Förordet till Döden är en man
I början av 1994 fick jag ett journaliststipendium från Brottsförebyggande rådet. Min avsikt var att genomföra ett pilotprojekt, som längre fram kunde utvidgas till en bredare forskningsinriktad granskning av nyhetsmediernas kriminaljournalistik. Den ursprungliga frågeställningen var inte särskilt teoretisk till sin karaktär. Jag ville helt enkelt jämföra nyhetsmediernas bild av ett uppmärksammat brottmål med fakta i målet. I vilken utsträckning stämde egentligen det allmänna intrycket som journalisterna förmedlade av t ex bevisningen i målet med det som man i brist på bättre ord kunde kalla ”verkligheten”, dvs de olika fakta som framkommit i förundersökning och rättegång?
Det var flera skäl som fick mig att välja rättsfallet Catrine, den unga prostituerade kvinna, vars styckade kropp hittades i svarta plastsäckar i Solna sommaren 1984. Rättegångarna mot de två läkare, som fyra år senare åtalades för att ha mördat och styckat henne utvecklades till vad som ibland kallats århundradets svenska brottmålsrättegång. Bevisningen i målet var omstridd och massmediernas intresse för fallet närmast överväldigande.
Till detta kom sedan också en nyfikenhet av mer personligt slag. Min fru arbetade några år som rättsläkare vid rättsläkarstationen i Solna efter det att den s k Obducenten gripits av polisen. Jag kände till en del om arbetsmiljön på stationen och visste att några av Obducentens tidigare kollegor var mycket kritiska till den rättsliga processen. Man menade att domstolarna påverkats av den allmänna opinion, som skapats av publiciteten kring fallet.
Och detta blev den andra frågeställningen i mitt projekt. Fanns det i materialet kring Catrine-fallet något som tydde på att domstolarna visat lyhördhet för opinionsyttringar? Fanns det några tecken till att publiciteten kring fallet påverkat den rättsliga processen?
Av flera skäl kom det här pilotprojektet att dra ut på tiden långt mer än vad jag någonsin föreställt mig. Enbart i tingsrättens arkiv finns uppskattningsvis fyratusen sidor rättegångsmaterial. Till detta kommer sedan akterna i kammarrätt och hovrätt och den sekretessbelagda mycket omfattande polisutredning i fallet, som jag så småningom tilläts ta del av. Den stora mängden tidningsartiklar och radio- och TV- inslag kring fallet gjorde det nödvändigt att göra strikta begränsningar i mediaurvalet.
Under arbetets gång kom de två ursprungliga frågorna att smälta samman i en tredje fråga, mer tillspetsad och mer oroande. Hade de två läkarna i själva verket utsatts för ett justitiemord?
Anledningen är enkel. Den sekretessbelagda polisutredning, som jag fick ta del av stämde inte bara dåligt med massmediernas beskrivning av fallet. Den motsvarade knappast heller de krav på rättssäkerhet, som man borde ha kunnat ställa i sammanhanget.
Läsaren får avgöra om de fakta som redovisas i boken ger svar på denna överordnade fråga eller inte.
Att rättegångarna mot de två läkarna fortfarande är mycket laddade samtalsämnen för många människor, som på något sätt kommit i beröring med dem, blev snart uppenbart. Under projektets gång har ett hundratal personer intervjuats. Flera av de viktigaste intervjuade gjorde redan från början klart för mig att de inte hade för avsikt att offentligt framföra det som de i enrum berättade för mig. Skälen till detta framgår förhoppningsvis av bokens innehåll.
Det varma tack som jag riktar till dessa personer får därför uttryckas i annat sammanhang. Här vill jag i stället tacka Brottsförebyggande rådet för det stipendium, som gjorde det möjligt för mig att komma igång med projektet.
Den öppenhet och prestigelöshet som visats mig från polisens sida vad beträffar möjligheterna att få insyn i den ursprungliga förundersökningen i ärendet gör att jag hoppas på förståelse också när det gäller den kritik mot polisutredningen, som är en viktig del av bokens innehåll.
Ett särskilt varmt tack vill jag rikta till professor Leif GW Persson, som tålmodigt och med stor intellektuell generositet varit själva möjliggöraren varje gång projektet hotade att köra fast. Utan hans stöd hade det i praktiken knappast varit möjligt att genomföra.
Stor tack också till de allvetande medarbetarna vid tidningsarkiven på Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet och TT och deras värderade kollegor vid Arkivet för Ljud och Bild.
Stockholm i november 1998
Per Lindeberg
