Beslut i Granskningsnämnden för radio och TV beträffande Uppdrag Gransknings misstänkliggörande av Teet och Thomas
2002-10-30
(SB 680/02)
(Dnr.487/02, 706/02, 722/02-21)
SAKEN
”Uppdrag granskning”, SVT1, 2002-04-09 och 2002-06-04, programmet Anne-Catherine och rättvisan respektive ett inslag om en seriemördarteori; fråga om saklighet och opartiskhet
Tre anmälningar från elva personer
Rubricerade program utgjorde två i en serie av fyra om uppmärksammande dödsfall. De första två programmen i serien handlade om fallet Catrine da Costa och sändes under 2001. En läkare och en rättsläkare åtalades i det fallet men friades av domstol. Det anmälda programmet Anne-Catherine och rättvisan handlade om polisutredningarna kring dödsfallet på rättsläkarens hustru och det ifrågasattes om dessa varit fullständiga. I det andra nu anmälda programmet framfördes en teori om att likheterna mellan dödsfallen hos tre prostituerade kvinnor – varav en var Catrine da Costa – kunde tyda på seriemord.
Anne-Catherine och rättvisan
Ett timmeslångt reportage inleddes med att programledaren sade att fallet innehöll många märkliga omständigheter. I reportaget beskrevs hur Anne-Catherine (A-C) hade hittats död av sin make (NN) i parets sovrum i januari 1982. Hon hängde i ett klänningsskärp från sänggaveln. Det framgick vidare att det vid obduktionen hade fastslagits att ingenting talade mot att A-C hade begått självmord. Obduktionen utfördes av en rättsläkare vid rättsläkarstationen i Solna; tillika kollega till NN. Det framgick att även den kriminalinspektör som ledde polisutredningen kring fallet kände NN och enligt hans slutrapport kunde brottsmisstankar uteslutas. Reportern sade: ”Jag hade gärna velat fråga honom mer om det här men han har alltså avböjt en intervju. Vilken betydelse hade det för honom att det handlade om hustrun till en man som han själv var bekant med och hade varit mentor för? Det framgår av hans slutrapport att han tog starkt intryck av vad A-C:s man hade att säga. Varken polis eller rättsmedicin lyckades alltså i sin uppgift att noggrant och förutsättningslöst utreda fallet. Att A-C:s man var rättsläkare tycks med eller mot hans vilja ha haft en betydelse för deras slutsats. Och deras slutsats var att A-C begick självmord.”
Hösten 1984 inleddes en ny utredning, denna gång i samband med att NN förhördes om fallet Catrine da Costa. Det sades i reportaget att polisen genomförde en rekonstruktion där NN fick visa hur han hade hittat A-C död i sovrummet och att NN i någon del ändrade sin berättelse. Reportern uppgav även att enligt NN hade han själv i olika omgångar försökt att komma in i lägenheten men hindrats av en pålagd säkerhetskedja. Enligt reportern hade chefen för Stockholmspolisens tekniska rotel prövat och funnit att det gick att sätta på kedjan utifrån. Reportern sade att säkerhetskedjan därför inte var något hinder för A-C:s mördare men att också denna utredning rann ut i sanden.
En rättsläkare som var stationerad i Uppsala medverkade i inslaget. Han hade börjat intressera sig för fallet A-C året 1991 och fann då brister i obduktionen och utredningarna. Det framgick att han i ett eget utlåtande ansåg att det på rättsmedicinska grunder inte kunde ha varit självmord och att han därför kontaktade Stockholmspolisen. NN:s handledare, en professor vid rättsläkarstationen i Solna, medverkade i reportaget och även han blev, enligt reportern, övertygad om att obduktionen från 1982 och utredningarna som följde inte stämde. Polisen valde att anlita en annan expert, en professor vid rättspatologiska institutet i Köpenhamn, för att göra en bedömning av utlåtandet. Professorn, som enligt reportern inte själv tittade på bilder, prover etc., kom till andra slut än vad rättsläkaren i Uppsala hade gjort. Reportern sade att det kunde ifrågasättas om professorn, som kände NN personligen, var rätt person att vända sig till. Även den tredje polisutredningen lades ned.
En professor vid det rättsmedicinska institutet i Münster medverkade. Reportern hade försett honom med material om A-C. Den tyske professorn sade att självmord var högst osannolikt, att mord var högst sannolikt och att fallet därför borde utredas på nytt. Reportern sade: ”En ung kvinna dog, det såg ut som självmord men det var inte det. Någon annan tog sannolikt A-C:s liv. Men rättssystemet, polis och rättsläkare, misslyckades med att utreda fallet. Det ledde till att den som är ansvarig för A-C:s död hittills har sluppit undan rättvisan.”
