Men vittnena fanns det väl ingen anledning att tvivla på?

De viktigaste vittnen, som chefsåklagaren Helin åberopade är följande:

Dagboksvittnet ”Anna S”, fotohandlarparet ”Anders och Annika Schlyter”, Fru ”Käthe Nilsson” (i medierna ofta känd som Kvinnan med hunden), civiljägmästaren ”Helge Grahn” och f d tunnelbanepolisen Marie Rådén. De många prostituerade, som dök upp med sensationella uppgifter fyra år efter Catrines död i samband med rättegångarna kan saklöst avfärdas, eftersom deras uppgifter inte är trovärdiga. Det enda undantaget är ”Elisabet T”, som redan hösten 1984 hade pekat ut Teet som den sexkund, som försökt strypa henne i en trappuppgång på Östermalm.

Om dessa vittnen kan följande sägas:

Dagboksvittnet ”Anna S” var en prostituerad narkoman, som dök upp under märkliga omständigheter mellan de båda rättegångarna i tingsrätten våren 1988. Hon visade upp två dagböcker, i vilka hon påstod sig ha antecknat vad Catrine under 1983 och 1984 skulle ha berättat för henne om två perversa läkare, som i ett litet barns närvaro skulle haft sex med Catrine i något som kallades ”dödsrummet”. Catrine skulle ha anförtrott ”Anna S” att en av läkarna var nekrofil.

”Anna S”:s berättelse 1988 skiljer sig helt från de uppgifter hon på eget initiativ lämnade till polisen vid flera tillfällen under sensommaren 1984, då Catrines kvarlevor just identifierats. Hennes ursprungliga uppgifter – som inte innehåller någonting om de två läkarna – är helt oförenliga med hennes senare uppgifter och kan inte förklaras med minnesluckor eller något liknande.

Det är uppenbart att ”Anna S” ljuger vid det senare tillfället, dvs att de vittnesuppgifter som åklagaren åberopade i tingsrätten och som senare upprepades i kammarrätten inte är med sanningen överensstämmande.

”Anna S” hördes under 2000 av Västerortspolisen som misstänkt för mened och kunde då inte på ett tillfredsställande sätt förklara de motsägelsefulla uppgifter hon lämnat. Hon kunde heller inte tala om vart hennes dagböcker tagit vägen. Chefsåklagare Bjarne Rosén avskrev emellertid trots detta ärendet utan att väcka åtal. (Se vidare SvD Brännpunkt 01-07-29, Zoran Buric ”Annas dagböcker var förfalskade” ; DN Debatt 00-09-10, Per Lindeberg ”Misstänkt mened sopas under mattan”; AB 00-07-24, Jan Guillou ”Varför åtalas inte menederskan”; ”Döden är en man” ss 455-470).

Fotohandlarparet ”Anders och Annika Schlyter” kontaktade polisen under hösten 1987, sedan de sett i tidningen att polisen sökte efter bilder av en styckning. Parets ursprungliga uppgifter till polisen är mycket vaga. De har uppenbara svårigheter att beskriva den person, som de påstod lämnat in en filmrulle (möjligen flera) i deras butik några år tidigare för framkallning och kopiering. Fotohandlaren och hans fru har också till en början svårt att mer i detalj beskriva bildernas innehåll. Vad de i första hand minns är att personalen i fotobutiken mådde mycket dåligt av att se bilderna ifråga och att de själva blivit sömnlösa och helt tappat matlusten under lång tid.

Efter att ha genomgått en serie polisförhör blir makarna ”Schlyter” emellertid mer och mer säkra på sina minnesbilder, framför allt beträffande den mystiske kund, som skulle ha besökt fotobutiken drygt tre år tidigare. Till slut pekar fotohandlarfrun ut Thomas som kunden ifråga.

Mot deras uppgifter talar följande:

Ingen av de anställda i fotofirman har kunnat bekräfta fotohandlarparets historia om en mystisk kund med skrämmande bilder av en styckad kropp, inte ens ”Annika Schlyters” äldre syster som arbetade i butiken under den aktuella perioden. Inte heller ger parets egna uppgifter om händelsen intryck av att förmedla några säkra minnesbilder.

