Lars-Erik Tillingers JO-anmälan (namnen på läkarna har ändrats, enbart förnamnen används).
Till Riksdagens Justitieombudsman
2002-02-06
I mål om återkallelse av legitimation anhålles om granskning huruvida regeringsrättens beslut den 11 juni 1990 om återförvisning och beslut den 30 maj 2001 över en resnings-ansökan (mål nr 8343-8344-1999) samt Kammarrättens i Stockholm dom den 31 maj 1991 (3938-39-1990) är förenliga med svensk lag och grundlag samt med befogade krav på rättssäkerhet.
Inledning
Denna anmälan avser ett i medierna synnerligen uppmärksammat mål, det s.k. styckmålet, i vilket två läkare stått åtalade för mord. Bakgrunden är följande.
De två läkarna Thomas och Teet häktades hösten 1987 och åtalades för mord, misstänkta för att ha mördat och styckat en kvinna, Catrine, vars kroppsdelar delvis påträffats tre år tidigare, sommaren 1984. Delar av kroppen återfanns aldrig. Någon dödsorsak kunde aldrig fastställas.
Under 1988 hölls två rättegångar mot läkarna i tingsrätten i Stockholm. Den första rättegången , vari läkarna befanns överbevisade om att ha mördat kvinnan, ogiltigförklarades på grund av rättegångsfel. Den andra rättegången resulterade i en dom (d.8.7.1988), i vilken talan mot läkarna ogillades. I ett särskilt tillägg i slutet av domskälen till domen uttalade emellertid tingsrätten att ”det var ställt utom allt rimligt tvivel” att de två läkarna tillsammans styckat kvinnans kropp (brott mot griftefrid enligt 16 kap. 10 § brottsbalken).
De båda läkarna förde talan mot tillägget om styckning till Svea hovrätt och till Högsta domstolen, men detta resulterade inte i någon förnyad prövning av denna skuldfråga, eftersom åklagaren ej klagade och de tilltalade inte kunde föra talan mot ett frikännande domslut.
I press, radio och TV ägnades målet ett utomordentligt stort intresse. Redan innan tingsrättens friande dom vunnit laga kraft, begärde socialstyrelsen hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att de två läkarnas legitimationer skulle återkallas med hänvisning till tingsrättens påstående om styckning i domskälen.
Ärendet prövades i HSAN genom beslut den 26.5.1989, varvid nämndens majoritet beslöt att legitimationerna skulle återkallas. Nämndens två jurister – undertecknad Tillinger, ordf., och förbundsjuristen Jan Sahlin – var skiljaktiga och ville inte återkalla legitimationerna.
HSANS:s beslut överklagades av läkarna till kammarrätten i Stockholm, som i dom den 6.10. 1989 beslöt att läkarna skulle återfå sina legitimationer. Socialstyrelsen överklagade i sin tur detta beslut till regeringsrätten, som i beslut den 11.6.1990 återförvisade ärendet till kammarrätten för förnyad prövning. I dom den 31.5.1991 beslöt kammarrätten att läkarnas legitimationer skulle återkallas. Ansökan om prövningstillstånd lämnades utan bifall.
Åtta år senare – i början av 1999 – utkom Per Lindeberg med boken ”Döden är en man” . I boken presenterades en rad nya omständigheter, som sammantaget gav anledning att starkt ifrågasätta den bevisning som anförts mot läkarna. I den debatt som följde på publiceringen av boken fick polisen en del nya tips, som resulterade i att en ny förundersökning av det femton år gamla fallet kom till stånd under 1999.
De båda läkarna begärde nu genom inlagor till Högsta domstolen och Svea hovrätt att påståendet i tingsrättens domskälstillägg om brott mot griftefrid skulle prövas genom extraordinära rättsmedel. Dessa ansökningar har lämnats utan prövning i sak.
I december 1999 ansökte läkarna hos regeringsrätten om resning av kammarrättens dom 1991 i legitimationsärendet. Regeringsrätten avslog resningsansökan i beslut den 30 maj 2001.
Föreliggande anmälan till justitieombudsmannen avser kammarrättens i Stockholm dom den 31 maj 1991 (i fortsättningen förkortat: Kr) samt regeringsrättens återförvisningsbeslut den 11.6.1990 och regeringsrättens beslut i resningsärendet den 30 maj 2001.
För en mer detaljerad redogörelse av de olika turerna i denna rättssak ber jag att få hänvisa till en av mig författad artikel i Juridisk tidskrift för Stockholms universitet 1999-2000 nr 4 s 1013-1021, som bilägges i ett särtryck (bil. 1)
Den fortsatta framställningen kommer att behandla dels frågan om förvaltningsdomstolarnas rätt att till sakprövning upptaga en av legitimerad läkare utom tjänsteutövningen förövad, preskriberad och förnekad brottslig gärning (behörighetsfrågan), dels frågor om bevisprövningen i Kr:s dom den 31 maj 1991 samt om vad som i bevishänseende framkommit före och efter prövningen av resningsansökan (bevisfrågan).
Behörighetsfrågan
Såsom framgår av handlingarna i HSAN och hos förvaltningsdomstolarna har under handläggningen av legitimationsärendet uteslutande lagts de båda läkarna Thomas och Teet till last, att de – såsom anges i Stockholms tingsrätts mot stadgad rättspraxis stridande domskälstillägg – tillsammans skulle ha styckat den döda kvinnans kropp. Den gärningen innefattade – helt och odelbart – brott mot griftefrid enligt 16 kap 10 § brottsbalken. Gärningen, som har ett högsta straff på fängelse sex månader, skulle ha förövats försommaren 1984 och (åtals)preskriberades således vid motsvarande tid år 1986.
Det kan anmärkas, att socialstyrelsen under överklagandet av kammarrättens dom den 6 oktober 1989 (i vilken läkarna återgavs sina legitimationer) yrkade att få utvidga talan till att avse vissa för Thomas och Teet förment vanhedrande handlingar, som skulle ha framkommit under ärendets gång. Regeringsrätten har emellertid i sitt återförvisningsbeslut den 11 juni 1990 avvisat detta yrkande och förklarat att talan i Kr endast skulle gälla frågan huruvida Thomas och Teet tillsammans styckat kvinnans döda kropp – d.v.s. begått brott mot griftefrid. Det kan alltså fastslås, att rättegången inför förvaltningsdomstolarna (och den tidigare handläggningen i HSAN) avsett endast påstående om en gärning, som motsvarar brott mot griftefrid och ingenting annat.
