Det fanns väl inga andra misstänkta än läkarna?
Jo, några andra fanns det faktiskt – åtminstone i polisutredningens inledningsfas och i den nya förundersökning, som startade under 1999.
Tidigt tipsades mordutredarna om en polskfödd slaktare, Stanislaw G, som tidigare med stor brutalitet dödat tre personer. Bland dessa fanns en kvinna i Malmö, vars kropp styckats och dumpats i plastsäckar på ett sätt som påtagligt erinrade om det sätt som Catrines kropp behandlats på.
Avstyckningen av Catrines armar (med kvarsittande skulderblad) väckte tidigt misstankar om att styckningen utförts av någon, som hade vana att stycka djurkroppar. Det var först när rättsläkaren Jovan Rajs blivit informerad om polisens misstankar mot hans kollega Teet, som Rajs började spekulera kring möjligheterna att gärningsmannen (-männen) haft kunskaper inom områdena kirurgi, mänsklig anatomi, ortopedi och obduktionsteknik.
Slaktaren Stanislaw G bodde i Stockholmstrakten (Södertälje) sommaren 1984 och saknade ett klart alibi för den period i juni 1984 då Catrine försvann. Han förnekade att han någon gång skulle ha haft kontakt med någon gatuprostituerad på Malmskillnadsgatan (där Catrine brukade vänta på sina kunder), men utpekades av flera prostituerade som besökare i prostitutionskvarteren. Stanislaw G var sedan tidigare känd för att neka till allt som lades honom till last, även när bevisningen mot honom var överväldigande.
Det sätt på vilket huvudet avskiljts från kroppen på den dödade och styckade kvinnan i Malmö uppvisade drag, som starkt påminde om obduktionsfynden rörande Catrine.
Det är idag knappast realistiskt att tro att man att i efterhand ska kunna fastställa huruvida det var Stanislaw G eller någon annan som styckade och möjligen också dödade Catrine. En viktig anledning till detta är att Stanislaws förehavanden aldrig undersöktes närmare av polisen.
Vad mannens existens i utredningen däremot tydligt visar är att polisutredningen inte bedrevs förutsättningslöst, utan tidigt inriktades på att få fast just Teet, trots att det inte fanns något som gjorde honom mer misstänkt än andra.
Objektivt sett fanns det betydligt större anledning att utreda Stanislaw G-spåret än att satsa alla resurser på att försöka få fram bevis mot Teet.
Stanislaw G avled under 1987. Någon fortsatt utredning kring hans förehavande vid tidpunkten för Catrines död och styckningen av hennes kropp är det inte realistiskt att förvänta sig. Däremot borde hans DNA matchas mot de DNA-fynd som sent omsider påträffats på en handduk nära säckarna på den första fyndplatsen.
I polisutredningen från 1984 finns ytterligare några personer som (till skillnad från Teet och Thomas) bevisligen haft kontakt med Catrine och som tidigare gjort sig skyldiga till våldsbrott.
En av de män som polisen borde ha granskat närmare var en tidigare dömd person som stod antecknad i Catrines telefonbok och som hade sin bostad helt nära den andra fyndplatsen på Eugeniavägen. En prostituerad kvinna berättade för mordutredarna att mannen haft sex med henne i lokalerna på Eugeniavägen. Först ett halvår efter säckfynden och någon månad efter det att polisen tvingats släppa Teet Härm ur häktet i brist på bevis hördes mannen av mordutredarna. Han förklarade då att hans relation till Catrine da Costa enbart varit vänskaplig och att han aldrig varit hennes kund. Polisen godtog mannens uppgifter och gick aldrig vidare med någon utredning mot honom. Även den mannens DNA borde givetvis jämföras med DNA-fynden på handduken.
I den nya förundersökning som startade under 1999 efter publiceringen av ”Döden är en man”, femton år efter Catrines död, var de två läkarna inte längre föremål för polisens intresse. I stället hördes två män, båda bosatta i Solna inte långt från den plats där de första plastsäckarna med kroppsdelar påträffades. Männen hade förekommit perifert i den gamla förundersökningen från 1984.
Båda männen hade haft kontakt med Catrine. Hos den ene av dem hade hon bott av och till under kortare perioder. Denne mans badrum demonterades i sökandet efter biologiska spår. Hans köksknivar och redskap undersöktes vid statens kriminaltekniska laboratorium. Ingenting framkom emellertid som band någon av männen vid styckningen av Catrines kropp.
SVT-redaktionen ”Uppdrag Granskning” har i två program under 2001 utpekat en 60-årig man i Catrines bekantskapskrets som möjlig gärningsman. Även hos denne man hade Catrine bott under några veckor våren 1984 och när han hördes av polisen berättade mannen att Catrine kommit till hans lägenhet tidigt på pingstdagens morgon och att han kört henne till Kungsträdgården vid tiotiden på förmiddagen, innan han själv fortsatte norrut till en gård i Dannemoratrakten, dit han var bjuden på lunch.
Enligt ”Uppdrag Granskning” skulle mannen därigenom varit den siste som sett Catrine i livet och reportern Lars Borgnäs kritiserade polisen för att man inte 1999 (då mannen varit död i närmare ett decennium) startade en förundersökning mot den avlidne.
I ett uppföljningsprogram har samme reporter försökt göra troligt att 60-åringen kanske var bekant med Obducenten och att båda haft något med Catrines död och styckningen av hennes kropp att göra. Av sammanhanget framgick att i så fall även Thomas och en polisman, som bodde granne med Teet (och i hemlighet bevakade honom för spaningsledningens räkning) skulle ha varit inblandade.
Det antyddes också i programmets slut att det skulle ha varit något skumt med 60-åringens död. Han avled 1990, sex år efter Catrines död.
Av flera skäl framstår det s.k. ”arkitektspåret” som lösa spekulationer. Mannens DNA har under 2007 jämförts med DNA-fynden på handduken, men inte visat någon övertygande matchning.
Uppdrag Granskningsprogrammen kan tillsammans med en del andra inslag i SVT:s Aktuellt och i Sveriges Radio ses som ett uttryck för oviljan hos vissa public serviceredaktioner att acceptera tanken på att de två läkarna faktiskt kan vara oskyldiga och ett försvar för den bild av fallet som massmedierna medverkat till att bygga upp.
