och ett halvt år efter det påstådda kundbesöket.
Hellbom kunde konstatera att sådana säkerhetskrav, som syftar till att minimera riskerna för felaktiga utpekanden, inte tillräckligt beaktades vid polisens hantering av de båda vittnena från fotobutiken i Solna.
En viktig säkerhetsåtgärd är att hålla ett signalementsförhör med vittnet, innan någon vittneskonfrontation genomförs. Arne Schröder förklarade vid ett sådant förhör att han hade ”två bilder” i minnet. Den ena föreställde tydligen en ung man i åldern 27-30 år, ”lite tjock i ansiktet och blond”, den andra minnesbilden utgjordes av en ung man ”som icke var blond”. Gemensamt för båda var att de var cirka 175 cm långa. En av männen, oklart vilken, hade ”en väldigt rund mun” som var ”liksom sån fuktig alltid”. Kunden med de otäcka bilderna hade varit sportklädd.
Birgit Hellbom koncentrerade sig i sin studie på mannen Schröder, förmodligen därför att hon betraktade honom som det mer betydelsefulla vittnet i paret. Jag får därför komplettera hennes uppgifter med påpekandet att hustrun Anita Schröder vid det signalementsförhör, som senare hölls med henne, uppgav att också hon ansåg att kunden varit en yngre man av den kroppslängd hennes make angivit. Däremot hade hon inte någon annan minnesbild av den mystiske kunden än att denne sett ”säregen” ut. Vad det i praktiken skulle ha inneburit lyckades polisen inte få klarlagt.
Vid det första konfrontationstillfället, där Teet Härm ingick bland figuranterna, pekade Arne Schröder med nittioprocentig säkerhet (”90 % på femman”) ut nr 5 (en polisman) som kunden, men nämnde också nr 4 (Teet Härm), som han dock avfärdade efter ett visst resonerande.
Fru Schröder tyckte sig känna igen nr 8 (en polisman), men även nr 4 (Teet Härm). Hon kunde dock inte hänföra nr 4 till någon speciell händelse eller tidpunkt.
Konfrontationsgruppen i vilken Teet Härm ingick hade videofilmats. Två veckor senare visades videoupptagningen för fotohandlarparet. Arne Schröder avfärdade nu nr 4 (Teet Härm) och höll fast vid nr 5 (en polisman), denna gång med 80-procentig säkerhet. Han tillade att den ende han haft närmare kontakt med ”mer eller mindre 100-procentigt” var just nr 5 och deklarerade i slutet av konfrontationsförhöret att han vidhöll ”faktiskt 5:an”.
”Därmed”, skrev Birgit Hellbom, ”har fotohandlaren identifierat nr 5 som kunden, en figurant i OB-gruppen.” (OB-gruppen var hennes beteckning på den grupp i vilken Obducenten ingick).
Fru Schröder uppgav att hon för sin del kände igen nr 4 (Teet Härm) och drog slutsatsen att det måste vara från butiken eller från bilder. Parentetiskt kan påpekas att Teet Härms bild i praktiken blivit tillgänglig för en stor krets av människor redan två och ett halvt år tidigare, i december 1984, då tidningen Arbetet i faksimil publicerat en tidningssida ur Svensk Polis med angivande av i vilket nummer av denna tidning, som Teet Härms fotografi kunde beskådas. Detta omnämns dock inte i Hellboms studie. Jag har inga belägg för att någon av makarna Schröder skulle ha sett denna bild, men förhållandet att ett fotografi föreställande Obducenten sedan lång tid funnits allmänt tillgängligt bör i det här sammanhanget ändå påpekas.
Några veckor efter den andra konfrontationen kallades makarna Schröder till ett nytt konfrontationsförhör, nu med en grupp i vilken Thomas Allgén ingick. Denna gång visades en videoupptagning, där varje person i gruppen gick fram mot kameran och upprepade den ungefärliga fras, som fru Schröder berättat att den mystiske kunden uttalat (”Jag är läkare från patologen. Det här är hemligt och får inte komma ut.”)
Arne Schröder (som ju egentligen redan pekat ut kunden) ansåg den här gången att nr 5 (Thomas Allgén) och nr 9 (en polisman) var lika varandra, men också att nr 5 (Thomas Allgén) liknade nr 5 i den förra konfrontationsgruppen:
”jag höll ju på 5:an sist och han hade samma drag som den här då förra konfrontationen, lite av samma ansikte och läppar, så att jag måste säga att det är, jag menar att det är nr 5 och att det är svårt att skilja mellan 5 och 9.”