I sitt beslut i resningsärendet i maj 2001 säger emellertid regeringsrätten att Kr:s deslegitime-ringsbeslut 1991 varit grundat på ”omständigheter”, som motiverade ett beslut om återkallelse av legitimation. Det förhållandet att regeringsrätten numera kallar brott mot griftefrid för ”omständigheter” ändrar dock ej det faktum, att det uteslutande är ett utom tjänsteutövningen förövat brott som Kr på regeringsrättens anvisning hållit en huvudförhandling om.
Kr har alltså på våren 1991 i denna huvudförhandling föranstaltat om och bedömt en omfattande utredning, där bl.a. ingick sakkunnigutlåtanden, ett drygt tjugotal vittnen och sakkunnigförhör samt i stort sett samma bevisning som i mordmålet.
Mot Thomas och Teets förnekande av gärningen har Kr därefter funnit det vara ställt utom varje rimligt tvivel, att de två läkarna tillsammans gjort sig skyldiga till styckningen av kvinnans döda kropp, d.v.s. till brott mot griftefrid. På denna grund har Kr beslutat fråntaga läkarna deras legitimationer.
Det förtjänar att understrykas att – om regeringsrätten i sitt beslut i maj i 2001 med ordet ”omständigheter” skulle ha menat något annat eller mer än den gärning, som enbart innefattar brott mot griftefrid – så har regeringsrätten i beslutet gått utanför de direktiv, som regeringsrätten i återförvisningsbeslutet 1990 lämnade beträffande Kr:s prövning av målet och som Kr åtlydde.
Om vi tills vidare bortser från preskriptionsfrågan måste i anslutning härtill även framhållas, att det enligt svensk grundlag är allmän domstol och icke disciplinmyndighet/förvaltningsdomstol, som har att pröva och i ett domslut avgöra om en person begått ett i brottsbalken upptaget brott, ett brott som i detta fall till yttermera visso förnekats och skett utom tjänsteutövningen. Alldeles oavsett att regeringsrätten i sitt första beslut 1990 uppmanat Kr att vid bevisprövningen ställa samma krav som vid ett åtal, så är det helt klart att Thomas och Teet genom den ”huvudförhandling i brottmål”, som Kr därefter höll, inte beretts möjlighet till en rättvis rättegång med de garantier som vid allmän domstol erbjuds en svarande i brottmål.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1987 s 459 för de allmänna domstolarnas del och under hänvisning till 1 kap. 9 § regeringsformen betonat skiljelinjen mellan allmän domstols och disciplindomstols befogenheter. Om en legitimerad person begår brott, är det allmän åklagare och därefter endast allmän domstol, som kan utreda och pröva brottet. Samma sak gäller t.ex. för en person som lyder under Statens ansvarsnämnd som disciplindomstol.
Genom att i en ordvändning kalla en brottsbeskrivning för ”omständigheter” har regeringsrätten i sitt senaste beslut kringgått definitionen för brott mot griftefrid. Härefter har regeringsrätten försvarat Kr:s deslegitimering av läkarna genom att hänvisa till att tillsynslagen inte innehåller något om preskription beträffande återkallelse av legitimation.
Detta sistnämnda påpekande är i och för sig riktigt. Det innebär emellertid inte att frånvaron av en preskriptionsregel i tillsynslagen skulle kunna leda till att förvaltningsdomstol/disciplinmyndighet ges möjlighet att pröva ett utom tjänsteutövningen förövat och redan preskriberat brott. Ingen domstol kan så att säga ”återuppliva” en redan inträffad preskription. Detta kan synas vara en självklarhet, men jag vill ändå ange några skäl till varför så är fallet.
Deslegitimation kan ske av flera skäl. De viktigaste grunderna härför är grov oskicklighet i tjänsteutövningen eller ådagalagd uppenbar olämplighet att utöva yrket. Det senare ledet är alltså ej bundet till utövningen av yrket. Enligt förarbetena till lagen skulle uttrycket ”olämplighet” här främst ta sikte på brott mot annans hälsa. Deslegitimation kan även ske på grund av fysisk eller psykisk sjukdom (t.ex. alkoholism, missbruk av narkotika, åldersförändringar). Vidare kan återkallelse ske på den legitimerades egen begäran. Det inses lätt, att en preskriptionsregel inte kan apteras på dessa återkallelsegrunder. Således finns inte någon sådan regel och detta förhållande har inte ens kommenterats i förarbetena till tillsynslagen.
Men därav kan man naturligtvis inte dra den slutsatsen, att brottsbalkens preskriptionsregler inte skulle gälla eller skulle kunna sättas ur spel genom en slags ordlek. Ett upphävande av (åtals-) preskriptionsreglernas giltighet kan inte ske godtyckligt, utan måste i så fall ha ett uttryckligt stöd i lag.
Det finns ytterligare skäl att förkasta förvaltningsdomstolarnas bedömning av preskriptionsfrågan vid handläggning av detta mål. Om HSAN får in ett ärende och man kan misstänka att brott förekommit, skall ärendet överlämnas till allmän åklagare. Finner då åklagaren, att brottet är preskriberat, skall HSAN avvisa ärendet. I förevarande rättsfall var brott mot griftefrid preskriberat redan när åtalet för mord väcktes. Om så ej varit fallet hade åklagaren säkerligen inte nöjt sig med att väcka åtal enbart för mord, utan också för brott mot griftefrid, som ju är ett särskilt brott. Det sagda illustrerar den orimliga situation som uppstår, när Kr på regeringsrättens anmodan såsom första instans handlägger ett brottmål, som allmän domstol inte kan pröva.
Frågan om avvisning, som kunde ha upptagits i förvaltningsdomstolarna, kom aldrig att ställas på sin spets i HSAN. Anledningen härtill var, att mordåtalet inte var slutligen prövat, när Social-styrelsens ansökan om återkallelse av legitimationerna inkom. Vid överläggningen till avgörande framkom, att en majoritet accepterade styckningspåståendet i tingsrättens domskäl som grund för ett beslut om deslegitimering. De båda skiljaktiga ( Tillinger och Sahlin, ) voterade dock ej för avvisande av talan, utan fann att läkarna – av flera skäl, bl.a. för att brott ej styrkts – skulle få behålla sina legitimationer.
Det kan vara av intresse att peka på några konsekvenser av det betraktelsesätt, som regeringsrätten nu i sitt senaste beslut anlagt i detta fall.
Om vi alltså hypotetiskt antar, att förvaltningsdomstol i dess egenskap av disciplindomstol skall ha rätt att till utredning och prövning ta upp påståenden om förnekade och preskriberade brottsliga gärningar utom tjänsteutövningen, så inställer sig onekligen en del problem.
