Regeringsrätten lägger locket på

unt logo

Arne Johansson, professor emeritus, Uppsala universitet
Uppsala nya tidning, 2004-08-17

 

Regeringsrätten verkar vara mer intresserad av rättssystemets prestige än av rättssäkerheten för de två läkare som miste sina legitimationer i samband med det så kallade styckmordsfallet, skriver Arne Johansson.

Till handlingarna om det en gång så våldsamt omdebatterade ”styckmordet”, som påstås ha ägt rum under pingsthelgen 1984, har nyligen lagts ytterligare ett ställningstagande. Regeringsrätten beslöt nämligen den 1 juli 2004 att avslå en ny resningsansökan från ”obducenten och allmänläkaren” vilka redan den 8 juli 1988 av Stockholms tingsrätt förklarades ha utfört styckningen, men frikändes för mordet. Formellt gällde ansökan kammarrättens dom av den 31 maj 1991 att frånta de två deras läkarlegitimationer.

Regeringsrätten bestod här av totalt tre personer, två kvinnor och en man. Med tanke på det tidigare så stora allmänintresset för detta fall och på att Regeringsrätten så tydligt i sin skrivning visar att man främst vill lägga locket på, är det anmärkningsvärt att varken våra medier eller någon av landets jurister funnit minsta anledning att kommentera situationen offentligt.

Tomt beslut

Regeringsrättens text kan emellertid mycket väl läsas även utan juridisk expertkunskap och därför finner jag det angeläget att försöka uppmärksamma allmänheten på det tomma beslutet av den 1 juli genom att bland annat citera och belysa några av påståendena i detta beslut.

Först måste en kort resumé göras. Styckningen befanns preskriberad och ingen påföljd utdömdes. Tingsrätten lämnar således de två läkarna i det läget att de befunnits skyldiga till styckning av en död kvinna, som de inte mördat, men vars lik de måste ha kommit över på något sätt, okänt vilket. Inte minst av massmedierna framgår klart att de två efter domen naturligtvis är misstänkta även för mordet.

Läkarna försöker överklaga, men det fullständigt befängda inträffar nu att de förnekas detta av det formalistiska skälet att ingen påföljd utdömts! Domen om styckningen kallas för domskäl!

Det förefaller vara juridiskt accepterat att domskäl inte kan överklagas. Men detta är en oansvarig lek med ord. I verkligheten utanför de juridiska salarna rör det sig om en dom vare sig den överskridit datum för preskribering eller inte. Det är för mig fullständigt obegripligt att det svenska rättsväsendet inte omedelbart och på egen hand kunnat rätta till sin dåliga logik.

I stället låter man de båda läkarna leva vidare utan att kunna få sin sak prövad i högre instans som ett brottmål. Sedermera fråntar kammarrätten av brottmålsskäl(!) de två deras läkarlegitimationer och detta blir då en påföljd som går att överklaga. Men målet har nu formellt blivit ett förvaltningsärende, i stället för en prövning om mord och styckning. Det hanteras alltså av instanser som inte har med brottmål att göra. Ett antal turer följer men domen om legitimationerna kvarstår.

Yttersta restriktivitet

Den här aktuella resningsansökan var mycket omfattande, flera hundra sidor lång. Regeringsrättens skäl för avslag är att yttersta restriktivitet skulle vara nödvändig. Detta framläggs på 34 rader utan att rätten går in på sakfrågor. Den understryker att det rör sig om ett förvaltningsmål, vilket endast är formellt korrekt. I realiteten handlar det ju om mord och styckning.

Vilken erfarenhet av brottmål de tre personer har, som utgjort regeringsrätt i detta fall, är obekant för mig, men förhoppningsvis är den stor eftersom de nu avgör ett viktigt sådant mål. Tydligen är det också så att restriktivitet är mera nödvändig i förvaltningsmål än i brottmål. Man märker att rättens intresse är systemets prestige och inte läkarnas framställning av sin sak.

Resningsinstitutet

Detta blir ännu tydligare i meningen ”Utan en sådan restriktivitet vid tillämpningen av resningsinstitutet skulle det komma att framstå som en överprövning av nära nog ordinär karaktär”.

Meningen är inte lättläst men man får väl tro att ”det” syftar på ”resningsinstitutet” och inte på något tidigare substantiv. Den aktuella resningsansökan, som bland annat framför betydande argument för att ett allvarligt rättsövergrepp ägt rum, skulle alltså inte kunna beviljas därför att den är av nära nog ordinär karaktär!

Något längre fram i Regeringsrättens text står”Huvuddelen av de omständigheter och bevis som nu åberopas som nya har tidigare varit kända och föremål för prövning både av kammarrätten och Regeringsrätten.”

Samma sakinnehåll skulle alternativt ha kunnat skrivas ”En del av de omständigheter, som nu åberopas, har inte tidigare varit kända eller prövats varken av kammarrätten eller Regeringsrätten.” Med den valda formuleringen anser sig Regeringsrätten ha befriat sig från kravet att beröra sakfrågorna. Man nöjer sig med schablonformuleringen att intet väsentligt nytt har framkommit. Enligt min mening är detta ytterst otillfredsställande.

Högt bevisvärde

Som ett enda exempel på vad som närmare behöver belysas kan här tas frågan om bevisvärdet i berättelsen om styckningen från en då ett och ett halvt år ung flicka, dotter till en av de två läkarna. Hon kunde naturligtvis inte berätta själv, utan det gjorde i stället hennes mor.

Tingsrätten gav berättelsen högt bevisvärde, medan värdet sedermera har starkt ifrågasatts. Hade tingrätten haft den senare uppfattningen hade den troligen friat läkarna även för styckningen, saken hade stannat där och de varit helt friade. Om Socialstyrelsen likväl skulle ha velat driva frågan om läkarlegitimationer, skulle man ha fått göra det med helt andra argument än dem man nu haft, för att styrka ett påstående om olämplighet. Hur ser Regeringsrätten på det förhållandet att bevisvärdet i flickans berättelse numera anses mycket lågt?

Om detta, liksom många, många andra frågor som väckts i resningsansökan, ger regeringsrätten inga besked.

 

UNT 17/8 2004