Att de här två vittnena kom att få en nyckelroll i rättegångarna mot Teet och Thomas beror helt och hållet på den omständigheten att fru ”Schlyter” – senare sekunderad av sin make – pekade ut Thomas vid en vittneskonfrontation (videofilm) på polishuset i Stockholm hösten 1987.

Den dokumentation av utpekandet, som polisen förmedlade till åklagarmyndigheten som underlag för åtalet är emellertid så grovt missledande att den måste betecknas som ett falsarium. Bandupptagningen från det vittnesförhör, som ledde till utpekandet visar i själva verket att fru ”Schlyter” gissade sig fram till ”rätt” person i en dialog med de polismän, som själva arbetade med utredningen.

Av flera skäl kan detta utpekande omöjligt accepteras som bevisning mot vare sig Thomas eller Teet. Detta hindrar dock inte att makarna ”Schlyters” uppgifter vid den rättsliga prövningen betraktats som avgörande bevisning för de två läkarnas skuld. (Jmfr ”Döden är en man”, ss 317-349)

Kvinnan med hunden var en äldre dam, ”Käthe Nilsson”, som kontaktade polisen 1988 och sedan pekade ut Teet och Thomas som de två personer med ett litet barn i en barnvagn, som hon tre och ett halvt år tidigare sade sig ha sett gå in i anatomiska institutionens byggnad på Karolinska institutets område just den dag, då chefsåklagare Helin misstänkte att Catrine dödats och styckats. Den aktuella entrén på Anatomen ligger drygt hundra meter från närmaste entré på rättsläkarstationen.

Mot detta vittnesmål kan följande invändningar göras:

”Käthe Nilsson” pekade ut de två läkarna först efter det att de visats upp för allmänheten i rättssalen. I kvällspressen hade dessutom publicerats en bild på den konfrontationsgrupp, i vilken Thomas ingick. Vidare hade Teets ansikte på grund av slarv för ett kort ögonblick visats i en nyhetssändning i TV.

Det som fru ”Nilsson” hängde upp sin minnesbild på var det strålande vackra och varma helgvädret, men vädret pingsthelgen 1984 var kyligt och föga strålande. Att Teet och Thomas tillsammans med den lilla dottern skulle ha gått in på Anatomen annandag pingst var inte troligt, eftersom det fanns personal i byggnaden, som i så fall borde ha noterat deras närvaro och eftersom ingenting tydde på att de haft nycklar till institutionen och eftersom det är svårt att förstå varför de överhuvudtaget skulle besöka Anatomen, ifall deras ärende (som åklagaren påstod) skulle ha varit att ha sex med Catrine och därefter döda och stycka henne på rättsläkarstationen.

”Käthe Nilssons” vittnesuppgifter utvecklades efter hand (ungefär som fotohandlarparets) till en åskådlig och sammanhängande berättelse, men saknar trovärdighet.

Detta fann också tingsrätten 1988, som avfärdade vittnet.

Och det kanske inte är så konstigt. För hur troligt är det egentligen att en äldre person, som sommaren 1984 gått med sin hund på KI:s område och på håll sett två obekanta män med en barnvagn gå in i en byggnad, därefter flera år senare kan peka ut just dessa två personer, om det inte fanns några alldeles speciella skäl till att minnas denna föga minnesvärda tilldragelse? Enligt vittnet skulle skälet helt enkelt ha varit det vackra och varma vädret – och vädret var som sagt varken vackert eller varmt.

Kammarrätten 1991 tyckte däremot att ”Käthe Nilssons” vittnesmål verkade bestickande och åberopade bl a hennes uppgifter som stöd för sitt beslut att deslegitimera de två läkarna.

Civiljägmästaren ”Helge Grahn” var kund i fotohandlarparets butik och anmälde sig sent omsider som vittne vid den andra rättegången i tingsrätten på våren 1988. Han påstod sig ha varit närvarande i fotobutiken just den sommardag fyra år tidigare då makarna ”Schlyter” högljutt diskuterade de skrämmande bilder, som en mystisk kund lämnat in för framkallning. ”Helge Grahns” uppgifter styrkte alltså fotohandlarparets uppgifter och förlade tidpunken för den här diskussionen till en viss dag i slutet av juni 1984.