Självfallet skulle då också disciplinmyndigheten i första instans, d.v.s. i detta fall HSAN, kunna hålla en rättegång av samma slag. Det har sagts, att HSAN har en domstolsliknande funktion, men nämnden har inte processuella regler eller administrativa resurser för detta slags rättegångar och det är helt klart, att så ej heller var tanken vid tillsynslagens tillkomst. Åtminstone vid den tid det här rör sig om hade nästan alla föredragande och ledamöter ordinarie daglig sysselsättning på annat håll. Ungefär hälften av ledamöterna var riksdagsledamöter och sammanträdena hölls i riksdagens lokaler. Några förhandlingar, omfattande flera dagar med parter, advokater, sakkunniga och vittnen, var (och är) med hänsyn härtill ett otänkbart arrangemang.
Det är vidare i detta tänkta perspektiv anmärkningsvärt, att varken Kr eller regeringsrätten i och för sig respekterar eller ens kommenterar de rättssäkerhetsskäl, som ligger bakom reglerna om åtalspreskription. Vid den muntliga förhandlingen i Kr 1991 hade sju år gått sedan den påstådda gärningen skulle ha ägt rum och detta var den första muntliga förhandling vid vilken de båda läkarna explicit ställdes inför att försvara sig mot påstående om brott mot griftefrid. Det måste ju finnas en tidsgräns efter vilken även förvaltningsdomstol anser förnekade handlingar ligga så långt tillbaka i tiden att det är hart när omöjligt för den misstänkte att effektivt försvara sig och för vittnen att ha en tillförlitlig minnesbild. För domstolens vidkommande måste man förutsätta en med tiden allt högre beviströskel.
Sammanfattningsvis vill jag alltså ifrågasätta förvaltningsdomstolarnas behörighet att fatta beslut i detta legitimationsärende. Regeringsrättens anvisningar i återförvisningsbeslutet, Kr:s dom och regeringsrättens beslut innefattar alltså en rättstillämpning, som varit uppenbart stridande mot svensk lag och tillika stridande mot likabehandlingsprincipen i grundlagen.
Till detta kommer ytterligare förhållanden, som understryker betydelsen av att detta ärende upptages till förnyad och förutsättningslös prövning. Det är inte enbart felaktigheter i formellt juridiskt avseende som utgör oroande inslag i detta omdiskuterade rättsfall. Motsvarande starka betänkligheter finns även ifråga om den åberopade bevisningen mot de två läkarna. För Thomas och Teet, som nu varit fråntagna sina läkarlegitimationer och sin personliga heder i cirka 12 år, torde bevisfrågorna i målet vara av större personlig betydelse än de behörighetsfrågor som dryftats ovan.
Bevisfrågan
När regeringsrätten under 1990 första gången tog befattning med detta mål, framgick det av återförvisningsbeslutet, att kammarrätten hade att ställa samma krav på bevisningen, som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen. Det är svårt att veta vad som menas härmed, eftersom ett åtal enligt denna förutsättning måste antagas ha väckts inom två år från annandag pingst 1984 och således med aktuell bevisning. Ordföranden i regeringsrätten tillade i en dissens beträffande motiveringen, att avgörandet av återkallelsefrågan ”måste ha samma standard som en överprövning av tingsrättens bevisvärdering och slutsatser skulle ha haft i en rättegång vid allmän domstol”.
Regeringsrätten ställde härigenom ett i och för sig orimligt krav på kammarrätten. Man kan inte kräva, att domare eller andra befattningshavare – t.ex. läkare eller optiker – skall ha en kompetens, som de inte besitter. Allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar har olika funktioner och olika processuella regelverk. Att beordra en hovrätt att fungera som kammarrätt vore givetvis lika fel.
Mot bakgrund av regeringsrättens nyss nämnda anvisning till Kr angående den fortsatta handläggningen av målet, skulle det vara av intresse att något diskutera hur detta fall skulle ha behandlats i den hypotetiska situationen, att en hovrätt skulle ha handlagt det sedan fem år preskriberade brottet och där förutsättningen också var, att första instans haft i huvudsak skriftlig rättegång. På några väsentliga punkter skulle utfallet sannolikt ha blivit annorlunda.
Den personundersökning som företogs i mordmålet – vid en tidpunkt då mediahetsen mot läkarna redan pågått en längre tid – visade att de båda åtalade varit skötsamma såväl i som utom tjänsten. Tanken att de mitt på dagen en helgdag skulle ha mördat och styckat etc. en kvinna, hela tiden medförande en barnvagn med en baby får väl i och för sig anses ytterst osannolik, om man ser på saken objektivt och utan hänsyn till massmedias opinions-drive kring fallet. Dessa omständigheter, relaterade till det sannolika sambandet mord-styckning och till de misstänktas frikännande från mordåtalet, borde rent allmänt ha ökat kravet på bevisning och minskat bevisvärdet beträffande sådana vittnesuppgifter och påståenden om identifieringar, som gällde tilldragelser för mer än fyra-fem år sedan, men som kommit till polisens kännedom först i anslutning till sensationsjournalistiken kring målet.
Jag övergår härefter till att granska Kr:s bevisbedömning på ett antal avgörande punkter.
Fotohandlarparet (Herr och fru S)
Socialstyrelsens talan mot läkarna byggde på påståendet, att Thomas någon gång på försommaren 1984 i makarna Schröders fotobutik i Solna överlämnat för framkallning film med bilder av delar av Catrines döda kropp.
Av stor vikt för deslegitimeringsbeslutet i Kr:s dom 1991 var vittnesuppgifter från detta ”fotohandlarpar” (herr och fru Schröder), som hävdade att en av läkarna inlämnat film för framkallning i deras butik med bilder på en styckad kvinnokropp. I domen yttrar kammarrätten (s 51), att fotohandlarparets berättelse intar en central plats i målet.
Med hänsyn till den betydelse Kr tillmäter herr och fru Schröders vittnesmål och av rättssäkerhetsskäl borde Kr ex officio ha närmare granskat deras vittnesmål och då särskilt hur det gått till vid de för målets utgång avgörande identifieringar som förekommit. Man skulle då ha funnit, att makarna S fått sig förevisade tre vittnesparader vardera och att de vid de två första identifieringsparaderna utpekat andra personer än Thomas.
Först tre år efter Kr:s beslut om deslegitimering kom fotohandlarparets uppgifter, som alltså var av avgörande betydelse för detta beslut, att analyseras av en av de vittnespsykologer, som av Kr förordnats att vara sakkunnig beträffande en annan del av den mot läkarna åberopade bevisningen.
