Till
Riksåklagaren
Anmälan om ifrågasatt tjänstefel enligt Brottsbalken 20 kap 1 § begånget av Regeringsrättens ledamöter vid beslut 30 maj 2001
(mål nr 8343-8344-1999)
Vi som undertecknar denna anmälan har under lång tid följt den juridiska händelseutveckling-en i det uppmärksammade rättsfall som kommit att kallas för styckmordsfallet Catrine da Costa. Tingsrätten i Stockholm friade i en dom 1988 (DB 17, mål nr B 8-11-88) två läkare från mordåtalet, men utpekade dem ändå som skyldiga till att ha styckat kvinnan. Läkarna har konsekvent förnekat att de haft med gärningen att göra, men förvägrades ändå rätten att få tingsrättens dom prövad i högre instans. Skälet var att Svea hovrätt betecknade domen som friande. Den bedömningen strider självklart mot den allmänna rättsupp-fattningen om vad som är en friande dom, och effekten blev också mycket allvarlig. Om den ifråga-satta tingsrättsdomen i stället hade fått prövas av en mer kvalificerad allmän domstol, hade rättssäkerheten trots allt kunnat upprätthållas. Nu kom skuldfrågan på ett felaktigt sätt att tas upp som ett brottmål i en disciplin-rättslig process, vilket i stället ledde till att de juridiska misstagen förstärktes. Detta har nu medfört förödande konsekvenser för läkarna under cirka femton år.
En närmare granskning av den disciplinrättsliga prövningen av legitimationsärendet, visar enligt vår mening att förvaltningsdomstolarnas ledamöter begått flera allvarliga fel, vilket bl.a. medfört att de brottsutpekade läkarna inte fått en rättvis rättegång. Som underlag för vår anmälan vill vi, med tillstånd av författaren, åberopa den bifogade uppsatsen ”Kammarrättsdomen i styckmålet – ett rättsövergrepp” skriven av f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger, och daterad den 4 december 2002.
Det agerande och de beslut som regeringsrättens ledamöter ansvarar för, och som enligt vår mening medförde att regeringsrättens ledamöter begick tjänstefel, alternativt grovt tjänstefel, gäller nedanstående punkter.
Åsidosättande av regeln att brottmålsrättegång skall hållas i allmän domstol och inte i förvaltningsdomstol
Genom beslut den 30 maj 2001 (mål nr 8343-8344-1999) avslog Regeringsrätten läkarnas begäran om resning, samtidigt som rätten försvarade att Kammarrätten 1991 i ett disciplinmål hållit brottmålsrättegång, om en brottslig gärning som enbart var möjlig att pröva vid allmän domstol.
Anledningen till att Kammarrättens ledamöter brutit mot denna regel var att Regeringsrätten, enligt sitt återförvis-ningsbeslut den 11 juni 1990, i en direkt uppma-ning ålade Kammarrätten att hålla en brottmålsrättegång. Regeringsrätten har alltså ett direkt ansvar för Kammar-rättens felaktiga agerande, men Regeringsrättens ledamöter Anders Swartling, Leif Lindstam, Kjerstin Nordborg, Marianne Eliason och Göran Schäder, hade vid beslutstillfället den 30 maj 2001 möjlighet att rätta till det begångna felet. Att underlåta att göra detta anser vi vara tjänstefel, alternativt grovt tjänstefel.
Manipulativ ändring av brottsrubricering utan stöd i lagen
Anledningen till att läkarna inte tilläts överklaga tingsrättens utpekande som skyldiga till styckningen, var att utpekandet gjordes i domskälen till den förment friande domen. Griftefridsbrottet var vid den tidpunkten preskriberat och ledde därför inte till en fällande dom. Trots att allmän domstol alltså inte avkunnat någon fällande dom, höll Kammarrätten ändå brottmålsrättegång om samma (preskriberade) brottsliga gärning. Vid beslutet den 30 maj 2001 (mål nr 8343-8344-1999) försvarade Regeringsrätten att Kammarrätten hållit brottmålsrättegång. För att klara av detta tillät sig Rege-ringsrätten att omdefiniera själva brottsbegreppet. Enligt Regeringsrätten förhöll det sig nämligen så, att när Kammarrätten 1991 prövade om läkarna hade styckat den döda kvinnans kropp, var styckningen av en människokropp (brott mot griftefrid) inte längre att betrakta som ett brott i brottsbalkens mening, utan ”ett handlande, som oavsett om det är straffbart eller ej, innebär att en läkare visat sig olämplig att utöva yrket”.