Som Birgit Hellbom påpekat, så identifierar alltså fotohandlaren den mystiske kunden som nr 5, därför att han påminner om den polisman med siffran 5 på bröstet, som fotohandlaren redan tidigare pekat ut som kunden vid den förra konfrontationen.
När sedan fotohandlarens hustru i sin tur förevisas konfrontationsvideon och säger ”nr 5 (d.v.s. Thomas Allgén) är det något bekant med”, så ställde Birgit Hellbom frågan, om det möjligen kunde förhålla sig så att också fru Schröder erinrade sig utseendet på den figurant (nr 5) i den föregående gruppen, som hennes man ansåg vara kunden ifråga.
”Man kan inte helt utesluta att så kan vara fallet”, skrev Hellbom och fortsatte: ”Eller har hon påverkats av de diskussioner hon och maken haft om de olika personer de pekat ut? Av materialet framgår att makarna har diskuterat sina resp. val.”
I den avslutande delen av studien gick Birgit Hellbom sedan igenom de ytterligare tveksamheter, som hon ansett sig kunna iakttaga vad beträffar makarnas påståenden i rättssalen under de rättegångar, som följde.
Det skulle föra alltför långt i det här sammanhanget att redovisa även denna del av hennes kritiska granskning. Att Birgit Hellbom själv ansåg att denna utvärdering av fotohandlarparets vittnesmål var av stor principiell betydelse för de utpekade läkarnas rättssäkerhet, framgår av att hon målmedvetet arbetade med sin analys trots den långt framskridna cancersjukdom, som fick en dödlig utgång, innan hon ännu kunnat fullfölja sitt självpåtagna uppdrag.
Det är emellertid viktigt att påpeka att själva underlaget för hennes granskning inskränkte sig till det material, som vid denna tidpunkt var tillgängligt, d.v.s. offentliga handlingar från förundersökning och rättegångar. När jag arbetade med ”Döden är en man” fick jag tillgång till ett kompletterande material beträffande fotohandlarparet (bandkopior, förhör mm), som tidigare ej offentliggjorts.
I min bok finns detta material redovisat på sidorna 315 353. Mycket kortfattat kan mina slutsatser utifrån detta material redovisas på följande sätt:
– Den redogörelse för fru Schröders utpekande av Thomas Allgén som polis och åklagare presenterat för domstolen i förundersökningsprotokollet är grovt missvisande
– Utpekandet i sig kan definitivt inte anses graverande för Thomas Allgén, eftersom vittnet tydligt påverkats av de deltagande polismännen och eftersom konfrontationen inte arrangerades på ett rättssäkert sätt
– Makarna Schröders uppgifter om själva tilldragelsen (det påstådda kundbesöket, personalens reaktioner på bilderna) framstår inte som tillförlitliga utsagor
Det är dessa slutsatser, som Lars Borgnäs i ”Sanningen är en sällsynt gäst” vill underkänna. Resonemanget i boken är ganska snårigt och jag väljer därför att för tydlighetens skull sammanfatta hans huvudsakliga invändningar mot min framställning under följande rubriker:
1. Fotohandlarparets uppgifter om kunden och om bilderna
Makarna Schröder lämnar som ovan framhållits – mycket knapphändiga och delvis motsägelsefulla uppgifter om den aktuella kundens utseende.
Vad bildinnehållet beträffar var makarna eniga om att det fanns ett avtaget ben på bilderna tillsammans med åtskilliga avstyckade kroppsdelar. Fru Schröder hade också sett en hjärna ligga på ett underlag och inälvor i en skål. Det fanns nog också en person, som skymtade på bilderna med blodiga händer, berättade hon. Eftersom det avskurna benet var vitt och hårlöst antog fru Schröder att bilderna föreställde en styckad kvinnokropp.
Enligt Lars Borgnäs ger jag i min bok ett missvisande intryck av hur makarna Schröders minnesbilder växer fram genom att jag återger deras utsagor parallellt och i ett sammanhang, ”sammantvinnade” som Borgnäs uttrycker det. Det vore bättre att hålla isär respektive makes version, menar han, eftersom mannen Schröder är ”yvig” och ofta ändrar sig, medan däremot hustrun är mer försiktig och avvaktande till sin attityd.