Framlidna vittnespsykologen fil.lic. Birgit Hellboms analys av fotohandlarparets vittnesuppgifter publicerades i Svensk Juristtidning nr 3/1994 (s 298-309). Sammanfattningsvis ger hennes noggranna genomgång av vittnesmålen och videoband med talutskrifter starka skäl att ifrågasätta värdet av de uppgifter som fotohandlarparet lämnat.
Till detta kommer också de betydelsefulla omständigheter som Per Lindeberg klarlägger i sin bok ”Döden är en man” (s 317-349, bil. 2). Här redovisas för första gången uppgifter som Kr borde ha inhämtat för att kunna utvärdera tillförlitligheten i fotohandlarparets uppgifter, främst ljudbanden från vittneskonfrontationerna. Av dessa framgår att fotohandlarnas påstådda identifiering av Thomas, som den person som skulle ha inlämnat film med bilder av en styckad kvinnokropp, tillkommit på ett rättsvidrigt sätt utan beaktande av elementära rättssäkerhetskrav.
Hade Kr ex officio begärt in polisens hela material om de vittneskonfrontationer som fotohandlarparet deltog i, är det sannolikt att rätten skulle ha underkänt parets utpekande av Thomas som bevis för dennes skuld i styckningsfrågan. Eftersom detta utpekande var avgörande för kammarrättens deslegitimeringsbeslut innebär det i sin tur att läkarna vid rättens slutliga avgörande inte skulle ha fråntagits sina legitimationer.
I det följande skall makarna Schröders vittnesmål och kammarrättens domskäl i anslutning härtill närmare granskas.
Kr framhåller alltså i sin dom, att makarna Schröders berättelse har en central plats i målet, att de inför rätten identifierat A såsom kunden i butiken och att makarnas uppgifter är så samstämmiga och säkra, att ett misstag framstår som helt uteslutet. Detta är helt fel om man ser till vad som verkligen förekommit. I själva verket har herr S pekat ut en figurant och fru S pekat ut Teet.
Under förundersökningen i mordmålet hade makarna vardera genomgått tre vittneskonfrontationer. (En detaljerad redogörelse med hänvisning till protokoll och videoband m.m. lämnas av Lindeberg och Birgit Hellbom i ovan anförda arbeten, vilka utredningar åberopas till styrkande av följande sammanfattande redogörelse.)
Det bör härvid inledningsvis nämnas, att makarna Schröder på grundval av tidningsuppgifter själva kontaktade polisens utredare angående misstankarna mot Thomas (A) och/eller Teet (H).
I anslutning till vad makarna berättade, misstänkte utredarna i detta skede av förundersökningen, att H var den person som lämnat in filmerna i butiken och senare hämtat dem. Med anledning härav anordnades två konfrontationer med vardera herr och fru S och med H som huvudman i paraden.
Vid den första konfrontationsparaden (4.11.87) med H och figuranter pekar herr S med ”90 % på 5:an”, en figurant (polisman). Fru S tycker att hon känner igen nr 8 (figurant) men också nr 4, som är H. Efter denna konfrontation torde herr S vara förbrukad som vittne, eftersom han med så stor säkerhet utpekat en figurant.
Rättsäkerheten kräver, att utredarna inte gör om konfrontationen, om de är missnöjda med resultatet. Utredarna finner dock ett sätt att göra om konfrontationen, en andra gång. Den första paraden var videofilmad och makarna S får se filmen, herr S d. 19.11.87. Han väljer även denna gång nr 5, nu med 80 % säkerhet – ”jag vidhåller faktiskt 5:an”. Fru S ser filmen (22.11.87) och säger, att hon känner igen nr 4 (=H) från butiken. Efter detta borde även fru S avföras som identifieringsvittne eftersom saken gällde vem som lämnat in film/filmer
Några veckor senare får makarna S ett tredje tillfälle att identifiera. Utredarna hade ändrat sig och gjorde nu antagandet, att det var A som var den som lämnat in och hämtat filmerna. Det anordnades en tredje (videofilmad) parad med A och nya figuranter. Herr S utpekar nr 5 (=A) i denna grupp och Fru S säger, att nr 5 mest påminner om ”han som lämnade in filmen”.
Ljudbandet från denna konfrontation ger anledning till reflektionen, att makarna påverkades till identifieringen av utredarna. (Vittneskonfrontationer bör ledas av personer, som inte vet vem som är misstänkt.) Omständigheterna vid denna konfrontationsparad är osäkra på flera sätt. Bl.a. synes det ha gjorts ett uppehåll i förhören och makarna har då möjligen sammanträffat.
Vid Kr:s huvudförhandling pekar båda makarna ut A. Enligt Kr:s domskäl synes rätten ha tillmätt detta utpekande värde i bevishänseende, ett värde som i och för sig varit lika med noll med hänsyn till att makarna sett A vid flera tillfällen i domstolarna och att de dessförinnan pekat ut andra personer än A.
Kr, som uppenbarligen inte vet eller tagit reda på så mycket om hur det gått till vid konfrontationerna, lägger till en ny identifieringsgrund: Herr S skulle sagt, ”att A:s mun varit väldigt rund och hela tiden lite fuktig”, vilken ”spontana” beskrivning enligt Kr passar på A.. Detta om den fuktiga munnen hade herr S nämnt före den första konfrontationsparaden, varefter han identifierat en figurant med 90 % säkerhet.
Överhuvudtaget verkar Kr:s domskäl följsamma till den mot Thomas och Teet förda talan och mediaopinionen. Alternativa tolkningar av indicierna prövas inte. Detta gäller domskälen i allmänhet men är särskilt påtagligt när det gäller påståendet om Thomas besök i fotobutiken, vilket besök – om man får tro makarna – Thomas skulle ha gjort en hel del för att det skulle bli ihågkommet.
Kr underbygger sina slutsatser även med att makarna S:s uppgifter i huvudsak stämmer överens med vad de tidigare uppgivit (vilket alltså de facto är fel) och att de givit ett ”sansat, trovärdigt och omdömesgillt intryck”. Så skrivs ibland i domar för att stötta upp vittnesmål men i detta fall kan de två sista epiteten, som nyss framgått, med skäl ifrågasättas. – Makarna skulle ha blivit ”skakade” av fotografierna. Tidigare har de talat om att de mått illa och blivit sömnlösa, fru S hade inte ätit på flera veckor, en anställd hade skrikit högt när han sett bilderna, personalen hade inte kunnat äta lunch den dagen etc. Med hänsyn till att fotobutiken tog emot framkallning från bl.a. S:t Görans sjukhus och till att ingen inom personalen, inklusive fru S:s syster, vid anslutande polisförhör visste vad som kunde åsyftas med denna skakande händelse, ter sig vittnesmålen även på denna punkt anmärkningsvärda.