Regeringsrätten valde alltså i sitt beslut den 30 maj 2001 att manipulera begreppet brottslig gärning, för om styckningen, i enlighet med gällande lagstiftning, definierats som ett brott (därtill ett preskriberat brott) hade Kammar-rätten inte kunnat hålla någon rättegång i disciplinärendet – brottet var ju inte slutligt prövat i allmän domstol.
Regeringsrättens ledamöter har i och med detta skapat ett prejudikat som får orimliga konsekvenser. Det innebär bl. a. att legitimerade personer i framtiden skulle kunna dömas i förvaltningsdomstol till påföljd, för en brottslig handling där skuldfrågan inte först prövats i allmän domstol. Genom denna rättstillämpning har Kammarrätten och Regeringsrätten berövat läkarna (och i förläng-ningen alla legitime-rade inom hälso- och sjukvården) en grundlagsfäst rättighet som tillkommer alla människor i vårt land: rätten att få skuld-frågan i ett brottmål prövad i allmän domstol.
Det är viktigt att erinra om, att svenska förvaltningsdomstolar i andra principiellt likartade situationer alltid skiljer ut skuld-frågan för behandling vid allmän domstol. För-valtningsdomstolarna avvaktar i sådana fall allmän domstols prövning av skuldfrågan. Detta gäller exempelvis i mål om indragning av körkort. Om en misstänkt förnekar t.ex. ett rattfylleri, kan inte förvaltningsdomstol slutföra sin prövning av körkortsfrågan förrän allmän domstol avgjort skuldfrågan. Skulle allmän domstol ogilla rattfylleriåtalet, kan inte en förvaltningsdomstol själv driva rattfylleriåtalet för att sedan pröva indragning av körkort. Det går inte att kringgå detta genom att påstå att rattfylleriet är ett ”handlande, som kan leda till” indragning av körkort. Samma sak gäller t.ex. för en person som lyder under Statens ansvarsnämnd m.fl. sådana ”disciplindomstolar”.
Högsta domstolen har, i rätts-fallet NJA 1987 s 459 för de allmänna domstolarnas del, och under hänvisning till 1 kap. 9 § Regerings-formen, betonat denna viktiga skiljelinje mellan allmän domstols och disciplindom-stols befogenheter.
Tillsynslagen utgår helt klart från att skuldfrågan skall skiljas ut till behand-ling av allmän åklagare för prövning av åtal vid allmän domstol. Om en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) ger anledning till misstanke om att den anmälde begått brott, skall detta anmälas till allmän åklagare. Om åklagaren beslutar sig för att inte åtala, skall anmälan avskrivas. Om det blir ett åtal måste HSAN avvakta till dess åtalet resulterat i en dom, som vunnit laga kraft.
Genom sitt felaktiga handlande har Regeringsrättens ledamöter alltså skapat ett nytt prejudikat, som innebär att legi-timerade personer och övriga medborgare inte skulle behandlas lika inför lagen. Vi anser att Regerings-rättens ovan nämnda ledamöter begått tjänstefel, eventuellt grovt tjänstefel, när man utan stöd i lagen, och i strid med Regerings-formen 1 kap. 9 § (likabehandlingsprincipen), omdefinierat ett griftefrids-brott till ett ”handlande” för att därmed kunna pröva brottet i förvaltningsdomstol. Regerings-rättens ledamöter har därigenom tillfogat läkarna stor skada och stort lidande.