Enligt min mening är det väl motiverat att återge makarnas uppgifter i anslutning till varandra av just det skäl, som Birgit Hellbom var inne på, nämligen att det fanns fog för antagandet att makarna sinsemellan diskuterade sina minnesbilder och att detta i sin tur kan ha påverkat deras uppfattningar om vad de egentligen skulle ha iakttagit.
Borgnäs är angelägen om att framhålla att ingenting tyder på att fru Schröder skulle ha varit ute för att hjälpa polisen att få fast någon (s.121):
”Dessutom finns flera exempel på detaljer som, om hennes berättelse var framsprungen ur en önskan att hjälpa till att ’sätta dit’ läkarna, var illa valda. Felaktiga, helt enkelt.
Om fru S hittade på alltihopa hade hon ju kunnat göra det lätt för sig på frågan om det var en mans- eller kvinnokropp och till exempel säga att brösten visade att det var en kvinnokropp. Men det gjorde hon inte.
Hon nämner inte något om bröst.
Hon säger att hon sluter sig till att det var en kvinna på grund av hårlösheten och formen på foten. Det (författarens kursivering) har jag svårt att tänka mig är påhittat.
Men Lindeberg skriver:
’Och detta var en djärv slutsats. Inte ens en erfaren rättsläkare kan med säkerhet bestämma en persons kön enbart utifrån ett foto av personens ben eller fot eller förekomsten av vit hårlös hud.’ (Sidan 326)
För ett officiellt utlåtande kanske det inte räcker. Men till fru S ställdes frågan vad hon (författarens kursivering) drog för slutsats. Hon räknade säkert inte med att ställas till ansvar för detta. Hennes spontana slutsats var att det var en kvinna.
Nå men varför lade hon och hennes man inte märke till brösten när de såg på bilderna?
Det tyder på att brösten inte fanns med på bilderna av kroppen.
Och Catrines bröst var avskurna när kroppen återfanns.”
Den uppmärksamme läsaren noterar förmodligen att vi här har att göra med en ganska bisarr tankekonstruktion. Enligt Borgnäs är det tydligt (a) att fru Schröder inte varit ute efter att hjälpa till med att sätta fast två misstänkta. I så fall hade hon ju (b) kunnat påstå att kroppen på bilderna var en kvinnas kropp genom att hänvisa till förekomsten av kvinnobröst.
Att hon nu i stället (c) beskrev kroppen som en kvinnokropp med hänvisning till ett vitt obehårat ben är inte samma sak. Och Borgnäs finner för sin del uppgiften övertygande. Visserligen är ett sådant påstående i praktiken inte möjligt, medger Borgnäs, men fru Schröder var ju (d) inte sakkunnig och räknade säkert inte med att ställas till ansvar.
Däremot var det enligt Borgnäs konstigt (e) att varken fru Schröder eller hennes make uppgav sig ha sett några kvinnobröst. Det tyder (f) på att några sådana inte fanns med på bilderna. Och Borgnäs erinrar om att (g) Catrine da Costas bröst var bortskurna.
Vad Borgnäs vill få läsaren att inse, är alltså att fru Schröder inte påstod att bilderna föreställde en kvinnokropp. Visserligen påstod hon att benet var ett kvinnoben, men det fanns inga bröst med på bilderna. Och detta var intressant – frånvaron av bröst talade enligt Borgnäs för att bilderna bör ha föreställt just Catrine da Costas stympade kropp.
Jag vill i det här sammanhanget göra ytterligare en kommentar.
Om en sexualsadistisk kvinnomördare (eller för den delen två) skulle komma på tanken att fotografera en stympad och skändad kvinnokropp, så får man förmoda att gärningsmannen inte av pietetsskäl tar undan kroppsdelar, som kan väcka särskild anstöt. Snarare får man väl antaga att det motsatta förhållandet gäller ju grymmare och otäckare, desto bättre. Så varför utelämnades i så fall brösten, varav det ena ju påträffades i en av säckarna (två säckar återfanns som bekant aldrig)?
En mer konkret invändning kan också göras.