I ett avseende tror Kr inte på herr S. Det är när han uppger, att filmerna var tagna på sjukhus (vilket inte stämmer med talan i målet). – Man kan också undra om makarna S, som lovat att ”säga hela sanningen och intet förtiga”, inte borde ha talat om för Kr, att de tidigare identifierat en annan man som butiksbesökaren.
Makarna S:s beskrivning har vid en närmare granskning visat sig ha blivit i efterhand ändrad i olika avseenden, men det är svårt att förstå hur Kr på grundval av herr S:s iakttagelser, omvittnade sju år efter händelsen, kan finna det ”ställt utom rimligt tvivel att de bilder makarna såg, föreställde kvarlevorna efter Catrine ”(domen s 51 o 58). Bilderna har ju aldrig påträffats och deras existens har aldrig kunnat verifieras. Det är att anse ett ovisst förhållande säkrat på grund av ett annat ovisst förhållande. Fotohandlarparets vittnesmål tar Kr även som bevis för att Thomas kände till ”bildernas innehåll” (s 58).
Kr:s sätt att på lösa grunder knyta Thomas till fotobutiken går så långt att rätten själv ”stärker upp” identifieringen genom att instämma i herr S:s ”spontana” beskrivning inför rätten av Thomas mun. Thomas torde vid tillfället ha varit närvarande. Det kan nämnas att herr S lämnade två olika signalement före konfrontation nr 1, men att ingen av makarna, såvitt framgår, lämnat något signalement vid någon av de övriga konfrontationerna. Fru S har överhuvudtaget inte beskrivit några karakteristika för den omtalade kundens utseende, innan hon pekar ut Thomas. Och hennes make pekade som sagt ut en figurant vid de två första konfrontationerna.
Det var nödvändigt för den beviskedja som Kr var i begrepp att bygga upp, att Thomas varit den som lämnat in bilderna, men ingen som tagit del av utredningen rörande fotohandlar-
parets vittnesuppgifter kan mot Thomas förnekande påstå, att det varit bevisat bortom allt rimligt tvivel, att det varit Thomas som lämnat in ifrågavarande fotografier.
Lindeberg (sid 618-619 ) hänför sig till en f.d domare i Högsta domstolen som kritiserat Kr:s dom mot de båda läkarna. Denne domare var f.d. justitierådet Ulf Nordenson. Undertecknad kände Ulf Nordenson alltsedan skoltiden och vi samtalade – på hans initiativ – flera gånger om det här målet och om Kr:s dom. Sista gången vid ett telefonsamtal endast ett par dagar före hans bortgång. Jag vet att han var upprörd över bevisprövningen i de hänseenden som nämns i boken och f.ö. även i flera andra delar av domen.
Ulf Nordenson (s 618) var inte övertygad om att fotohandlarparets identifiering var riktig och ansåg, att detta var ett ”allvarligt misstag” eftersom hela målet i praktiken stod och föll med identifieringen av Thomas.
Vittnesmålet av Rolf Ruben (= ”Helge Grahn” i Lindebergs bok), som Kr åberopar för slutsatsen att Thomas var kunden i butiken, saknar helt betydelse vilket t.o.m. framgår av Kr:s egen dom (domen s 20). Ruben hade nämligen före identifieringen sett Thomas i rättssalen. Detta hindrar inte, att Kr låter hans vittnesmål bestyrka fotohandlarparets senaste konfrontation. Såsom Nordenson påpekat har herr S och Ruben funnit olika karakteristika vid beskrivning av kunden i fotobutiken. Deras uppgivna iakttagelser behöver därför inte avse samma person.
Vittneskonfrontationerna i denna rättssak har skett utan att grundläggande rättssäkerhetsgarantier iakttagits. Signalement skall upptagas före konfrontationen. Den som med säkerhet identifierat en person såsom den eftersökte, skall inte få tillfälle göra nya identifikationer i nya parader. Den misstänkte får inte i alltför hög grad avvika i fråga om klädsel och beteende. Paraderna skall ledas av neutrala utredare, som inte vet vilken som är den misstänkte. Utredare får inte leda vittnena i önskad riktning. Etc. (Jfr Lindeberg s 348 f ang. ”Devlinrapporten” och Hellboms ovannämnda artikel i SvJT.) Identifieringarna i detta mål kan ses som ett skolexempel på hur det inte skall gå till.
Kr:s konstateranden, att det var Thomas som lämnade in filmer för framkallning med foton av delar av en människokropp och att – vem som än lämnade in filmerna – fotohandlarparet kunde lämna uppgifter, som gjorde det möjligt att avgöra att dessa härrörde från Catrines döda kropp, är vid en närmare granskning ohållbara. Det ligger efter en sådan granskning närmare till hands att komma till slutsatsen, att det inte var Thomas.
Till allt detta kommer ytterligare en anmärkningsvärd omständighet. När fru S inledningsvis vägrade vittna i Kr, kallades hon till ett sammanträffande med Kr utan att parterna varit närvarande eller ens underrättats härom. Vad som förekom vid sammanträffandet har ej protokollförts, men det är tydligt att fru S övertalades att vittna och att hon senare avgav ett vittnesmål, som fick stor betydelse för avgörandet. Det får anses vara uteslutet att en allmän domstol skulle ha förfarit så just med hänsyn till de risker för påverkan på båda makarnas vittnesmål som ett sådant agerande innebär eller kan misstänkas innebära. Alla domstolens sammanträffanden med vittnen skall ske öppet inför parterna.
Det kan alltså med hänvisning till det ovan anförda icke anses bevisat, att Thomas var den som lämnade in filmerna och härmed faller även anklagelsen mot Teet.
Jag vill likväl fortsätta granskningen av Kr:s bevisprövning i de avseenden som ansetts vara av betydelse för avgörandet. Sedan Kr konstaterat, att Thomas varit besökaren med filmerna, måste den – enligt Kr:s eget resonemang – för en fällande dom också finna bevisat att Teet medverkat. Om detta icke lyckas måste även i detta fall talan mot båda ogillas.