Kammarrättens dom borde ha underkänts som ofullständig, missvisande och undermålig
Som framgår, av den uppsats av Lars-Erik Tillinger som vi stödjer denna anmälan på, är bevisningen som åberopats till stöd för deslegitimeringen ofullständig, missvisande och undermålig. Det är uppenbart att Kammarrätten vid sin bevisvärdering gjort sig skyldig till uppenbara grova miss-tag och förbiseenden. Dessa brister framgår klart av Kammarrättens dom, och har i den rättsliga debatten kring fallet i efterhand påpekats av flera jurister. Av den granskning av Kammarrättens bevisvärdering, som görs av f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger i bifogade uppsats, framgår att Kammarrätten valde att okritiskt acceptera uppgifter som enligt domstolen talade mot de båda läkarna, men underlät att ta upp sådana omständigheter som gav anledning att ifrågasätta deras skuld. Regerings-rätten borde vid sin bedömning av resningsansökan den 30 maj 2001 ha upptäckt dessa brister och insett att domen måste underkännas. Eftersom Regeringsrätten underlät att underkänna Kammarrättens beslut i legitimeringsärendet från 1991, anser vi att Regeringsrät-tens ledamöter även i detta avseende begått tjänstefel, alternativt grovt tjänstefel.
— o —
När riksåklagaren bedömer straffvärdet av de begångna tjänstefelen bör myndigheten väga in de mycket allvarliga konsekvenser som läkarna drabbats av yrkesförbud med stor ekonomisk skada som följd, mångårig social utfrysning och stort personligt lidande men även lidande för barn och övriga familjemedlemmar.
Med tanke på att brottet tjänstefel i detta fall preskriberas den 30 maj 2003 vill vi uppmärksamma Riksåklagaren på att beslut om åtal måste fattas innan dess. Vi anhåller därför om att denna anmälan behandlas med förtur.
Marianne Ahrne, författare och filmregissör
Lars Bergström, professor i filosofi
Stig Centerwall, advokat
Bengt Fredricsson, docent, f.d. högskolelektor och överläkare
Nils Funcke, journalist och debattör
Jan Gehlin, f.d. domare
Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog
Germund Hesslow, professor i neurovetenskap
Kristina Hjertén von Gedda, fil.lic., författare
Bure Holmbäck, docent, författare
Gunnar Höst, läkare (barnpsykiater)
P.C. Jersild, författare
Per Lindeberg, författare
Finn Löfquist, f.d. avdelningsdirektör
Claes-Göran Lönnroth, läkare
Patrik Nyberg, idéhistoriker
Gustaf von Platen, f.d. chefredaktör
Stig Ramel, författare och tidigare VD i Nobelstiftelsen
Rigmor Robèrt, läkare och leg. psykoterapeut
J.P. Roos, professor i socialpolitik (univ. i Helsingfors)
Bengt Rösiö, f.d. ambassadör
Carin Stenström, journalist
Bilaga: ”Kammarrättsdomen i styckmålet – ett rättsövergrepp”: Lars-Erik Tillinger, Stockholm den 4 dec. 2002
……………………………..
Riksåklagaren (RÅ) avstod från att utreda denna anmälan. Den gick i stället vidare till Justitiekanslern (JK) för fortsatt handläggning. Efter drygt två månader kom JK:s beslut:
BESLUT, Datum 2003-04-15, Dnr 703-03-21, 778-03-20
ANMÄLAN MOT LEDAMÖTER AV REGERINGSRÄTTEN
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern vidtar inte någon åtgärd i ärendena.