Jag har svårt att tro att någon person, som betraktat polisens bilder av Catrine da Costas stympade kropp skulle kunna glömma den mycket obehagliga anblicken av de båda armarna, som borttagits på slaktarmanér med fastsittande skulderblad. Det ser helt enkelt både konstigt och skrämmande ut, d.v.s. det är en mycket pregnant och skakande detalj i sammanhanget. Att makarna Schröder inte ens antyder att de sett några sådana armar (men däremot ett knä delat i knäleden) är ytterligare en egendomlighet till alla de övriga egendomligheter, som karakteriserar fotohandlarparets påståenden.
2. Fotohandlarparets utpekanden under konfrontationerna
Om dessa utpekanden har mycket skrivits, först av Birgit Hellbom, sedan av mig själv och nu senast av Lars Borgnäs. Kärnfrågan är enkel att formulera:
Hur pass tillförlitligt är egentligen Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén (nr 5 i den tredje och avslutande vittneskonfrontationen)?
För att besvara den frågan måste man klargöra hur pass stora ansträngningar som gjorts från polisens sida för att minimera riskerna för ett felaktigt utpekande.
Hade fru Schröder t.ex. lämnat någorlunda tydliga signalementsuppgifter när makarna tipsade polisen, så att man åtminstone på ett ungefär visste hur hennes minnesbild av kunden såg ut?
Hade själva konfrontationen arrangerats så att Thomas Allgén inte stack ut i förhållande till övriga figuranter genom t.ex. sitt beteende inför videokameran?
Hade man anlitat särskilda utredare inom polisen – utan koppling till mordutredningen och med erfarenhet av de risker för felaktiga utpekanden, som varje vittneskonfrontation medför – för att sköta förhören med makarna Schröder?
Dokumenterades det som hände under videokonfrontationerna på ett riktigt sätt?
På alla dessa fyra frågor måste svaret bli nej.
Fru Schröder hade lämnat mycket diffusa uppgifter om kundens utseende. Thomas Allgén tilläts genomföra konfrontationsarrangemanget med ett leende på läpparna, ett leende som definitivt skilde ut honom från övriga figuranter. Konfrontationsförhören med fotohandlarparet ombesörjdes inte av några neutrala förhörsledare, utan av två polismän, som aktivt arbetade med mordutredningen och följaktligen kände till vilka de misstänkta var och som dessutom av bandupptagningen att döma var klart intresserade av att höra vad fru Schröder hade att säga om just nr 5 (Thomas Allgén). Dokumentationen av de båda makarnas utpekanden vid denna sista konfrontation är under all kritik. Särskilt allvarligt är detta vad beträffar fru Schröders utpekande.
Hur förklarar då Lars Borgnäs att Anita Schröders utpekande av Thomas Allgén trots dessa brister ändå skulle ha varit ett korrekt utpekande av den mystiska kunden med de skrämmande bilderna?
Han påpekar att hon först nämnde nr 9 (en polisman) innan hon begärde att få se nr 5 (Thomas Allgén) och menar att detta kan förklaras med att de båda liknar varandra. Borgnäs tycks inte ha noterat att polismännen responderade annorlunda när Thomas Allgéns nummer kom upp, än när fru Schröder sekunderna innan bad att få titta närmare på polismannen med siffran 9 på bröstet.
Dokumentationen av utpekandet ter sig i Borgnäs framställning som fullgod. Han väljer att inte kommentera den vilseledande sammanfattning, som polisen sedermera presenterade för åklagare och domstol och som ingick i förundersökningen.
Att fru Schröder inte tidigare beskrivit den mystiske kundens utseende, men nu inför videobilden av Thomas Allgén beskrev dennes utseende i detalj och förklarade att detta var det ansikte hon väntat på, anser Borgnäs vara något helt naturligt (s.149 f):
”Det som får henne att fastna för nummer 5 är ett antal drag hon begrundar. ’Jag har gått igenom rubbet’, säger hon.
Hon nämner leendet, det tunna håret, glasögonen, hårfärgen.
Och längden. Kunden var ju kortare än hon själv.
Det är riktigt att ett leende vilar över Allmänläkarens läppar då han filmas i närbild. Ett svagt men fullt urskiljbart leende som ingen annan i gruppen har.
Men varför skulle fru S styras av detta leende? Hon hade ju inte nämnt för polisen om att kunden hade ett leende.
Hade hon gjort det hade man kunnat kritisera polisen för att bara ha med en (författarens kursivering) leende person i konfrontationsgruppen. Då hade nr 5 skiljt sig från de andra på en punkt som var känd och tillmätt betydelse i förväg.”