Kr säger i sin dom, att gärningsmannen/-männen måste ha besuttit ”ingående kunskaper i anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi”. Kr har också funnit, att styckningen var ”aggressiv samt överdriven med inslag av sexuell sadism”. Båda dessa slutsatser i domen har grundats på uttalanden av rättsläkaren Jovan Rajs samt – beträffande de föregivna ortopedikunskaperna – av avdelningsläkaren Anders Wykman
Rajs sakkunnigutlåtanden har av Kr tillmätts avgörande betydelse för deslegitimeringsbeslutet. Emellertid har riktigheten av Rajs bedömning och slutsatser bestritts av socialstyrelsens rättsliga råd. Rådet har – efter hörande av ortopedöverläkaren docent Ragnar Kalén (som ej fann saklig grund för slutsatsen att styckningen utförts av någon eller några med anatomiska/ortopediska kunskaper) och av veterinärprofessorn Claes Rehbinder (som fann styckningen alltför ”klantig” för att vara utfört av slaktare) – anfört:
att inget framkommit, som visar att ingreppen måste ha gjorts av en person med kunskaper inom kirurgi, ortopedi, anatomi eller obduktionsteknik samt
att rådet inte kan instämma i Rajs´ – och ännu mindre i Anders Wykmans – yttrande angående kunskaperna eller färdigheterna hos den eller dem som styckat Catrines kropp
Den tyske professorn i rättsmedicin Klaus Püschel har i en skrivelse till Rajs tagit avstånd från den bedömning Rajs gjort i sitt utlåtande och framhållit vikten av att rättsläkaren inte drar sådana slutsatser, som endast domstolen är behörig att göra (Lindeberg a.a. s 482 ff, referens s758). I anledning av ett JO-ärende yttrade sig en dansk rättsmedicinare, professor Jörn Simonsen om den rättsmedicinska bedömningen i fallet. Denne gav i här relevanta delar inget stöd för Rajs´ yttranden (Lindeberg s 575 ff ref.s 759).
Kr följde vid sin bedömning i domen helt Rajs uttalanden och ansåg det vara bevisat att gärningsmannen/männen måste ha besuttit ingående kunskaper i åtminstone anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi. I sina överväganden har Kr inte på något sätt förklarat varför man helt negligerat rättsliga rådets och övriga experters uppfattning. På en så avgörande punkt är detta en svaghet i bevisningen som med rätta kallats grovt misstag eller grovt förbiseende.
Kr hörde vid huvudförhandlingen Rajs och Wykman, men borde ex officio – om den det minsta tvekat om riktigheten av vad rättsliga rådets och experterna yttrat – ha sett till, att någon eller några av rådets ledamöter också hördes. Eftersom detta fall skall behandlas lika som ett brottmål, så får väl socialstyrelsen anses spela åklagarens roll. Kr:s ställning blir något oklar, när den skall handlägga brottmål utan allmän åklagare, men såtillvida är det klart att den i ett sådant mål har det yttersta ansvaret för utredningens fullständighet. Socialstyrelsen skulle med andra ord ha varit skyldig bevisa, att dess rättsliga råd och dess egna experter m.fl. haft fel och att Rajs haft rätt. Denna bevisskyldighet kan socialstyrelsen inte anses ha fullgjort. (Onekligen ett dilemma för styrelsen som en allmän åklagare inte skulle mött.) För Kr i sin tur gäller det ju inte bara ett helt fritt val mellan alternativen, utan hänsyn måste tas till bevisbördans fördelning i brottmål.
Det förhållandet att Kr aldrig motiverade, varför man vid målets bedömning inte beaktade utlåtandet från landets högsta rättsmedicinska instans har också tolkats som att rättens ledamöter tagit intryck av medieopinionen kring målet. I medierna förekom nämligen uppgifter – ytterst emanerande från Rajs själv – att rättsliga rådets utlåtande tillkommit i syfte att desavouera Rajs personligen och sålunda inte förtjänade att beaktas som ett objektivt sakkunnigutlåtande.
Till yttermera visso har Rajs dagen efter det att regeringsrätten meddelade avslaget på resningsansökan skarpt kritiserats av fem svenska kollegor (däribland cheferna för tre av landets rättsläkarstationer) för bristande professionalitet i flera ärenden, däribland styckmålet (DN Debatt 2001-06-01, bil. 3). Det förtjänar anmärkas, att Rajs inte enbart var kollega och arbetskamrat till Teet, utan också handledare i dennes doktorandstudier. Den som tar del av Rajs` verksamhet i målet, som gått längre än till obduktionsutlåtandet och vad han blivit anmodad om (jfr personregistret till Lindebergs bok), kan inte underlåta den reflexionen, att det rått en viss motsättning dem emellan.
Sedan Kr i domskälen alltså konstaterat, att ”gärningsmannen” måste ha haft ingående kunskaper i anatomi samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi (s 58), sägs vidare att Thomas vid den aktuella tiden ”tämligen nyligen” avlagt sin läkarexamen och att han därför inte kan ha ”haft kapacitet att genomföra styckningen på det sätt som skett”(s 58). Några skäl för detta antagande, som med hänsyn till läkarutbildningens fullständighet väl måste vara kontroversiellt, har ej redovisats och strider mot ovan redovisad sakkunskap. Antagandet är dock nödvändigt för att föra beviskedjan vidare till att det skulle varit två gärningsmän: ”slutsatsen måste därför bli att Thomas utfört styckningen tillsammans med en annan person”.
Domen fortsätter med att säga att denne andre person måste ha haft de kunskaper och erfaren-heter som nyss uppräknats (återigen i strid med rättsliga rådets m.fl. uppfattning). Av gärningens natur finner därefter rätten, att Thomas ”måste ha haft nära kontakt med” denne andre person (s 58). Vad som menas med ”nära kontakt” i detta sammanhang har ej angivits. Thomas och Teet har samstämmande förnekat att de haft nära kontakt och detta har veterligen inte vederlagts trots omfattande kontroller och husrannsakningar, en makalös fingranskning av deras förhållanden och förehavanden åratal före och efter 1984 samt ett stort antal långa och pressande förhör med dem.
Någon annan koppling mellan Thomas och Catrine än via Teet ”har inte visats föreligga”, fortsätter Kr, och lägger därmed bevisbördan på svarandesidan (s 59). På så sätt har Kr med egna obevisade antaganden och utan att ens diskutera alternativa lösningar länkat samman Thomas och Teet. Dessutom – som Nordenson påpekat – hade Teet aldrig haft tillfälle att ta ställning till påståendet, eftersom det aldrig diskuterats i målet (Lindeberg a.a.s 619).
I den indiciekedja Kr bygger upp kring den påstådda ”nära kontakten” mellan Thomas och Teet har rätten åberopat ett vittnesmål av Ingeborg Olsson, vilket skulle bevisa, att Thomas och Teet ”vidmakthållit sin bekantskap” annandag pingst 1984 och att de då ”tillsammans befann sig utanför rättsläkarstationen”.