Ärendet
Bakgrund
Stockholms tingsrätt ogillade i dom den 8 juli 1988 ett mot två läkare väckt åtal för bl.a. mord. I domskälen uttalade tingsrätten att de båda läkarna hade styckat en kvinnas kropp och att de därigenom hade gjort sig skyldiga till brott mot griftefrid, ett brott som emellertid var preskriberat. Läkarna överklagade tingsrättens dom och yrkade att det av tingsrätten gjorda uttalandet skulle undanröjas. Svea hovrätt avvisade i beslut den 30 september 1988 deras överklagande eftersom endast en domstols domslut men inte dess domskäl kan överklagas. Högsta domstolen fann i beslut den 12 januari 1989 inte skäl att meddela prövningstillstånd.
Socialstyrelsen yrkade hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att de båda läkarnas läkarlegitimationer skulle återkallas på grund av att Stockholms tingsrätt funnit det ställt utom allt rimligt tvivel att de hade styckat kvinnans kropp. Ansvarsnämnden biföll i beslut den 23 maj 1989 Socialstyrelsens yrkande. Kammarrätten i Stockholm undanröjde i dom den 6 oktober 1989 ansvarsnämndens beslut och lämnade Socialstyrelsens begäran om återkallelse utan bifall. Kammarrätten uttalade i domen att den av Socialstyrelsen åberopade tingsrättsdomen inte utgjorde tillräcklig grund för en självständig och allsidig prövning och utvärdering av skuldfrågan i målet om återkallelse av legitimation. Socialstyrelsen kunde därför enligt kammarrätten med sin anmälan och vad därvid åberopats inte anses ha visat att skäl förelåg att frånta läkarnas deras legitimation. Efter besvär av Socialstyrelsen upphävde Regeringsrätten den 11 juni 1990 kammarrättens dom och återförvisade målet till kammarrätten för fortsatt handläggning. I sitt beslut anförde Regeringsrätten bl.a. att kammarrätten, när den fann att tingsrättens dom inte ensam utgjorde tillräcklig grund för ett ställningstagande i deslegitimationsfrågan, borde ha föranstaltat om den ytterligare utredning som kammarrätten ansåg nödvändig. I det återförvisade målet höll kammarrätten muntlig förhandling varvid läkarna, ett flertal vittnen och sakkunniga hördes.
I dom den 31 maj 1991 lämnade kammarrätten läkarnas besvär utan bifall innebärande att återkallelsen av läkarnas legitimation bestod. I domskälen anförde kammarrätten att inte något enskilt bevis band läkarna vid styckningen men att en sammanvägning av bevismaterialet gav till resultat att det var ställt utom varje rimligt tvivel att de båda läkarna tillsammans utfört styckningen. Regeringsrätten meddelade genom beslut den 6 februari 1992 inte prövningstillstånd.
De båda läkarna ansökte om resning hos Regeringsrätten och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom den 31 maj 1991 eller att Regeringsrätten skulle undanröja sitt den 30 november 1989 meddelade prövningstillstånd och sitt återförvisningsbeslut av den 11 juni 1990, varigenom kammarrättens dom den 6 oktober 1989 skulle stå fast. Till stöd för sina yrkanden åberopade läkarna att deras läkarlegitimationer hade återkallats på felaktiga grunder. Som skäl för resning anfördes dels att det vid handläggningen i kammarrätten och Regeringsrätten begåtts rättegångs-fel av skilda slag, dels att det tillkommit ny bevisning och nya omstän-digheter som sannolikt hade lett till annan utgång om de förebragts tidigare. I varje fall kunde det av det nya materialet inte anses uteslutet att en prövning på grundval därav skulle ha lett till en annan utgång.
Regeringsrätten avslog i beslut den 30 maj 2001 i mål 8343-1999 (RÅ 2001 not 76) begäran om resning. I beslutet fann Regeringsrätten sammantaget att de båda läkarna inte visat att det vid handläggningen av frågan om återkallelse av deras läkarlegitimationer begåtts något rättegångsfel som kunde utgöra grund för resning. Inte heller fann Regeringsrätten att läkarna visat att det på grund av ny bevisning och nya omständigheter fanns skäl för resning.