Här får vi på nytt en inblick i Lars Borgnäs´ sätt att resonera och ett exempel på den inverterade logik, som tycks vara hans journalistiska signatur.
Alltså:
Fru Schröder hade inte berättat för polisen om kundens egendomliga leende före konfrontationen (något som hon däremot gjorde desto oftare efteråt). Därför, menar Borgnäs, spelade det ingen roll att just Thomas Allgén avvek från de övriga allvarsmännen i konfrontationsgruppen genom sin glättiga framtoning. Hade det däremot varit så att fru Schröder redan inledningsvis berättat om kundens egenartade leende ja, i så fall hade det varit tjänstefel av polisen att bara ha med en leende person i gruppen.
Man får nog utgå ifrån att Lars Borgnäs bör vara rätt ensam om att tolka regelverket kring vittneskonfrontationer i en rättsstat på detta sätt. Det vore sensationellt om Socialstyrelsen skrev under hans resonemang och detta gäller förvisso inte bara denna punkt i Borgnäs´ framställning.
3. Frågan om uppgifter från personalen i fotobutiken
Socialstyrelsen understryker i sin inlaga av den 16 mars 2004 till Regeringsrätten att Lars Borgnäs har nyheter att komma med beträffande uppgifter från personalen i fotobutiken ”som skall jämföras med vad sökandena anför i sin ansökan på sid. 49 m om att ’ingen anställd hos fotohandlarparet kunnat erinra sig den upprörande händelsen'”.
Bakgrunden är följande:
När makarna Schröder på hösten 1987 efter det att kvällspressen berättat om att polisen misstänkte att styckningen av Catrine da Costas kropp fotograferats – kontaktade polisen för att berätta om den mystiske kund, som några år tidigare lämnat in filmrulle/filmrullar för framkallning och kopiering, figurerade ett urval av butikens personal i mannen Schröders historia. En yngre manlig anställd hade blivit så upprörd av vad han sett att han kommit upprusande ur källaren, annan personal hade mått illa. Fru Schröder hade tagit så illa vid sig att hon inte ätit på flera veckor.
Det framgår av förundersökningsmaterialet att mordutredarna med stort intresse tog emot makarna Schröders uppgifter. De bad emellertid makarna att prata med sin personal, så att åtminstone någon av de anställda kunde bekräfta den intressanta tilldragelsen.
Makarna Schröder gjorde som polisen bad dem. De tog upp saken med sin personal, men nödgades rapportera till mordutredarna att ingen av de tillfrågade kom ihåg någon sådan händelse i det förflutna.
För att få stöd för sin historia fick Arne Schröder i stället hänvisa till en affärsbekant i utlandet, som enligt Schröder skulle ha hört honom själv berätta om saken när det begav sig.
Trots att polisen alltså inte kunde få fotohandlarparets historia verifierad av de anställda, så förhörde man ändå en av dessa, en äldre syster till fru Schröder, som arbetade i butiken och inte brukade ta sommarsemestrar. Denna dam förnekade att hon kände till något om saken. Hon berättade att det hade blivit en irriterad stämning mellan henne och fotohandlarparet, när hon inte kunde bekräfta deras uppgifter. I det bandade förhöret låter hon närmast generad över att hon inte kunde verifiera uppgifterna. Hon föreslog att det hela kanske berodde på att hon av någon anledning varit frånvarande från butiken just när det hände.
Att all personal i butiken inte hördes av polisen beskrivs av Lars Borgnäs som ett polisiärt misslyckande av stor betydelse för bedömningen av fotohandlarparets tillförlitlighet (s. 128):
” Polisen tycks aldrig ha bemödat sig om att söka upp dem. Det är en av alla obegripliga missar i utredningen.”
Det är ett intressant påstående, eftersom man väl får förmoda att personalen skulle ha sagt detsamma till polisen, som man redan sagt till sin arbetsgivare. Utgången av en serie sådana förhör borde alltså ha försvagat fotohandlarparets trovärdighet. Möjligen var det därför som polisen avstod från att gräva alltför djupt i saken. Att man gärna ville tro på fotohandlarparet framgår med all önskvärd tydlighet av det efterföljande förloppet.