När civiljägmästaren senare vittnade ännu en gång inför domstol – i kammarrätten 1991 – kunde han sensationellt nog meddela att han till och med sett Thomas uppehålla sig i fotobutiken vid just det tillfället, då ”Helge Grahn” själv stått där och lyssnat på fotohandlarparets upprörda diskussion.

Civiljägmästaren hade fått en ”aha-upplevelse”, berättade han, när han såg Thomas i rättssalen tre år tidigare vid förra rättegången. Han visste nämligen inte, förklarade han, att de anklagade brukade sitta med i rättssalen under pågående rättegång i svenska domstolar. Men när han fått syn på Thomas i tingsrätten tillsammans med dennes advokat skulle han plötsligt ha känt igen honom. Varför ”Helge Grahn” inte redan då för tre år sedan informerat omvärlden om denna viktiga upptäckt, lyckades han aldrig förklara. Och kammarrätten tyckte även detta vittne verkade tillförlitligt.

Det var ”Helge Grahns” kontakter med fotohandlarparet, som fick honom att vända sig till polisen. Något objektivt belägg för att hans uppgifter skulle ha något verklighetsunderlag finns emellertid inte. Bedömningen av hans utsagor blir därför med nödvändighet i bästa fall en genomtänkt gissning. Det är lätt att känna tveksamhet inför ”Helge Grahns” märkliga utpekande av Thomas inför kammarrätten. Den tveksamheten sprider sig lätt även till hans övriga obestyrkta uppgifter.

Det finns anledning att fundera över om ”Helge Grahn” kan tänkas tillhöra den inte ovanliga typ av uppgiftslämnare, som drivs av en önskan att hjälpa polisen att få fast föregivna illgärningsmän och vilkas uppgifter inte nödvändigtvis behöver innehålla något av värde för utredningen. (Jfr ”Döden är en man”, ss 494, 607 f, 618)

F d tunnelbanepolisen Marie Rådén började tjänstgöra på våldsroteln i Stockholm i början av 1988, just då Teet och Thomas åtalades för mord. När hon en av de första dagarna på nya jobbet satt och pratade med en kollega undslapp det henne att hon tillsammans med en annan patrullerande tunnelbanepolis fyra år tidigare faktiskt sett Teet tillsammans med Catrine i en tunnelbanevagn på Söder i Stockholm.

Vad Marie Rådén inte visste om var att detta var högintressant information för utredarna på våldsroteln, som under de tre år som gått aldrig lyckats få fram något trovärdigt vittne, som sett Catrine tillsammans med någon av läkarna. Marie Råden förhördes därför omgående om sina iakttagelser och återberättade senare dessa inför både tingsrätten och kammarrätten.

Problemet med hennes vittnesmål är bl a att man aldrig lyckades identifiera den kollega, som tillsammans med henne skulle ha gjort den uppseendeväckande iakttagelsen att den välbekante föreläsaren på Polishögskolan, rättsläkaren Teet sällskapade med en igenkänd prostituerad kvinnlig narkoman (båda skulle enligt Marie Rådén ha varit klädda i tunna svarta skinnkläder). Det är inte särskilt sannolikt att den påstådde kollegan skulle ha glömt en så pass märklig iakttagelse.

Eftersom det inte finns något som styrker Rådéns påstående om iakttagelsen av Teet och Catrine och inte heller hennes övriga uppgifter (t.ex. att hon själv sett de svarta plastsäckarna på marken ute i Karlbergsområdet, redan innan någon ännu visste vad de innehöll), måste man försöka eliminera alternativa förklaringar till hennes påståenden, innan man accepterar hennes uppgifter som sakligt underbyggda.

En sådan tänkbar alternativ förklaring skulle t.ex. kunna vara att Marie Rådén helt enkelt försökt göra sig lite intressant för en kollega på den nya arbetsplatsen genom att påstå att hon med egna ögon sett den beryktade Obducenten tillsammans med hans förmodade offer, i all synnerhet som Rådén själv av ryktesspridningen kring fallet fått intrycket att det var allmänt känt att Teet stått i kontakt med Catrine. Skulle detta vara fallet får man förmoda att det skulle varit genant för henne att ta tillbaka sina ursprungliga uppgifter och att detta kan ha varit ett psykologiskt motiv för att hålla fast vid sitt påstående.