Finn Löfquist m.fl. framförde i en anmälan till Riksdagens ombudsmän (JO) klagomål rörande bl.a. Regeringsrättens beslut i resningsfrågan. JO besluta-de den 10 mars 2003 att inte utreda anmälan. I motiveringen anfördes bl.a. att JO inte, på grund av bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regerings-formen, brukar uttala sig i frågor som innefattar bedömningar eller andra ställningstaganden av domstolar och andra myndigheter.
Anmälan
Finn Löfquist och andra av denne uppgivna anmälare har i likalydande anmälningar hit och till Riksåklagaren gjort gällande att de ledamöter av Regeringsrätten som avgjorde resningsmålet gjort sig skyldiga till brott i tjänsten. I anmälan anförs att Kammarrätten i Stockholm vid sin prövning av det återförvisade målet i legitimationsfrågan hållit brottmålsrättegång om ”en brottslig gärning som enbart var möjlig att pröva vid allmän domstol”. Enligt anmälarna hade Regeringsrätten vid sin prövning av resningsansökan möjlighet att rätta till det begångna felet. Att underlåta detta anser anmälarna utgöra tjänstefel, alternativt grovt tjänstefel. Till anmälan har fogats en redogörelse med rubriken ”Kammarrättsdomen i styckmålet ett rättsövergrepp” författad av f.d. hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger.
Riksåklagaren har till Justitiekanslern överlämnat den anmälan som ställts dit.
Rättslig reglering m.m.
Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.
Straffbestämmelsen om tjänstefel finns i 20 kap. 1 § brottsbalken och innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar. Om ett brott som avses i bestämmelsen har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år. I sådana fall skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.
I praxis anses att det inom rättskipningen måste finnas ett betydande utrymme för olika uppfattningar i lagtolknings- och lagtillämpningsfrågor och att även ganska klara felbedömningar därför kan förekomma utan att det kan föranleda straffansvar för tjänstefel (jfr NJA bl.a. 1997 s. 368).
Åtal för brott i utövningen av tjänst som ledamot av Regeringsrätten väcks enligt 12 kap. 8 § regeringsformen av Riksdagens ombudsman eller av Justitiekanslern.
Justitiekanslerns bedömning
Regeringsrättens beslut i resningsfrågan har varit föremål för granskning av JO. Som underlag för anmälan till JO hänvisades till den redogörelse om styckmålet som upprättats av Lars-Erik Tillinger och som ligger till grund för anmälan hit. Justitiekanslern och JO har, i fråga om tillsynen över offentlig förvaltning, väsentligen samma uppgifter och befogenheter. Justitiekanslern avstår därför regelmässigt från att själv ta upp sådana frågor som redan varit föremål för prövning av riksdagens tillsynsorgan, även i de fall när det första granskningsorganet inte granskat ärendet i sak (jfr SOU 1978:59 s. 64).
Jag anser mig dock i det nu aktuella ärendet vara oförhindrad att pröva brottsanmälningen.
I ärendet har anmälarna gjort gällande att Regeringsrättens ledamöter vid sitt ställningstagande till en resningsansökan har gjort sig skyldiga till tjänstefel alternativt grovt tjänstefel genom att underlåta att meddela resning och därigenom tillåta en rättstillämpning i förvaltningsdomstolarna som varit uppenbart stridande mot svensk lag och tillika stridande mot likabehandlings-principen i grundlagen. I detta får anses ligga ett påstående om att Regeringsrätten tillämpat bestämmelsen om resning i förvaltningsprocesslagen på ett uppenbart felaktigt sätt. Även om jag från rättssäkerhetssynpunkt kan ha en viss förståelse för en del av de principiella synpunkter som uttalats i Lars-Erik Tillingers redogörelse och i anmälan, står det helt klart att Regeringsrättens ställningstagande i resningsfrågan inte är uppenbart stridande mot resningsbestämmelsen. Det saknas därför anledning anta att något brott har blivit begånget. Ärendena avslutas utan vidare åtgärd.
Göran Lambertz
Gun Löfgren Cederberg