Visst fanns det väl bevis för att de styckat kroppen?

Nej, det kan man faktiskt inte påstå.

Det fanns till att börja med ingen teknisk bevisning, som knöt de två läkarna till den styckade kvinnan. Inga fingeravtryck, inget material i form av t ex blod, hårstrån eller sperma som senare kunde DNA-testas. Inga fiberrester eller föremål, som visade att läkarna känt till Catrines existens. Ingenting av det som man i dagligt tal kallar för bevis. Tvärtom pekar den tekniska bevisning som faktiskt finns bort från läkarna och mot en eller flera okända förövare.

Vad som däremot fanns var en del utlåtanden som polisen beställt under utredningens gång.

Det som chefsåklagaren Anders Helin byggde sitt mordåtal 1988 på var främst rättsläkaren Jovan Rajs spekulationer om troliga dödsorsaker. När det väl gått upp för Rajs, som var arbetskamrat med Teet på Rättsläkarstationen i Solna och handledare åt honom i hans doktorandstudier, att polisen misstänkte Teet, arbetade Rajs målmedvetet för att få fast sin kollega för mord.

Ursprungligen var Jovan Rajs inriktad på att Catrines kropp styckats av en person som var van att stycka djurkroppar, t. ex. en slaktare. Men detta var innan Rajs ännu fått veta att Teet var misstänkt. I det obduktionsutlåtande som Jovan Rajs några veckor senare blev klar med, hävdade han tvärtom att gärningsmannen varit medicinskt utbildad och obduktionskunnig.

I rättssalen åberopade chefsåklagaren också en utredning av kriminalteknikern Wincent Lange, som undersökt vilken sorts verktyg som kroppen kunde tänkas ha styckats med. Enligt ytterligare ett utlåtande av en bekant till Lange, avdelningsläkaren Anders Wykman, kunde vissa skelettskador på offrets nedre extremiteter tyda på att gärningsmannen (eller gärningsmännen) hade kunskaper i ortopedi. Andra skador på skelettet tydde visserligen på motsatsen, men det tolkades av Wykman som att styckaren låtsats vara oskicklig för att dölja sin verkliga kompetens.

Rättsläkaren Jovan Rajs slutsatser har ifrågasatts av Socialstyrelsens Rättsliga råd, som är landets högsta instans i rättsmedicinska frågor samt av professor Jörn Simonsen (dansk rättsmedicinsk expert) och av professor Klaus Püschel (tysk expert på styckmord). Innebörden av deras kritik är följande:

Vid en objektiv och saklig rättsmedicinsk undersökning kan man inte – som Jovan Rajs gjorde – med säkerhet fastslå att Catrine blev mördad. Hon kan ha avlidit av andra orsaker (misshandel, olycka, överdos, sjukdom). Att kroppen styckades gör det visserligen troligt att hon dödats, men andra förklaringar kan inte uteslutas vid en rättsmedicinsk undersökning. Ska en sådan slutsats dras, så ska det göras av en domstol som har att ta hänsyn till alla de omständigheter som föreligger i målet.

Rättsläkaren bör med andra ord inte agera som domare.

Var någonstans Catrine dog och var kroppen styckades har aldrig med någon grad av säkerhet kunnat fastställas.

Inte heller känner man till tidpunkten för hennes död. Det är inte alls säkert att hon verkligen dog under pingsthelgen 1984, som chefsåklagare Helin hävdade. En del samtida vittnesuppgifter (som aldrig kom fram i rättegångarna) gör det tvärtom troligt att Catrine var i livet efter pingsthelgen. I polisutredningen kontrollerades aldrig dessa uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Skulle de visa sig trovärdiga, faller åklagarens gärningsbeskrivning samman.

Man kan enligt rättsmedicinsk expertis inte heller påstå – som Jovan Rajs gjorde – att styckningssättet skulle tyda på att gärningsmannen (eller gärningsmännen) haft specialkunskaper i kirurgi, ortopedi, anatomi och obduktionsteknik. Det kan inte uteslutas att det varit t ex en slaktare eller en jägare, som utfört styckningen.

Inte heller kan man med någon grad av tillförlitlighet påstå att det verkligen rört sig om fler än en gärningsman.

Kriminalteknikern Langes slutsatser om att obduktionsinstrument använts vid styckningen av Catrines kropp underkändes senare av Statens kriminaltekniska laboratorium i samarbete med en rättsläkare vid rättsläkarstationen i Lund.

På samma sätt avfärdades avdelningsläkaren Wykmans påståenden om att gärningsmannen/männen skulle ha varit ortopediskt kunniga (men försökt dölja sina kunskaper) av socialstyrelsens ortopediexpert docent Ragnar Kalén.

Det fanns följaktligen inget sakkunnigutlåtande beträffande Catrines styckade kropp, som på ett invändningsfritt sätt styrkte åklagarens gärningsbeskrivning.

Och före sensationsskriverierna i december 1984, då Teet anhölls första gången – där den anhållne rättsläkaren beskrevs som en psykiskt avvikande och våldsbenägen trolig gärningsman – fanns det överhuvudtaget inga uppgifter, som tydde på att vare sig Teet eller Thomas haft någon kontakt med Catrine eller ens känt till hennes existens.

Den upphetsade och sakligt felaktiga publiciteten kring fallet gav upphov till en ryktesspridning, som gjorde att vittnesuppgifterna om Teet måste bedömas med största försiktighet.

Rättsläkaren Jovan Rajs har även senare ifrågasatts av sina svenska kollegor, som uttryckt oro för att oskyldiga kan ha blivit feldömda på grund av utlåtanden som Rajs skrivit, bl a i styckmålet (DN Debatt 2001-06-01, artikeln finns inlagd i fulltext på denna webbplats).

Chefsåklagaren stödde sig också på vittnen, som först tre år efter dödsfallet kontaktat polisen, när massmedierna börjat publicerat sensationella uppgifter, som läckts ur mordutredningen.

Beträffande dessa vittnen, se fråga nr 4: ”Men vittnena fanns det väl ingen anledning att tvivla på?”