En annan tänkbar förklaring – som Teets försvarsadvokat senare förde fram i rätten – kan vara att Marie Rådén sett Teet tillsammans med hans dåvarande sambo, en ung kvinna, som ofta klädde sig okonventionellt, inspirerad av punkmodet. Andra vittnen, som iakttagit just Teets sambo tillsammans med Teet, har rapporterat till polisen att de uppfattat Teets sällskap som en tänkbar prostituerad. (För ordningens skull bör i det här sammanhanget påpekas att denna unga kvinna var en betrodd medarbetare vid en institution inom Karolinska institutet och att hennes intresse för nya strömningar inom modevärlden inte tycks ha skapat något misstroende mot henne från arbetskamraternas sida.)

Prostituerades uppgifter om Teet under hösten 1984 är utomordentligt svårbedömda.

Polisens nattliga rundvandringar längs innerstans prostitutionmsstråk gav upphov till en intensiv ryktesspridning bland prostituerade kring den unge mannen på bild nummer fyra i polisens fotopärm. Det läckte snabbt ut att det var just denne man som polisen trodde var skyldig till styckmord. Att Teet själv köpt sex på gatan är helt klart, däremot vet man inte hur många gånger detta skulle ha skett. Att han skulle ha varit våldsam eller idka någon form av perverterat sex har det aldrig funnits några övertygande belägg för.

”Elisabet T”, en prostituerad i tjugoårsåldern, kan ses som ett undantag från övriga prostituerade i den meningen att hon redan tidigt på hösten 1984 pekade ut Teet i polisens fotoalbum som den kund som något år tidigare försökt strypa henne i en trappuppgång på Östermalm. Hon var hundra procent säker på vilken trappuppgång det rörde sig om och nittionio procent säker på att det var just mannen på bild nummer fyra, som attackerat henne. Hon hade sparkat mannen i skrevet, sprungit nerför trapporna och sedan inväntat mannen nere i porten, där hon gav honom en utskällning.

Hennes vittnesmål avfärdades senare av tingsrätten. Man ifrågasatte inte att ”Elisabet” faktiskt blivit utsatt för ett angrepp av en man på det sätt hon beskrev, men däremot fann man det inte styrkt att det verkligen var Teet som angripit henne. Och detta ställningstagande från tingsrättens sida är fullt begripligt, eftersom utpekandet gjordes under former som inte tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet.

Hur hennes ursprungliga utpekande av mannen på fotografiet gick till vet man inte, eftersom detta inte dokumenterades på något klargörande sätt. Det finns minst ett tydligt exempel på utpekanden av Teet i polisutredningen, där vederbörande polisman påverkat vittnet att peka ut just Teet. Huruvida detta gäller även ”Elisabet” är därför omöjligt att veta.

Efter fotovisningen pekade ”Elisabet T” ut Teet en gång till, när Jovan Rajs hjälpt polisen genom att ta med sig Teet på en spatsertur på polishusets gård. Detta utpekande dokumenterades på ett korrekt sätt. Där framgår att ”Elisabet” väntade tills hon såg Teets ansikte innan hon bekräftade att han var mannen i trapphuset. Frågan är därför vem hon egentligen pekade ut. Var det mannen i trapphuset? Eller var det mannen på fotografiet i polisalbumet, som hon fått titta på några kvällar tidigare?

”Elisabet T:s” beskrivning av den aggressive kundens klädsel och allmänna framtoning stämde dåligt med Teets yttre. De här oklarheterna gör det begripligt att hennes utpekande avfärdades av tingsrätten.

Samtliga övriga vittnesmål från prostituerade om t ex Teets påstådda kontakter med Catrine eller om hans allmänna beteende kan avfärdas av liknande skäl.

De uppgifter som presenteras av prostituerade, som själva kontaktade polis och journalister på våren 1988 efter prostitutionsutredaren Hanna Olssons inlägg på Dagens Nyheters kultursida kan närmast ses som ett utflöde av den kvällspressgenererade ryktesspridningen kring massmediamyten Obducenten, som florerat under de gångna fyra åren.