A-C:s mamma intervjuades och hon var övertygad om att A-C inte hade begått självmord. Efter reportaget avslutade programledaren programmet med: ”Ja, A-C:s mamma hade alltså rätt. A-C blev sannolikt mördad. Och nu återstår att se vad polis och åklagare drar för slutsatser av det i dag, 20 år senare.”
De uppgifter som lämnades i reportaget om NN var bl.a. att han redan som gymnasist hade pryat på rättsläkarstationen i Solna, att han siktade på att bli rättsläkare och obducent och att han efter sina medicinska studier kom till rättsläkarstationen i Solna som doktorand. Han beskrevs av sin handledare på rättsläkarstationen som mycket ambitiös, allvarlig, noggrann, intresserad av detaljer m.m.
Seriemördarteorin
Inslaget den 4 juni 2002 var en fortsättning på granskningen från 2001 av omständigheterna kring Catrine da Costas död. Frågan som ställdes i inslaget var om Catrine föll offer för en seriemördare. Det sades finnas flera likheter mellan hennes död och två olösta kvinnomord från början av 80-talet. Men det, sade programledaren, hade polisen aldrig utrett ordentligt. En expert inom psykiatri och en brottsanalytiker medverkade i inslaget och de ansåg båda att det fanns likheter i de tre fallen. Reportern sade bl.a: ”Catrines skor och kläder hittades aldrig. Två läkare, en obducent och en allmänläkare, befanns senare av domstol skyldiga till att ha utfört styckningen av Catrines kropp men ingen har till dags dato fällts för mordet på Catrine. Mellan de här tre fallen finns ett antal likheter. De var alla prostituerade på Malmskillnadsgatan, de var under 30 år gamla, kropparna var utlagda öppet, det fanns inget försök att gömma dem, fyndplatserna var nära E4:an, nära sjukhus i en skogig terräng några tiotal meter från en mindre väg.”
I slutet av inslaget sade reportern att det fanns åtskilliga exempel på polisens oförmåga att fånga upp möjliga ledtrådar på det psykologiska planet i de tre mordfallen, bl.a. följande: ”En person hördes av polisen vid flera tillfällen som misstänkt i ett av fallen. 1991 då polisen skulle göra sin nya ansats att gå till botten med utredningarna, visste man bland annat följande om mannen. Han var medicinskt utbildad, han hade arbetat vid åtminstone två av sjukhusen intill fyndplatserna, han besökte ofta Malmskillnadsgatan med sin bil, där köpte han vid många tillfällen prostituerades tjänster, ett tjugotal prostituerade berättade att de haft honom som kund vid ett eller flera tillfällen. Han hade ett dokumenterat intresse för pornografi och grova våldsfilmer, åtskilligt sådant material hittades hemma hos honom vid polisens husrannsakan.
När polisen gjorde husrannsakan hos mannen genomsöktes också hans bil. Där hittades enligt polisprotokollet på en hylla under handskfacket bland annat en tumstock, en bild på Yngsjömörderskan inför avrättningen och utrivna kartor från katalogen. En bild på Yngsjömörderskan. Vem var då hon? Hon var den sista kvinna som avrättades i Sverige.””Bilden på Yngsjömörderskan på väg till sin avrättning var den bild mannen hade i sin bil när polisen sökte igenom den. Det var den enda bild han hade i bilen men polisen frågade honom aldrig varför han hade den där.” Två professorer i psykiatri ansåg att bilden utgjorde ett ovanligt fynd som man hade behövt få en förklaring på. Den ena professorn sade att bilden tydde på att personen i fråga ägnade sig åt att skada kvinnor.
Elva personer har anmält programmet Anne-Catherine och rättvisan och två av dem har även anmält inslaget om seriemördarteorin. Anmälarna mot Anne-Catherine och rättvisan anser att programmet medvetet undanhöll TV-tittarna väsentliga uppgifter. Som exempel på sådana uppgifter anförs att A-C till en väninna sagt sig tjäna pengar som lyxprostituerad, att A-C flera gånger hade talat om att ta sitt liv och det på ett rent och snyggt sätt och att A-C hade skrivit ett avskedsbrev vars innehåll kunde förklara den sinnesstämning som A-C befann sig i vid dödsfallet. Bl.a. genom att uppgifter av den här karaktären utelämnades blev presentationen av fallet tendentiös och vinklad på ett sätt som misstänkliggjorde ”obducenten” NN.