Men återigen tillämpar Lars Borgnäs sin inverterade logik på utsagan och låter läsaren förstå att polisen genom försumlighet missat att en gång för alla klargöra att Thomas Allgén verkligen var kunden med de skrämmande bilderna på en styckad kvinnokropp.
Som en sensationell nyhet har emellertid Lars Borgnäs kunnat presentera den omständigheten att han själv nu gjort det, som polisen borde ha gjort redan för sjutton år sedan.
Efter att ha intervjuat fru Schröder har han nämligen lyckats få kontakt med en tidigare anställd, Carina, som idag – tjugo år efter själva tilldragelsen – kan berätta att hon mycket väl minns att fru Schröder i detalj berättat för henne om den mystiske kunden och de skrämmande bilderna. Borgnäs skriver (s. 128):
”Hon bekräftade för mig att polisen aldrig talade med henne om händelsen med bilderna.
Hon hade själv inte sett de otäcka bilderna, sa hon till mig. Det berodde på att hon inte arbetade den dagen. Hon hade för sig att det var på en lördag, eller i vart fall dagen före en helg som bilderna lämnats in, sa hon, och då hade hon varit ledig. Dagen efter helgen, när hon återkom till arbetet, hade fru S berättat för henne om de otäcka bilderna och om hur herr S upprört ropat från labbet.
Carina mindes att fru S sagt att bilderna föreställde en styckad kvinnokropp, och att brösten var avskurna.
– Det jag minns starkt är att herr S hade skrikit från labbet ’vafan är det här?’, verkligen upprört, och att det gällde bilder av en styckad kvinna, säger Carina.
Carina tycker sig också minnas att fru S sagt att vaginan var bortskuren. Fru S var mycket upprörd över bilderna.
Helt klart, enligt Carina, var att händelsen med de skrämmande bilderna faktiskt ägt rum och att hon själv fått höra om den bara några dagar efter det den inträffat.”
Vittnet Carinas historia hade naturligtvis haft stort intresse, om den presenterats under hösten 1987 eller åtminstone i anslutning till rättegångarna under 1988, då läkarna stod åtalade för mord. Inte minst detaljerna hade säkert intresserat både polis och åklagare, dels den tydliga överensstämmelsen med obduktionsutlåtandet i da Costafallet, dels tidpunkten för den mystiske kundens besök, som så väl korresponderade med den pensionerade jägmästaren Rubens historia.
Tyvärr ter den sig idag inte särskilt tillförlitlig, eftersom den innehåller ett hopkok av uppgifter som under årens lopp blivit allmänt kända och dessutom är svårförenlig med fru Schröders egen historia. Polisens avvaktande hållning till Lars Borgnäs ”upptäckt ” och det ringa intresse den tilldragit sig från andra journalisters sida ter sig i sammanhanget fullt begriplig.
Svårare är däremot att förstå att en statlig myndighet som Socialstyrelsen nu vill åberopa Lars Borgnäs privata brottsutredning för att försöka övertyga Regeringsrätten om att fru Schröders förmenta utpekande av Thomas Allgén som den mystiske kunden skulle vara förtjänt av någon tilltro.
4. Övriga synpunkter
I Socialstyrelsens inlaga nämns det s.k. dagboksvittnet Marianne Seppälä, som tydligen dessutom råkar vara klient hos ombudet Södermark (åtminstone om man får tro Lars Borgnäs´ bok, s. 78).
När jag intervjuade chefsåklagare Rosén beträffande menedsutredningen mot Marianne Seppälä, berättade Rosén att prostitutionsdebattören Hanna Olsson ringt upp honom för att lägga ett gott ord för Marianne Seppälä och intyga att hon var ett sanningsvittne. Numera har tydligen Olssons bekant Lars Borgnäs övertagit försvaret av Seppäläs heder.
Eftersom Socialstyrelsen anser att detta vittnesmål i sammanhanget är av mindre betydelse, så avstår jag från att på den här punkten kommentera Lars Borgnäs funderingar. Man kan väl bara kort konstatera att Västerortspolisen numera är fullt på det klara med att dagboksvittnets uppgifter är helt oförenliga med kända fakta och att Seppäläs egen syster (som till skillnad från dagboksvittnet faktiskt var nära bekant med Catrine da Costa) inte på någon punkt kunnat bekräfta att historien om de två läkarna i dagböckerna är riktig, detta trots att hon själv figurerat i dagboksanteckningarna.
Med vänliga hälsningar
Per Lindeberg