Men om de är oskyldiga varför har de inte fått resning?

Ja, ett vanligt svar från jurister på den frågan är helt enkelt att de två läkarna ju friats i domstol och följaktligen inte är dömda för någonting. En friande dom kan inte överklagas – alltså kan de inte heller få resning.

Nu var det visserligen så att tingsrätten i sin motivering till den friande domen – i domskälen alltså, inte i domslutet – påstod att de två läkarna överbevisats om att ha styckat kroppen. Men domskäl kan inte överklagas, det vet varje domstolsjurist. Domskälen är rättens resonemang inför domslutet – och ett resonemang kan inte omprövas i någon annan domstol, bara det domslut som resonemanget leder fram till.

Och domslutet var som sagt friande. Alltså kan inte Teet och Thomas få styckningsanklagelsen prövad i nästa instans.

Nu blev det ju så att tingsrättens påstående i domskälen låg till grund för ansvarsnämndens beslut att ta ifrån de två läkarna deras legitimationer. När de överklagade det beslutet till kammarrätten, ansåg kammarrätten av rättssäkerhetsskäl att ett uttalande i tingsrättens domskäl inte hade den tyngden att det kunde ligga till grund för en deslegitimering. Teet och Thomas fick alltså tillbaka sina legitimationer.

Kammarrättens beslut resulterade i att medierna agerade domstol och publicerade namnen på de två läkarna, som ju i medierna dessförinnan beskrivits som två perversa våldsverkare. Den folkstorm som följde, fick Regeringsrätten att ge kammarrätten bakläxa.

Regeringsrätten begärde nu i praktiken av kammarrätten, som är en förvaltningsdomstol, att den skulle agera som om den vore hovrätt, d.v.s. allmän domstol som ju har till uppgift att pröva mål enligt brottsbalken.

Med andra ord: förvaltningsdomstolen, som normalt inte ska befatta sig med brott enligt brottsbalken, fick i uppdrag att hålla rättegång om något som en allmän domstol aldrig skulle haft rätt att ens ta upp – nämligen ett brott, som var åtalspreskriberat.

Det är vid denna märkliga rättegång 1991 som läkarna deslegitimeras.

Men om det numera finns nya omständigheter som visar att bevisningen mot läkarna i själva verket inte var trovärdig, är det då inte självklart att de bör få chansen till en ny prövning av anklagelsen om styckningen?

Nej, Regeringsrätten har hittills motsatt sig detta. Under 2001 och 2003 har Regeringsrätten summariskt avslagit resningsansökningar för de två läkarna. Det är tydligt att landets högsta förvaltningsdomstol inte är beredd att medge att allvarliga felbedömningar gjorts i denna inflammerade rättssak.

Den som tydligast formulerat orsakerna till regeringsrättens bristande intresse för de två läkarnas sak är professor Knut Ahnlund, ledamot av Svenska Akademin:

”Jag tror att förklaringen till att den här katastrofen blivit så
total ligger i vad jag skulle vilja kalla för den självgenererande
rättslösheten.

Ett från början tvivelaktigt eller ohållbart domslut blir
utsatt för debatt och kritik och dess ihålighet framträder allt
tydligare. Samtidigt står det klart att en revision av domarna skulle få
vittgående konsekvenser för tilltron till den svenska rättvisan.

En grundlig kalfatring av fallet skulle ofelbart kasta ett mycket
besvärande sökarljus bakåt, inte bara över hela hanteringen av det
aktuella fallet utan också över det sätt att i obehagliga lägen
manipulera de förefintliga rättsreglerna som vi under senare år sett
flera exempel på.

En rad sjuka punkter som till exempel den upprörande
och charlatanartade behandlingen av de incestanklagelser mot en av de
åtalade som bidrog till att förgifta atmosfären kring de två läkarna
skulle då kräva en grundlig genomgång, en rad andra lika graverande
inslag att förtiga.

Åtskilliga personer med offentlig status som helhjärtat och med de
naivt troendes glöd tagit ställning i saken skulle då ytterligare
exponeras på ett sätt som ter sig obekvämt för den hierarkiska
stabiliteten i landet.

Det har då blivit allt mer angeläget att lägga locket på den allt mer
stinkande tunnan, att få tyst på kritiken och mana vålnaden i jorden.
Man har passerat den punkt där en rimlig återvändo finns; att nu efter
alla tvärsäkra uttalanden man gjort åtra sig skulle innebära ett alltför
stort erkännande av ett rent fiasko.

Ändå måste man göra det, för att rädda de spillror som ännu kan
räddas. Kasta äntligen prestigen åt sidan och se verkligheten i ögonen!”

(Citerat med tillstånd av författaren och Moderna Tider)