Han utpekades som huvudmisstänkt i programmet eftersom det scenario som antyddes knappast i realiteten lämnade utrymme för någon annan gärningsman. Identifieringen av den potentielle mördaren skedde på ett medvetet försåtligt sätt, där avsikten tycks ha varit att minska riskerna för en förtalsprocess, samtidigt som man lät TV-publiken få klart för sig vem som avsågs. Anmälarna kritiserar även det utrymme som de medverkande rättsläkarna gavs i programmet. Anmälarna mot inslaget om seriemördarteorin anser att NN på lösa grunder utpekades för att vara seriemördare. De kritiserar vidare att det framställdes som misstänkt att NN hade en bild på Yngsjömörderskan i handskfacket. Enligt en av anmälarna påstod reportern dessutom felaktigt att läkaren och obducenten dömdes för styckningen på Catrine da Costa.
Sveriges Television (SVT) anser att programmen inte strider mot kraven på saklighet och opartiskhet och anför som stöd härför följande. Enligt SVT:s granskningsuppdrag är det programföretagets uppgift att så allsidigt som möjligt belysa, granska och undersöka sådant som kan vara relevant, exempelvis för rättskipningen i vårt land. Uppdrag gransknings utgångspunkt har varit att granska polisens och rättsmaskineriets förmåga att hantera de olika situationer som beskrivs. Genom hjälp av utomstående expertis att granska den rättsmedicinska utredningen framkom skäl för att i programmet Anne-Catherine och rättvisan påstå att bedömningen av A-C:s död som sannolikt självmord på goda grunder kunde ifrågasättas och att detta borde ha framgått redan vid den första obduktionen.
Stockholmspolisen beslutade i juni 2002, som en direkt följd av programmet, att inleda en ny förundersökning kring A-C:s dödsfall. Polisens misstankar mot maken i samband med A-C:s död berördes aldrig i programmet. Vid ett tillfälle nämndes upplysningsvis vilka som hördes i samband med en förnyad utredning kring A-C:s död. SVT tillbakavisar att det skulle framgå att det var ”obducenten” som hördes. Orden ”rättsläkare och obducent” förekommer vid ett tillfälle i programmet, nämligen inledningsvis när tittarna fick reda på hur A-C och hennes man träffades. SVT har konsekvent undvikit att nämna något om polisens misstankar eftersom detta inte utgjorde fokus i programmet.
Fokus var istället, som ovan sagts, den eventuella påverkan som kan ha skett genom det faktum att utredarna hade en personlig relation till maken och, som en följd därav, bristerna i obduktion och polisutredning. SVT kan inte se vad bl.a. A-C:s sexualliv har för intresse för dödsfallet. Det ”avskedsbrev” som anmälarna hänvisar till utelämnades av följande anledning. Maken kom till polisen med brevet flera dagar efter dödsfallet. Det hittades alltså inte när polisen undersökte lägenheten. Brevet var varken undertecknat eller daterat och en skriftanalys gav inget entydigt besked om att A-C verkligen skrivit det. Det hade inte något förklaringsvärde vad avser A-C:s sinnesstämning för dödsfallet. Anmälarnas påstående att programmet misstänkliggjorde NN tillbakavisas.
Frågan om vem som skulle ha kunnat döda A-C och hur det skedde lämnas helt åt sidan i programmet, eftersom den inte omfattas av granskningen. Programmet pekar på att någon person kunde ha tagit sig in till A-C under kvällen och lämnat henne död, till synes offer för ett självmord. Det kan inte uteslutas att en del av publiken visste att maken var densamme som den s.k. obducenten. Detta betyder dock inte att han pekades ut som gärningsman i samband med A-C:s död. Ifråga om anmälningarna mot inslaget om seriemördarteorin anför SVT följande.
