Fotohandlarnas bilder lämnades väl till polisen?

Ja, man skulle faktiskt kunna tro det.

När fotohandlarfrun Anita Schröder under 1998 stämde svenska staten på skadestånd för det lidande hon ansåg sig ha utsatts för genom att hon tagit kontakt med polisen och senare vittnat i tre rättegångar mot läkarna, skrev TT:s reporter Yvonne Moberg:

”Idag ångrar hon att de gick till polisen med styckmordsbilderna. – Priset blev för högt. Ett förstört liv i skräck och sjukdom. Det berättade kvinnan som för snart fjorton år sedan tog emot bilderna för framkallning i sin och makens fotoaffär i Solna.”

Expressenjournalisten Anders Fallenius gav en liknande beskrivning:

”Kvinnan lämnade styckmordsbilderna till polisen – och blev därmed nyckelvittne mot obducenten. Nu kräver hon tre miljoner i skadestånd av staten för det lidande som detta inneburit, bland annat i form av hot från obducenten.”

Och i Dagens Nyheter skrev reportern Elisabeth Sjökvist:

”Idag ångrar kvinnan att hon gick till polisen med styckmordsbilderna. Sedan några år lever hon på socialbidrag och hon och hennes make har separerat.”

Det verkar ju faktiskt som om bilderna existerat och lämnats till polisen.

Men sanningen var en annan. Det fanns aldrig några bilder. Vad det rörde sig om var fotohandlarparets minnesbilder av fotografier av en styckad kvinnokropp, som de uppgav att personalen i butiken mått dåligt av att se.

Det visade sig emellertid att ingen i personalen kom ihåg några sådana bilder. Polisen fick nöja sig med fotohandlarparets beskrivning av bildernas innehåll. Dessa beskrivningar var från början vaga, men blev för varje nytt förhör alltmer detaljerade.

I Stockholms tingsrätt och i kammarrätten användes dessa imaginära bilder som bevisning mot Teet och Thomas. Domstolarna utgick från att de faktiskt funnits. Och förmodligen var det därför journalisterna skrev som de gjorde.