Om de inte mördat Catrine, varifrån fick de då kroppen?
Det här är en mycket vanlig fråga, när styckmålet diskuterats i samband med mediekampanjer och opinionsmöten.
De två läkarna är ju ”dömda” för att ha styckat Catrines kropp, men blev friade från mordåtalet. Hur fick de tag i hennes kropp, om de inte vållade hennes död?
Svaret är helt enkelt att den s.k. domen för styckning inte alls var någon dom. Det var Stockholms tingsrätts sätt att ge socialstyrelsen möjlighet att begära deslegitimering av två läkare, som grundligt skandaliserats i medierna.
Trots mycket omfattande polisutredningar – som pågick under flera års tid – fanns det aldrig någonting som bevisade att Teet och Thomas skulle ha styckat kroppen eller överhuvudtaget haft någon kontakt med Catrine. De indicier som presenterades i rättssalen kan numera saklöst avfärdas som icke trovärdiga.
När styckmålet var uppe i tingsrätten var emellertid opinionsläget mycket upprört och läkarna hade i pressen beskrivits som troliga gärningsmän redan innan domen fallit.
Då tingsrätten inte såg någon möjlighet att döma läkarna för mord, skrev rätten i stället in ett påstående om styckningen i motiveringen till den friande domen, de s.k. domskälen.
Tingsrätten friade alltså läkarna i domslutet (som hade gått att överklaga), men anklagade dem för styckningen i domskälen (som aldrig kan överklagas). På det sättet satte tingsrätten en stämpel på de två männen, som de aldrig fått chansen att rentvå sig ifrån. Rättens ordförande, lagmannen Carl-Anton Spak, förklarade i en intervju (SvD 1989-06-17) att domstolen därigenom ägnat sig åt ”konsumentupplysning”. Han tyckte inte att det var fel, att läkarna nekades möjlighet att få styckningsanklagelsen prövad i högre rätt.
Styckning av en människokropp är ett brott, som ska prövas inför allmän domstol. När de två läkarna till slut efter flera år av polisutredningar ställdes inför rätta, hade styckningsbrottet redan hunnit preskriberas. Åklagaren fick alltså inte väcka åtal för styckning. Den allmänna domstolen – tingsrätten – fick inte pröva frågan.
Men när kammarrätten och regeringsrätten sedan skulle avgöra om läkarnas legitimationer borde dras in, tog de på sig uppgiften att agera som om de vore hovrätt respektive högsta domstol. Förvaltningsdomstolarna tog på sig uppgiften att vara i allmän domstols ställe.
Den dom som kammarrätten 1991 avkunnade i legitimationsärendet har hårt kritiserats av jurister som en eftergift för folkopinionen och mediahetsen mot läkarna. Det är lätt att förstå varför.
Domen tyder på att kammarrätten egentligen var ointresserad av att få fram sanningen i styckmålsfallet. Avsikten var en annan. Att hitta argument för att deslegitimera de skandaliserade läkarna och gå opinionen till mötes.
Frågan om vem som i verkligheten styckade Catrines kropp väntar därför fortfarande på sitt svar.