Uppgiften i inslaget om en bild som återfanns i en bil belyste ett av de problem som inslaget handlade om, nämligen polisens brist på förmåga att uppfatta psykologiska signaler vid brottsutredningar. Av anmälningarna att döma kunde man få uppfattningen att någon misstänkt skulle ha namngivits eller på annat sätt pekats ut. Detta tillbakavisas bestämt av SVT. Bilägaren var avidentifierad. Det angavs för det första inte vilken av de tre mordutredningarna som aktualiseras när det gällde bilden. Vidare hördes vid dessa tre mordutredningar t.ex. flera läkare, flera misstänka utsattes för husrannsakan och flera misstänkta var prostitutionskunder etc. Ingen information gavs heller i övrigt i inslaget som kunde möjliggöra en koppling av uppgiften om bilden till någon bestämd person.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Programmen och anmälarnas kritik aktualiserar bestämmelsen i 6 § i SVT:s sändningstillstånd att programverksamheten skall bedrivas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att det skall råda en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet i televisionen. Kravet på opartiskhet innebär bl.a. att kontroversiella ämnen eller händelser inte får behandlas ensidigt på det sättet att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar ett program. Av betydelse för bedömningen är också 10 § i sändningstillståndet som bl.a. ålägger SVT att stimulera till debatt, att kommentera och belysa händelser och skeenden samt att granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna. Dessa skyldigheter innebär enligt Granskningsnämndens praxis att program eller inslag kan ha en kritisk infallsvinkel utan att därför strida mot kravet på opartiskhet. Kravet på saklighet innebär främst att uppgifter som är av betydelse för framställningen skall vara korrekta och att framställningen inte får vara vilseledande, t.ex. genom att väsentliga uppgifter utelämnas.
Anne-Catherine och rättvisan
Granskningsnämnden konstaterar att programmet i första hand handlade om eventuella brister i rättsväsendets utredningar och ett ifrågasättande av slutsatsen att A-C begått självmord. Enligt nämndens uppfattning ligger en sådan granskning också i linje med den tidigare nämnda granskningsskyldigheten enligt 10 § i sändningstillståndet. Den omständigheten att programmet hade en kritisk infallsvinkel medför därför inte i sig att det strider mot kravet på opartiskhet. Nämnden har inte funnit belägg för att programmet skulle strida mot kravet på saklighet. Enligt nämndens uppfattning måste programföretagen kunna göra program som innebär ifrågasättande av domstolars, åklagares och polisers slutsatser, såväl om att brott kunnat styrkas som att så inte kunnat ske. För det fall programföretagets utgångspunkt blir att någon kan ha begått brott måste det emellertid ställas stora krav på opartiskhet i förhållande till den utpekade personen.
Det aktuella programmet kom att handla, inte bara om brister i utredningarna kring A-C:s dödsfall, utan även om A-C:s make NN och hans yrkesliv. Uppgifter lämnades om NN:s utbildning, arbetsplats och om hur hans handledare uppfattade honom som person. Det framgick dessutom bl.a. att NN ändrat sin berättelse i samband med rekonstruktionen och att han förhördes vid utredningen av fallet Catrine da Costa. Det förekom således fler uppgifter om NN än som enbart kan ha haft betydelse för att utröna huruvida hustrun hade begått självmord eller inte. Enligt nämndens bedömning gav programmet därigenom sammantaget en bild av att NN på något sätt kunde misstänkas vara inblandad i hennes död. Något påstående om att så skulle vara fallet gjordes emellertid inte i programmet. Då de nyss nämnda uppgifterna dessutom skulle kunna ha betydelse för att bedöma orsakerna till de eventuella bristerna i utredningarna kring A-C:s död, finner Granskningsnämnden vid en samlad bedömning att programmet inte strider mot kravet på opartiskhet.
Seriemördarteorin
Även inslaget om seriemördarteorin handlade om brister i polisutredningar. Den enda koppling som gjordes i inslaget till NN var i samband med beskrivningen av ”en person (som) hördes av polisen som misstänkt i ett av fallen.” Nämnden gör bedömningen att detta inte innebar något uppenbart utpekade av NN annat än för dem som redan var mycket insatta i fallen. Något utpekande med innebörd att NN kunde misstänkas för seriemord gjordes därmed inte heller. Inslaget strider därför inte mot kravet på opartiskhet.
Nämnden konstaterar att det av inslaget framgick att två läkare, en obducent och en allmänläkare, av domstol befunnits skyldiga till att ha utfört styckningen av Catrine da Costas kropp men att ingen till dags dato hade fällts för mordet. Den omständigheten att det inte framgick att domstolens slutsats endast kommit till uttryck i domskälen, medför inte att inslaget strider mot kravet på saklighet. Nämnden kan inte heller i övrigt finna att det strider mot kravet på saklighet i SVT:s sändningstillstånd.
Detta beslut har fattats av Göran Schäder, Ingrid Edström, Susanne Ljung, Ella Niia, Agneta Ringman, Karin Nyberg Fleisher och Bo Reimer efter föredragning av Helena Söderman.
På Granskningsnämndens vägnar
Göran Schäder
Helena Söderman
[ Granskningsnämnden har JO-anmälts för misstänkt jäv i samband med detta beslut, klicka här för att läsa anmälan ]