Vid bedömningen av detta vittnesmål bör man betänka, att Ingeborg Olsson i samband med publiciteten kring målet själv kontaktade polisen för att berätta att hon sett de två läkarna och ett litet barn en viss dag tre år tidigare gå in i anatomibyggnaden på Karolinska institutets område, när hon rastade sin hund i närheten. Hennes uppgift gäller alltså en helt annan byggnad, än den där styckningen påstås ha ägt rum.
Denna förvånansvärda minnes- och iakttagelseförmåga i förening med den omständigheten, att hon pekade ut läkarna först efter det att dessa framträtt i den välbesökta rättssalen i Stockholms tingsrätt borde ha föranlett stor försiktighet vid värderingen av hennes uppgifter. Tingsrätten valde att bortse från hennes vittnesmål, men i Kr accepterades vittnesmålet såsom en viktig länk i indiciekedjan. Kr säger t.o.m. att den inte kan se någon grund varför Ingeborg Olsson skulle ha misstagit sig (domen s 54). Vittnets iakttagelse gjordes på håll sju år tidigare. Det finns f.ö. ingen som helst relevant bevisning för påståendet att styckningen av Catrines kropp verkligen ägt rum just på rättsläkarstationen. Några tekniska bevis eller andra relevanta uppgifter härom finns inte.
Kriminologen professor Leif G.W. Persson har i ett inlägg i Dagens Nyheter (DN 1999-02-19, bil. 4) riktat skarp kritik mot den polisutredning, som låg till grund för åtalet mot de två läkarna. Enligt Persson var detta ”en av de sämsta mordutredningar” som han tagit del av. Persson konstaterade också i samma artikel att gärningsbeskrivningen i målet i sig framstår som en orimlighet, eftersom de påstådda gärningarna helt enkelt inte ryms inom den tid, som åklagarens framlagda bevisning utstakar gränserna för. Gärningsbeskrivningen är av logistiska och tidsmässiga skäl helt enkelt inte trovärdig, hävdade Persson.
Jag har ovan inriktat mig på de punkter i bevisningen som, även enligt Kr:s mening, är centrala i den meningen att socialstyrelsens talan faller, om någon länk i denna indiciekedja brister.
När jag som ledamot i HSAN hade att ta ställning till detta ärende fäste jag mig – bland annat – vid hur den berättelse tillkommit, som var inledningen till denna rättssak.. Det var en polisanmälan som levererades bit efter bit vid flera tillfällen av Thomas hustru vid en tidpunkt då makarna separerat. Enligt modern hade makarnas dotter vid ungefär ett och ett halvt års ålder med enstaka ord berättat något om sin far. Detta återgav modern ca tre år senare i nyssnämnda anmälningar.
Dessa från barnet av modern till polisen vidarebefordrade ord eller babyuttryck tolkades sedan av barnpsykiatern Frank Lindblad och barnpsykologen Margareta Erixon i utlåtanden och sakkunnigförhör. Denna slutliga tolkning av barnets ”berättelse” fann jag alltför märklig och försedd med alltför många potentiella felkällor för att kunna tas som bevis för vad som verkligen före-kommit. Mina farhågor har sedermera besannats när jag läst Astrid Holgerssons och Birgit Hellboms analys ”Facts or Fiction as Evidence in Court, A Witness Psychological Analysis of a Swedish Legal Case of Alleged Cutting-up Murder and Child Sexual Abuse” (Almqvist Wiksell International, 1997) liksom av redovisningen i ”Döden är en man”.
Allvarliga erinringar kan riktas även mot andra mindre viktiga uppgifter i Kr:s indiciekedja än de jag ovan nämnt. Jag tillåter mig här hänvisa till ”Döden är en man ” sidorna 355 ff, 487, 409 f, 365 ff, och 607 f.
I anslutning till debatten kring Lindebergs bok 1999 återupptäcktes vidare en vittnesuppgift, som i den ursprungliga polisutredningen tillmättes så stor betydelse, att misstänkta avfördes från utredningen. Uppgiften kom emellertid senare att glömmas bort och togs följaktligen inte med i rättegångsmaterialet. Den döda kvinnan hade ringt till en bekant vid en tidpunkt, då hon enligt åklagarens gärningsbeskrivning redan kunde förmodas vara död.
Avslutning
Regeringsrättens beslut över resningsansökan kom som en fullständig överraskning för mig och, förmodar jag, för de många kolleger som redan efter min understreckare i SvD 17.12.99 skriftligen och muntligen instämde i artikelns slutsatser. Dåvarande redaktören för Juridisk Tidskrift sade sig tro på något slags svar på min ovannämnda artikel, som särskilt avsåg behörighetsfrågan, men ingen har mig veterligen kommit med någon invändning.
Med den inställning regeringsrätten intagit skulle – om endast ett brott kallas ”omständigheter” – preskription av brott aldrig inträda för personer, som är eller blivit legitimerade inom hälso- och sjukvården. Förvaltningsdomstol skulle kunna agera brottmålsdomstol t.ex. femton år efter det åtalspreskription inträffat, d.v.s. vid en tid då allmän åklagare eller allmän domstol ej har rätt att befatta sig med gärningen ifråga. Lika överraskande är hur lätt regeringsrätten avfärdar de avgörande bevisfrågorna i målet.
Rättegångarna mot Thomas och Teet försiggick under en osaklig, hatfull massmedial hetskampanj – en kampanj, som i viss mån kan förmärkas än idag. Så t.ex. sände Sveriges television under 2001 ”dokumentärprogram” (det första sändes vid sex separata tillfällen!) med fantasifulla antydningar om de båda läkarnas skuld och utan hänsynstagande till de faktiska förhållanden och dokumenterade uppgifter, som finns att tillgå för envar med ett objektivt intresse i denna rättssak.
Det finns åtskilligt som gör att allmänhetens förtroende för polisen och domstolarna minskat på grund av vad som förekommit i detta fall: En ensidig och dålig polisutredning med maraton-förhör och med kränkande inslag mot de misstänkta samt ”läckor” till pressen. Två misstänkta som från början och än idag förklarar sig inte ha med saken att göra. De satt häktade ca ett halvår var, under det att massmedia drev hetsjakten vidare. (Redan i min skiljaktighet 1989 i HSAN förklarade jag att åtalet egentligen inte borde ha väckts.) Två domar med diametralt motsatt utgång i såväl tingsrätt som kammarrätt. Återförvisningar och för den stora allmänheten obegripliga hinder att överklaga, när en tingsrätt såsom ”konsumentupplysning” i domskälen (lagmannen Carl-Anton Spak i Svenska Dagbladet 17 juni 1989) förklarar två personer skyldiga till ett preskriberat, icke åtalat och förnekat brott. En kammarrätt som håller brottmålsrättegång och i sin dom presterar en utomordentligt ensidig bevisvärdering.
Med hänsyn till vad som anförts i denna skrift är det nödvändigt att skapa klarhet i de frågor som uppkommit i denna rättssak. Det gäller frågan om rättvisa och rättssäkerhet samt om allas likhet inför lagen och om två människors heder och framtid. Följaktligen är det av yttersta vikt, att kritiken mot de viktigaste länkarna i den av Kr konstruerade indiciekedjan och dess hållbarhet samt handläggningen i övrigt av legitimationsärendet inom domstolarna och av myndigheter, bedöms objektivt och utan förutfattade meningar.
Jag anser det ovidkommande, om de båda läkarna eller de som företrätt dem begått misstag eller underlåtenheter vid försvaret. I ett mål av detta slag och med hänsyn till dess enorma betydelse för de misstänkta är det förvaltningsdomstolarnas skyldighet – om de nu anordnar en brottmålsrättegång – att se till att utredningen blir allsidig och att sådant som talar till de misstänktas fördel också beaktas fullt ut.
Det är endast regeringsrätten, som har möjlighet att föranstalta om en ny grundlig prövning och därigenom tillse att rättvisa skipas. Regeringsrätten har emellertid – såvitt framgår av dess beslut – vägrat att göra annat än en ytlig granskning av ärendet, som om allt vore välbeställt med Kr:s dom.
Har verkligen regeringsrätten på allvar dryftat frågan om förvaltningsdomstols rätt att hålla brottmålsrättegång angående, utom tjänsteutövningen förövade, sedan lång tid preskriberade och enligt brottsbalken brottsliga gärningar? Med vilken rätt har Kr utrett, prövat och utdömt en påföljd för ett preskriberat (och förnekat!) brott? Är det inte så, att endast allmän domstol efter åtal har rätt att döma någon för brottsliga gärningar? Gäller inte reglerna om (åtals)preskription för legitimerade personer inom hälso- och sjukvården? Kan det vara godtagbart, att det skall få förekomma grova misstag och grova förbiseenden samt ensidighet vid bevisprövning i en så viktig rättssak? Är det inte fel av Kr att före huvudförhandlingen kalla till sig ett vittne under de förhållanden som ovan anförts?
Detta är några av de frågor som berörts ovan och som jag nu anhåller om ett auktoritativt svar på. Saken är av stor betydelse främst för Thomas och Teet, som genom Kr:s dom drabbats av en livskatastrof, men även för t.ex. all legitimerad personal inom hälso- och sjukvården.
Socialstyrelsen har under ett massivt massmedialt tryck fört talan mot läkarna, men har inte haft en allmän åklagares skyldighet att tillvarata även svarandenas rätt. Den som ej närvarit vid kammarrättens förhandling i detta ärende kan inte uttala sig om svarandeombudens insatser, men klart är att de opinionsmässigt seglat i hård motvind. Det var därför så mycket viktigare, att kammar- rätten stod emot. De båda läkarna hade under många och långa förhör bestämt förnekat att de hade med saken att göra. Det fanns ingen teknisk bevisning i målet. Den indiciekedja som framlades måste på alla punkter prövas med hänsyn till olika tolkningar och under beaktande av att socialstyrelsen hade bevisbördan. Tyvärr kan jag inte finna, att kammarrätten fullgjort denna sin plikt. Redan en genomläsning av de delar av domen, där bevisbedömningar gjorts, ger det intrycket att man godtog allt – stort och smått – för att komma fram till tingsrättens beryktade domskälstillägg.
Det synes mig uteslutet, att regeringsrätten i resningsärendet tagit del av t.ex.: nyhetsmedias hetskampanj mot Thomas och Teet 1988 -1991 ( kan med hänvisningar till källor studeras i Lindbergs bok), sakkunnigas kritik mot Rajs utlåtande i målet och därefter, Hellboms artikel i Svensk Juristtidning 1994 samt Astrid Holgersson-Birgit Hellboms ovannämnda publikation om psykologen Lindblads tolkning av ”moderns och barnets berättelse” beträffande angivelsens uppkomstbetingelser.
Kan då vår högsta förvaltningsdomstol i sin roll av brottmålsdomstol vara skyldig att ingripa och ställa tillrätta vad som blivit fel? Enligt min uppfattning måste de båda högsta instanserna inom domstolsväsendet alltid ha rätt att granska ett mål i syfte att upprätthålla förtroendet för rättsskipningen och försvara enskildas rätt och integritet. Enligt den ”gamla” rättegångsbalken kunde Högsta domstolen förordna att föredragningen ”skulle ha den vidlyftighet som om saken skulle ånyo skärskådas”. I princip gäller väl alltjämt denna rätt att i brottmål försvara den enskilde individens rätt och rättigheter även för den högsta förvaltningsdomstolen. Vad jag här anfört synes mig klart visa, att en sådan prövning är påkallad och rymmes inom såväl 37 b § förvaltningsprocesslagen som 58 kap. 2 § punkterna 4 och 5 rättegångsbalken.
Jag har dock personligen ingen möjlighet att få till stånd en ny prövning av denna rättssak. Jag känner ingen av de båda läkarna och har inte haft kontakt med någon av dem, dock har jag sett Thomas en gång och det var vid den muntliga förhandlingen 1989 i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, vars ordförande jag var i 16 år. Jag har vägrat att ta emot någon ersättning för vad jag nu eller tidigare skrivit i saken. Jag har ingen befogenhet eller behörighet att företräda Thomas eller Teet i resningssammanhang eller eljest.
Mitt enda intresse i saken är att få till stånd en rättvis och auktoritativ bedömning i denna rättssak, eftersom det är uppenbart att allvarliga fel begåtts av de rättsvårdande myndigheterna.
Som nyss framhållits är det av utomordentligt stor betydelse för de båda läkarnas goda namn och framtida liv och försörjning att få till stånd en grundlig prövning. Man måste också ta i betraktande, att de båda icke kunnat få någon överprövning av det mot rättspraxis i tingsrättens dom intagna och med öppna ögon för konsekvenserna gjorda tillägget. Om detta tillägg inte gjorts, hade hela denna rättsaffär därmed varit avslutad. Det är svårt att finna exempel på några som lidit så mycken skada av en dom vari de helt frikänts.
Stockholm den 6 februari 2002
Lars-Erik Tillinger
F.d. hovrättslagman
Honorary President of the International Association of Judges
Hedersledamot i Sveriges domareförbund
Texten återges med författarens tillstånd.